Som en klockrent superb fortsättning på föregående blogginlägg från mig, länkar jag till denna:

http://aretsmama.bloggplatsen.se/2010/05/10/2954786-blanda-inte-i-min-i-var-kultur/

Särskilt alla "anonyma" (som kommenterar anonymt alltså) fegisar borde läsa detta. Alla jäkla svennar som tjatar om att invandrare ska lära sig äta svensk mat och prata svenska. Klicka på länken och få er en tankeställare!!!

I mars skrev jag ett blogginlägg om min mammas självmord. Om att självmord aldrig går att ursäka. Nu pågår en diskussion i kommentarerna där om det är okej att "hänga ut" en död person på det sättet.

Det finns ett antal kända personer som har skrivit böcker om både levande och döda; alltså "hängt ut" dessa. Ta till exempel Magdalena Graafs bok "Det ska bli mig ett sant nöje att döda dig", Carina Rydbergs bok "Den högsta kasten" eller Jan Myrdal, som inte hymlar om sina föräldrars tillkortakommanden. Bara några få, svenska, exempel.

Jag ser ingen motsättning i att vara medveten om och offentliggöra en förälders fel och brister, eller förälderns problem, och samtidigt självklart älska denna förälder.

Särskilt inte när föräldern är död. Döda personer brukar inte bry sig särskilt mycket om vad som sägs om dem. I det här specifika fallet var det även så att personen inte heller brydde sig särskilt mycket när hon levde.

Min mamma är nämligen min främsta förebild när det gäller att inte bry sig om vad andra tycker om mig. Det var hon som visade att det är skit samma vad grannar, bekanta och andra helt oviktiga människor tänker och tycker - huvudsaken är att man lever som man själv vill leva, huvudsaken är att man själv vet varför man gör som man gör. Nu är hon alltså död, men fortsätter vara en förebild på det sättet. Min mamma var på flera sätt en riktigt cool person som vågade sticka ut, vågade vara udda. Ja, hon hade psykiska problem, men trots dem var hon också en riktigt härlig människa.

Jag hänger ut både mig själv och min mamma genom att vara öppen om hennes liv. Det finns också fler, nu levande personer, som kan känna sig uthängda. Och? Jag tycker att man får ta och stå för vad man har gjort. Jag fortsätter "hänga ut", därför att det säkert finns någon, någonstans, som får sig en tankeställare, eller blir styrkt på något sätt. Min mammas liv kan fortsätta ha en mening - hennes livshistoria kan fortfarande påverka andra människor. Till exempel att INTE begå självmord... för det finns det INGA ursäkter till!

Okej, vissa PUCKON ser rubriken "Fy fan vad ful du är", och skiter i att läsa resten innan de kommenterar. Gå om grundskolan istället.

Just det! Sug på den! Så viktig är jag nämligen.   

Eller, tja, kanske inte exakt så viktig. Men nästan. Jag och alla andra som inte bara lallar med i mängden och aldrig vågar reagera på människor som beter sig på diverse idiotiska sätt.

Det är skillnad på gnäll och gnäll. Man kan vara en gnällig människa, som bittert gnisslar om det negativa med allt och lite till i livet.

Men man kan också vara en positiv livsälskare som ändå har förmågan att reagera på felaktigheter, inkompetens, grymhet, vårdslöshet osv, osv.

Jesus blev också förbannad. Trots sin oändliga godhet och kärlek till människan. Jesus blev inte bara lite pissed, han typ kastade saker och vrålade, när han stötte på puckon.

Jag är ju väldigt lik Jesus. Det vet alla som känner mig. Jag är den mest Jesuslika människan vi har här i samhället faktiskt.   

Jodå, så att, eeh.....

Men alltså, det jag vill säga är ju att det inte är en motsats, detta att å ena sidan vara en positiv, glad och kärleksfull person som är nöjd med sitt eget liv, och att å andra sidan reagera på idioti. Det betyder ju helt enkelt att man inte är bedövad, eller har skygglappar på sig, eller är för feg för att öppna käften när någon beter sig illa på något sätt.

Om inte folk som reagerar på irriterande personer och omständigheter fanns, skulle världens Hitlers, Bushs och diverse andra hemska översittare kunna härja i princip helt fritt. Ingen skulle käfta emot Sverigedemokraterna. Ingen skulle ifrågasätta någonting, eftersom ingen skulle bli irriterad över något. Eller reagera överhuvudtaget.

