"Sliten mamma" stod det i rampljuset.

Jag kikade in.

Den "slitna mamman" var en 21-årig brud med ett barn.

Med fullt av "måste-fota-mig-med-mobilen-för-jag-är-så-snygg"-bilder uppslängda.

GAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAA

Om jag hittar den person som uppfann det obligatoriska "fredagsmyset" kommer han/hon ligga extremt risigt till.

Jag avskyr fredagsmys!

Jag avskyr inte att mysa med mina barn.

Inte extra trevliga, kärleksfulla kvällar tillsammans.

MEN JAG HATAR FREDAGSMYS!

När jag var liten, på 70 -och 80-talen, fanns inte det begreppet (vad jag vet fanns det inte på 90-talet heller). Då och då lät mamma och pappa mig vara uppe längre, äta gott och mysa tillsammans med dem.

Det kändes speciellt och kom oftast som en liten överraskning. "Woa, får jag mysa med er ikväll!" Underbart.

Men nu. Nu är det ett jädra krav. Det ska fredagsmysas.

Oavsett hur situationen ser ut ska det fredagsmysas.

På fredagskvällen förstås.

Den förbannade idioten som hittade på detta dikterade inte bara vad och hur, utan även när.

 "Alla" fredagsmyser nämligen, det pratas om det i skolan till och med. "Vad ska ni göra ikväll, det är ju fredagsmys". "Vad gjorde ni på fredagsmyset?". Mina barns kompisar pratar om det, lärare frågar barnen om det...

Självklart älskar jag mina barn, självklart tycker jag om att mysa tillsammans med dem.

Men jag har fyra stycken. Två av dem är relativt små.

En typisk fredagkväll:

Middagen avklarad som tidigast vid halv sju - barnens pappa brukar laga maten och han är gullig men en tidsoptimist. Sedan ska det duschas, borstas tänder på och läggas två eller tre mindre barn. Som väl lagda är busiga ett bra tag. Far upp ur sina sängar i tid och otid. "Mamma, jag måste kissa." "Jag är törstig." Mamma, kan du kooommaaaaaaa!!!" multiplicerat med 100.

När det väl har blivit lugnt och det går att sitta ner utan att behöva resa sig varannan minut, är klockan oftast närmare halv nio. Ofta mer.

Vid det laget är det heller inte ovanligt att barnens pappa har råkat somna någonstans av misstag. Han är vanligtvis helt och hållet totalt slutkörd på fredagskvällarna nämligen.

Det gäller även mig. Jag somnar inte sällan strax efter att barnen somnat - oavsett om det är fredag eller tisdag.

Men det ska mysas lik förbannat! För det ska man ju nu för tiden.

Man får inte välja själv när det passar för alla i familjen - när vi vuxna, eller åtminstone en av oss, orkar och har lust. Nej nej. Det ska mysas.

Fredagsmyset är inte alls speciellt för barnen längre. Det är något självklart, som ska inträffa en gång i veckan. Inget som uppskattas på samma sätt som jag uppskattade det som barn.

Däremot blir det jädrigt jobbigt när det inte går att fredagsmysa. Eller lördagsmysa, eller ha myskväll överhuvudtaget den veckan.

Arga, besvikna, ledsna barn som tycker att jag är hemsk. Tack så jävla mycket till den IDIOT som uppfann det IDIOTISKA fredagsmyset!

Så här tycker Årets Mama om fredagsmys:

"Jäkla hysteri kring det där myset. Vad är mys?
Och hur blev det dagsbestämt? Grr!

Hos oss har vi söndagsmys. dvs vi ägnar de tidigare så tråkiga
söndagseftermiddagarna åt att strunta i "måsten" och bara ha kul
ihop. Vi kollar barnfilmer hyrda från statoil, spelar spel eller playstation
ihop. Vi käkar pizza, hamburgare eller annat som barnen gillar och som inte tar
tid från dem att istället ägnas åt matlagning och disk. Min äldste som bara är
FEM har redan lärt sig på dagis att man ska ha fredagsmys. Men jag är ärlig och
säger: NEJ! På fredagar har mamma mammatid. Då är det min tur att kunna vara
uppe och vara ensam och se på "mamma-TV" och ta det lugnt." han
är helt införstådd med att vuxna behöver tid för sig själv - och är inte på
något sätt förolämpad över detta. Tids nog är de tonåringar och ockuperar
huset. Men fram tills dess vill jag ha fredagsmys ENSAM!"

