Jag blir tydligen helt hjärndöd på våren. I samma takt som snön smälter bort, försvinner allt jag är irriterad på. Curlingföräldrar? Men de är ju ändå för söta... tvättstugetanter? Fast de kan ju inte rå för att de inte har egna liv... snobbiga materialister? Tycker bara snällt synd om dem... Dessutom kommer det fram cirka en miljard trehundrafemtiosju saker att göra när snön smälter och solen börjar avslöja detaljer. Som om jag inte har tillräckligt att göra höst och vinter... Jag hinner ju för fanken inte ens irritera mig! Det är riktigt trist faktiskt. Jag är så snäll ändå, blir jag ännu snällare kommer jag bli menlös.   

Inte har jag några övriga åsikter heller. Askmoln? Jaha. Valår? Okej, if you say so. Nä, det finns verkligen inget att blogga om. Får inte ens inspiration från facebook längre. Verkar som många där drabbats av samma äckliga positiva och hjärndöda vårkänslor.   

Så nu blir det falukorv:

Igår sprang min äldsta dotter, fem år, efter sin lillebror och vrålade av sina lungors fulla kraft: "Jag vill haaaa min bibel!! GE HIT MIN BIBEL!!!!!"    

Samma femåring gick från att älska yoghurt till att avsky det. Vägra äta, hellre vara hungrig tre timmar till. Hon har inte ätit yoghurt på snart ett halvår.I förrgår började hon plötsligt älska yoghurt igen. Barn! Eller rättare sagt, femåringar!!

Nu är jag ju så arg så det finns bara två val. Antingen fortsätta vara arg och förmodligen framkalla stroke och hjärtattack. Eller sluta vara arg och bli ett jävla menlöst pucko. Lallalalala åååh allt är bara bra, livet är härligt, glaset halvfullt, fåglarna kvittrar och solen skiner dygnet runt i mitt huvud.................   

Som att välja mellan pest och kolera. Cancer och Aids. Tjoho.

Det var bara det jag ville.

Eller.............. en sak till. Jag avskyr det nya användandet av "bästa". HALLÅ!!! Plötsligt är ALLA människor bästa. "Ska fika med bästa Bettan på bästa fiket. Sen ska jag träffa bästa Berit och ta en kaffe hemma hos bästa Bruttan.Imorgon kommer bästa mamma och bästa pappa och bästa lillebror och bästa storasyster och bästa farmor så vi kan äta bästa lunchen tillsammans i bästa huset. Är ute och går med bästa Gertrud. Borstar bästa tänderna på bästa Lillan. Bästa fredagsmyset med bästa ostbågarna och bästa programmet med min bästa älskling."

Lägg ner det där nu. Tack på förhand. *apoplektisk*

Ännu en känd skådespelare tog livet av sig i veckan. Emil Forselius. En skådis som spelat tillsammans med Johanna Sällström - som också tog livet av sig.

Båda lämnar små barn efter sig.

Vilken egoism. Självmord är verkligen höjden av egoism! Vilka idioter!

Hur dåligt man än mår, så tar man f*n inte livet av sig. Speciellt inte om man har barn. Men även om man inte har barn, har man förmodligen föräldrar!

Jag skiter i hur deprimerade de var, fullständigt. Det finns inga ursäkter. INGA URSÄKTER!

En kvinna som pussar på ett lamm. Vad har det med självmord att göra?

Kvinnan på bilden är min mamma. Hon tog livet av sig den 9:e maj 1997. Det finns inga ursäkter för att hon lämnade efter sig tre barn och två föräldrar som för alltid får leva med sorgen. Att hon blivit våldtagen tre gånger är inte en ursäkt. Att hon levt med alkoholism är ingen ursäkt. Att hon efter skilsmässa levde närmast utfattig är ingen ursäkt. Hennes liv var tufft, hårt, svårt, sorgligt, jobbigt, hemskt - absolut. Fruktansvärt ibland, till och med.