Det är sunt att reagera.

Det är inte särskilt kul att vara känslomässigt bortdomnad.

Ja, det kan faktiskt vara direkt roligt att irritera sig på de/det som förtjänar det!  

Facebook är ett ställe där det är tydligt hur många det är som bara lallar på. "Allting är så bra, jag klagar inte på nåt, för då kanske någon skulle få för sig att jag är missnöjd med mitt liv eller mig själv, eller kanske *huga huga* bli arga på mig".  

Whatever. Jesus och jag fattar i alla fall grejen....    

Har upptäckt ännu ett irriterande fenomen i bloggvärlden; "vem vill inte ha många besökare? besök min blogg, så jag får fler siffror i statistiken, jag skiter i om du läser eller inte".

Alltså.... hur i hvte tänker man? Det är väl skit samma hur många besökare man har, om ingen ändå läser! Om besökarna bara klickar fram sidan och sedan försvinner igen.

Jag vill absolut inte ha många besökare på det sättet. Hellre två läsare om dagen som faktiskt också LÄSER.

"Läs min blogg och kommentera!"

Eeeh... jaha, tack för rådet/ordern. Men hur gör man när bloggen är så ointressant och intetsägande att det inte finns något att kommentera?

Återigen, jag vill inte ha några kommentarer bara för kommentarernas skull - det blir ju helt fel. Nä, de som gör reklam för sina bloggar här på bloggplatsen verkar inte ha mycket innanför pannbenet.

Men det finns ju alltid undantag till alla regler. I början stängde jag rampljusrutan så fort jag loggat in, eftersom den alltså är full av puckade tonåringar som inte kan stava. Men sedan jag började låta den vara kvar, har jag faktiskt hittat ett par guldkorn i bloggbäcken. 

Till alla skol/snorungar som bloggar på bloggplatsen; sluta med era massutskick av "kolla min blogg och kommentera" - era bloggar är så sjukt ointressanta att man faktiskt nästan blir sjuk. "Nu ska ja äta å sen fika. Gick på toaletten imorse, kolla in min nya tröja.. blablablablabla..."  Det är möjligtvis intressant för dem som känner er. Era vänner, familjemedlemmar. Men inte för resten av världen!!!!!

*KRÄKS*

"Jag har valt rätt partner att leva mitt liv med, han är det bästa som finns ♥♥ jag har gett bort hela mitt hjärta, kan inte tänka mig någon annan att dela mitt liv med ♥♥♥ Älskar dig..... Kopiera denna om du valt rätt......"

"♥Vi som älskar våra barn mer än ALLT annat♥"

"jag älskar min dotter/min son"

 "Låt mig se vem som uppmärksammar detta.....Varje enskild person på min vänlista har hamnat på den efter noggrant övervägande. Jag är inte bara glad över att räkna dig som vän utan oxå som en i familjen! Låt oss se vem i min vänlista som verkligen uppmärksammar mitt inlägg. Kopiera och klistra in detta i din status. Klara...färdig...GÅ.. Jag uppmärksammar dig"

"Livet är för kort för att slarvas bort. Älska de människor som behandlar dig väl. Glöm, välj bort de som inte gör det. Tro på att det finns en orsak till allt som sker. Om du får en chans till, så grip tag i den med båda händerna. Om det ändrar ditt liv, så låt det ske! Ingen har sagt att livet ska vara lätt! Kopiera till din status om du håller med, det gjorde jag ♥"

*kaskadkräks*

Tillbaka igen.

Å så finns det alla de där vidriga listorna: "Vad tycker du om mig egentligen? 1) snäll 2) snygg 3)jobbig 4)ful...." osv. Alltså. Finns det någon som verkligen väljer ett alternativ som 3 eller 4? Löjligt!

Varför inte bara skriva så här:

"Jag är så originell, kopiera och klistra in den här texten om du också är originell".

............................ *kräks lite till*

Jag måste säga detta innan jag spricker av irritation. SNÄLLA! Sluta kalla era barn för "prinsar" och prinsessor"!!!!!!

Tack på förhand

Mvh

Xecute