Instämmer till fullo! OCH ska införa sådant skönt söndagsmys istället, asap. Men inte varje söndag. Varannan får det bli. Så att vi kan fortsätta med söndagsutflykterna också. Det klubbar jag NU!

Många föräldrar är hycklare!

I alla fall föredrar jag att tro att de är det. För det andra alternativet är att någon lobotomerat dem, det vore ju himla trist.

Det finns tydligen en oskriven regel om att man måste vilja vara med sitt/sina barn jämt. Man ska helst skrika ut detta över hustaken också; att man inte kan vara utan sitt/sina barn mer än de två sekunder det tar att gå på toaletten (för jag utgår från att dessa föräldrar trycker på som fan, så att de slipper vara ifrån barnen för länge).

"Vojne vojne nu måste jag åka till jobbet och vara ifrån mina barn i åtta timmar!! Saknar min prins så jag nästan inte kan jobba!"

"Buuäää, nu ska prinsessorna åka till sin andra förälder en vecka, åååh så synd det är om mig som har barnen varannan vecka jag dööööör av saknad redan en minut efter att de har åkt!"

Förbannade hycklare!

För gissa hur mycket gnäll jag har hört genom åren, om hur jobbigt det är att vara hemma med barn under föräldraledigheten? MASSOR av gnäll! Det är såååå jobbigt, ostimulerande, slitigt. Och då snackar vi föräldrar som har varit föräldralediga max ett år.De säger sig LÄNGTA TILLBAKA till jobbet!

Jag känner fler, förutom mig själv alltså, som LÄNGTAR efter barnfri tid! Är vi sämre föräldrar? NEJ! Vi är vuxna människor som har lite fler behov, än att bara vara med våra barn hela tiden. Vi älskar våra barn mer än livet självt, men vi behöver inte vara med dem dygnet runt. Det är inte något kärleksbevis att uttrycka att man inte kan vara ifrån sina barn, snarare ett bevis på mental ohälsa!

Ett annat vidrigt exempel är ju de som påstår sig inte kunna njuta av sin barnfria helgsemester med partnern, för att de saknar barnen så mycket och är sååå oroliga för hur barnen har det utan dem.

Herregud! Barnen överlever utan sina föräldrar några dagar!

Eftersom det finns risk att puckon läser det här, poängterar jag igen att jag verkligen älskar mina barn. Så att inte puckona kan missförstå med vilje.

Jag älskar mina barn!

Men jag saknar dem inte ett skit när jag är ifrån dem. Vare sig det handlar om en dag eller en vecka!

Möjligtvis skulle jag sakna dem efter två veckor, men på ett skönt sätt.. en skön saknad, inte en pockande jagkanintevarautandemlängre-saknad.

Jag oroar mig inte ett skit för hur mina barn har det, när jag sitter med min partner på en restaurang och vi har barnvakt, eller när jag/vi är borta från dem i flera dagar.

Det vore ju idiotiskt! Då kunde jag ju lika gärna vara hemma med dem istället!!!

Till er som håller på och oroar er för barnen så fort ni har barnvakt - skaffar ni verkligen barnvakter ni inte litar på?

Eller tror ni att ni är helt och hållet oumbärliga för era barn?

Långnäsa i så fall. Föräldrar behöver sina barn långt mer än det omvända.

INGEN blir en bra förälder av att vara med barnen jämt och ständigt.

Man blir en bra förälder av att få olika slags stimulans och av att regelbundet få vara helt ensam med bara sig själv. Det kallas att ladda batterierna. Andas ut mellan bajsblöjor och trotshysteriska utbrott. Även föräldrar kan bli utbrända! Utbrända av att inte få en sekunds fri tid, hela tiden vara påkopplade mentalt!

Det är så jävla löjligt att till exempel skriva som status på facebook, varenda jävla gång det är dags att byta barn med partnern man delar dem med, att man nu går åt av saknad och ska tillbringa hela veckan med att nästan dö, tills de kommer tillbaka igen.

Varför skriver man sånt? För att det är politiskt korrekt, för att man vill framstå som en God Förälder.

För jag kan sätta mycket pengar på, att innerst inne andas de lättat ut. Puh! En veckas ledighet! En vecka med visserligen lite saknad, men inte så det blir outhärdligt. En veckas ostörd nattsömn, utan krav på stimulans, utan krav på att laga tre rejäla måltider om dagen.

Gör de INTE det måste de ha blivit lobotomerade.

Det är därför jag hoppas att det bara handlar om hyckleri.

"Vuxenpoäng" - negativt eller positivt?

Exempel på vuxenpoäng brukar vara saker i stil med att handla på Ikea och fundera på pensionssparandet.