Men ingen ursäkt.

För ett tag sedan dissade jag Rättvik rätt hårt. Så nu tänkte jag vara rättvis och även dissa min egen stad.

Örebro.

Bjutiful! Örebro är en VACKER stad! Som har en svamp. Ett slott. En svart å.

Ett universitet. Ett universitetssjukhus. En stadspark. Ett konserthus. Bland mycket annat.

Universitetet. Tack gode Gud för att högskolan fick bli universitet! Så att ännu fler människor flyttar hit/befinner sig här nästan året runt. Människor från andra delar av Sverige, som fungerar som motvikt mot Örebroarnas välkända faiblesse för likriktning. Här ska nämligen alla helst se exakt likadana ut. Man blir lätt lite yr i huvudet när man går över stan. Tycker att man ser samma person hela tiden, klonad i massupplaga.

Vy över stan från Svampen

Dialekten är... illa! ILLA! Tyvärr kan jag inte skriva som det låter. "Men tjeeenareee, hur ääää´räää? Ska vi fiiiiiiiika?". Ju längre söderut i Närke man kommer, desto värre blir det. Eller vänta, fel. Jag menar österut och västerut. Åker man söderut blir det ju faktiskt bara bättre. Men på närkeslätten, bland grisarna och kossorna, där behövs hörselskydd! Till exempel där jag bor. Jag bor nämligen inte längre centralt, utan en bra bit utanför Örebro. Mot Kilsbergen. Mot Karlstad. Mot Oslo. Nästan varje gång jag står i kön på ICA får jag ont i mina känsliga hörselgångar.

"Men tjeeeeenareee! Hur gårä mä kökä? Fåårniiiiiii nån ååårniiiiiiiiiing på´t?"

(Här på "landet" pratar folk nästan uteslutande om sina husrenoverings/inredningsprojekt alternativt samma saker fast  på tomten.)

Utsikt från USÖ.

Örebro artar sig dock. Antalet restauranger, pubar, krogar, växer. Utelivet blomstrar. Tack vare universitetet. Stan växer. Det grejas och fixas och för att snygga till. Ujejuj vad di donar! Dä ä kullerstenar å dä ä dä ena å dä andra, blommer å lila bussar å.. ja, en vet inte vad en ska sääääja, män fiiiint blirä!

Ja ujejuj. Jag gillar Örebro. Jag bor ju här, just för att jag gillar stället. Trots att det måste vara Jantes hemstad också. Man ska inte tro att man är nåt utöver det vanliga. Eller överhuvudtaget. Man ska se ut som alla andra, varken mer eller mindre eller olika eller utstickande. Här härskar medelsvensson. Som har som har som lördagsnöje att sminka upp sig och åka till Mariebergs jättestora köpcentrumområde och shoppa.

Herregud.

Men vackert är det! Örebro är ju en handelsstad, inte en industristad som byggdes upp på fem minuter a´la Borlänge. En gammal, gammal stad. Det både syns och känns. Så jag bor kvar, och tar på hörselskydden och skygglapparna när jag ska shoppa.

"Vita hem". Fult och ohemtrevligt, men fungerar säkert för människor utan barn. Vitt hem MED barn? Måste ju generera en enormt trist och tråkig uppväxt.

"Nej nej inte leka, det kan bli fläckar!" "Du får inte springa in med skorna när du håller på att kissa på dig för då är det inte vitt här längre!" "Ojoj inte spilla på vita bordet!"

Försöker se framför mig julafton i ett Vitt Hem. Barnen är förmodligen också helt klädda i vitt och får julklapparna inslagna i vitt papper, ligganes under den vita granen. Så mysigt! Institutioner brukar vara vita. Jag tror att det är blockpsykona som målar allt vitt hemma hos sig, för att inte sakna blocken för mycket.

Det finns de som växer upp utan nämnvärda problem. I kärnfamiljen där mamma och pappa storhandlar en gång i veckan, åker till ett annat land på semester varje år, har husvagn och aldrig bråkar. Där mamma och pappa delar ut veckopeng, ser till att läxorna blir gjorda, betalar körkortet, fixar lägenhet och sedan, när de har träffat en lagom man som de varit tillsammans med i ett passande antal år så att det är dags för barnbarn, är barnvakter både gärna och ofta.

Sådana människor har jag väldigt svårt att känna respekt inför. Ursäkta mig, men den bakgrunden gör de flesta, enligt min erfarenhet, både bortskämda, trångsynta och överkänsliga. Är du uppväxt på det sättet säger jag bara en sak; kom inte till mig och klaga. Lika lite som jag tål bortskämda snorungar, lika lite tål jag bortskämda vuxna!

Jag har träffat väldigt många som är eller har varit tunga missbrukare, alla med flera saker gemensamt; de är inte det minsta snobbiga, behandlar alla människor lika – oavsett vilken status personen har enligt det övriga samhället. Och de uppskattar även de små sakerna i livet.

Det gör inte en vanlig medelsvensson med husvagn och nytt kök överst på måste-ha-listan. En bortskämd medelsvensson fjäskar för och ser upp till överklassen och ser ner på arbetarklassens white trash och kan inte nöja sig med annat än det som ser bäst ut i grannarnas ögon.

Egentligen är det synd om människor som inte har fått några rejäla käftsmällar av livet. De går genom det med sina bortskämdhetsglasögon på och missar därmed en massa lycka, upplevelser och människor.

Egentligen är det synd om dem, men jag tycker inte synd om dem. Jag ser faktiskt ner på dem. Vuxna som inte har mer livserfarenhet än så kan aldrig få min fulla respekt.

Jag uppskattar till fullo att ha råd att köpa en Fanta bara så där, helt spontant. Jag uppskattar att vara frisk både fysiskt och psykiskt. Jag blir inte knäckt av livets motgångar, för jag vet att jag överlever allt och lite till. Jag vet att det värsta inte är ifall grannen tycker att min familj eller min trädgård inte är perfekt. Det värsta är inte att ha en jättegammal mobil och en jättegammal bil. Jag vet att det värsta inte är om jag förlorar alla inkomster och måste flytta. Jag vet vad det värsta är och därför njuter jag desto mer av livet, av snöstormar, solsken och regn. 

”Det som inte dödar, det härdar”. Det gör också en människa mer ödmjuk, mer storsint, mer förstående och ger en stor dos tolerans. Faktiskt borde alla människor få käftsmällar av livet åtminstone ett par gånger. Det skulle göra världen till en trevligare plats.

Rättvik är ett samhälle. Inte särskilt stort. Väldigt likt andra mindre samhällen på många sätt, men har några egenheter. Omgivningarna, naturen, bygden och bebyggelsen är andlöst vackra. Men...

Furu.

Överallt denna furu. Dessa paneler, på väggar, i tak. Furu.

Jag har en väldigt god vän som bor i Rättvik, som tycker att jag borde flytta tillbaka.

Men det går inte. Tyvärr, men det är omöjligt att hitta ett hus som inte är klätt invändigt i furu....

Ja, se här. Det går ju inte! Att börja varje dag böjd över en hink är inte vad jag kallar livskvalitet...

Till träpanelerna tycker Rättvikarna om att dekorera med amerikanska flaggor och jakttroféer, kombinerat med en i övrigt rustik inredning.

En annan liten egenhet hos Rättviks invånare är förkärleken för raggarbilar. Eldflames, plyschklädsel, porrbelysning, tärningar och Wunderbaums.

Till det en schysst väst, gärna i läder, och varför inte en cowboyhatt också.  

Det finns fler problem när man ska flytta till Rättvik: Om man inte har Rättvikskt påbrå som går tillbaka till 1200-talet, kan man aldrig bli helt och hållet accepterad.

Man kommer alltid vara en utböling. En främmande som egentligen inte har där att göra.