Well, jag har hellre massor av vuxenpoäng än är kvar i tonårsbeteende som vuxen!

Det är patetiskt med "vuxna" som super skallen i bitar och tycker att det är ascoolt. "Fy faan vilken fylla jag hade i helgen, öööh typ ba liksom".

Eller som kladdar, hånglar och pussas med sin partner offentligt. "Titta, vi är kära, jätteintressant!"

Att ha som facebookstatus hur många månader ens förhållande just fyllde, är ju på fjortisstadiet.

Att prata bakom ryggen på folk som man sedan hälsar med "heeeeeeeeej men guuud vad roligt att se dig! *kindpuss kindpuss*  - det är inte bara fegt utan också omoget. En vuxen människa törst och kan stå för sina åsikter och pratar antingen med den det berör eller inte alls.

Att hela tiden byta pojkvänner enbart för att man inte klarar av att vara singel och utan "bekräftelse" hör också till fjortisstadiet.

Vuxna som beter sig som tonåringar borde förbjudas.

Varje år samma förvirring; när är det egentligen Halloween?!?

Nu vet jag, efter ihärdigt googlande av så många källor som möjligt. Det är alltid den 31:a oktober i Sverige.

Önskar jag slapp behöva veta - det är en slemmigt kommersiell, amerikansk högtid som jag verkligen inte behöver så här på senhösten, när det snart är dags för december. Tyvärr går den inte att undvika med barn i huset, men jag drar en gräns; jag kommer aldrig någonsin köpa ett enda Halloweenpynt, eller baka eller laga någon speciell mat, eller ha något slags kalas.

Barnen får klä ut sig och knacka på dörrar. Vi pysslar vårt pynt. Det räcker.

För snart är det som sagt december, med två barnfödelsedagar, två vuxenfödelsedagar, Lucia, julpyssel i diverse skolklasser, julafton och nyårsafton.

Familjen Xecute i Halloweeentappning

Som sagt, pysslar det gör vi i alla fall. Med råge. Den här familjen älskar att pyssla! Här pysslas nästan varje dag, en eller flera tillsammans. Igår vältrade vi oss i pyssel hela dagen, i bästa skräckstämning. För vi har humor också. Kanske inte en humor som alla människor tål, men vi har i alla fall roligt. (Jag är fortfarande sugen på att sätta en halloweenpumpakruka på min mammas grav - hon hade också en skön humor och skulle ha uppskattat uppståndelsen.)

I Jan Björklund-land rätt nu:

Men det här är större än skolans attityder mot elever. Precis samma attityd gäller hur man ska se ut, hur man ska bete sig och hur man ska leva i största allmänhet.

För det spelar ingen roll vilka förutsättningar en enskild individ har - man ska vara och se ut på ett enda sätt om man ska anses som riktigt lyckad i Sverige.  Trist och fantasilöst men framför allt farligt.

Det har visserligen blivit pk att hävda motsatsen, att man inte alls tycker att det bara finns en enda väg att gå, ett enda sätt att se ut på och så vidare. Men det är bara blahablaha, bara skitsnack. De allra flesta tror egentligen inte på sig själva när de säger det.

Från Mohammar Khadaffi till Moammar Ghadaffi till död.

Tidernas bästa rock är konstant inställd på bilradion - i alla fall så länge jag är den som bestämmer över den, det vill säga fram till 29/11. Det går faktiskt att headbanga och köra bil samtidigt.

Men imorse blev jag lite besviken. De spelar tidernas bästa rock, men har inte tidernas bästa känsla för jämställdhet. Av någon anledning har kanalen tjejvecka i "gissa introt". Greta, en fnittrig tjej som försökte vara cool genom att säga "hell yeaahh" hela tiden, kom fram och skulle tävla mot Anton. Hon var helt värdelös. Anton Körberg är inte värdelös, vet alla som lyssnat på detta ett tag. Han kan ju för f*n varenda intro som finns. Men plötsligt kunde han inte ett enda...................

Det blev 1-1. Då börjar grabbarna prata om att Greta kanske borde vinna på 1-1. Så otroligt PINSAMT! För dem. Jodå, hon fick vinna samlingsboxen med Pink Floyd. Jag tror inte lilla fnitter-Greta ens har hört talas om dem.

Kanske ska ta och byta tillbaks till P1 istället. Det är min andra favoritkanal och där finns i varje fall inga dylika grabbpuckon.

Eftersom jag inte kunde skrivit det bättre själv; filozophie om fjortisbloggar som tror att de inte är just det...