Även Äkta Rättvikare som syndat genom att flytta därifrån en tid för att sedan återvända, kan drabbas av fördömelse.

Jag minns en barndomsvän som var hemma i Rättvik en semester, och på den enda krogen fick kommentaren "vafan gör du här, du bor ju inte här längre!" Nej, man får inte flytta därifrån, man ska helst vara född, uppväxt och boende för alltid i Rättvik. På sin höjd kan man ta en tripp till Falun eller Mora ibland.

Traditionerna är starka, på gott och ont. Både dialekten, språket och dräktanvändandet lever och har hälsan. Det är bra. Trevligt. Folkmusikens mecka.

Traditionen att skvallra om allt och alla, att lägga sig i, fördöma, vara trångsynt och inskränkt lever också och har hälsan, tyvärr.

Så nej, jag kommer aldrig att flytta tillbaka. Men fira midsommar i Rättvik, absolut! Det gäller bara att ta ett djupt andetag och stålsätta sig först...

Först så överlevde vi att födas av mammor som rökte och drack under graviditeten.
De tog magnecyl och alla möjliga läkemedel, åt blue cheese-dressing samt åt tonfisk direkt ur burken, men blev aldrig testade för diabetes.
Efter detta trauma blev vi lagd på mage för att sova i en spjälsäng målad i en rosa eller babyblå färg med hög blyhalt.
Vi hade ingen barn- säkerhet på medicinburkar, dörrar eller fönster och när vi cyklade hade vi ingen hjälm! För att inte tala om vilken risk vi tog när vi liftade.
Som spädbarn och barn åkte man bil utan barnstol, bilkudde, säkerhetsbälte eller airbag.
Vi drack vatten direkt ur trädgårdsslangen och inte ur glas eller flaska.
Vi delade läsk med flera kompisar och drack direkt ur flaskan och ingen dog av detta.
Vi åt muffins, mammas bullar, vitt bröd, riktigt smör och för mycket socker på cornflakes och i långfilen, inte blev vi överviktiga för det!
För att vi var alltid ute och lekte.
Vi kunde gå hemifrån på morgonen leka hela dagen och kom hem när gatlyktorna var tända.
Ingen kunde nå oss på hela dagen och vi var okej! I timmar kunde vi bygga lådbilar av skräp för att sedan åka ned för någon backe och då upptäcka att vi glömt bromsarna.
Efter att vi åkt in i träd och buskar ett par gånger lärde vi oss att lösa problemet.
Vi hade inga Playstation, Nindendo, X-box, ingen video eller dvd, inga 150 kanaler på tv:n inget surroundljud, cd-spelare inga mobiltelefoner, datorer, inget internet eller msn. Vi hade vänner och dem fann vi utomhus!
Vi föll från träd och tak, skar oss, bröt armar och ben, slog ut tänder!
Och inte blev någon stämd eller anmäld för det.
Vi åt maskar och kakor gjorda av sand eller jord Och inte fortsatte maskarna att leva i magen!
Vi fick luftgevär vid 10 års ålder, vi hittade på spel och lekar med hjälp av en pinne och en tennisboll, och fast man sa att det kunde hända, så var det inte så många som fick sina ögon utpetade av pinnar.
Vi cyklade eller gick till kompisar, ringde eller knackade på och ibland steg vi bara in och pratade med dem.
Fotbollslaget hade uttagningar och alla blev inte uttagna, de som inte blev det fick lära sig att handskas med besvikelsen.Otroligt, eller hur?
Tanken på att våra föräldrar skulle stå på vår sida om vi bröt mot lagen fanns inte. De var faktiskt lagens högra arm!
Denna generation har faktisk fostrat dom största risktagarna, problemlösarna och investerarna någonsin. De senaste 50 åren har varit en explosion av uppfinningar och nya idéer.
Vi hade frihet, misslyckanden, framgång och ansvar och vi lärde oss att ta allt detta!
Om du är en av dem så; Grattis!