I Sverige är vi som bekant extremt fokuserade på människors arbete (och ålder). Alltså kommer frågan ganska omgående när man träffar någon ny person; ”jaha, och vad jobbar du med då?”
Inget problem i sig, om reaktionerna på olika slags arbeten vore mer jämställda. Jämför själva:

Jag: Jag jobbar som reporter på en nyhetstidning.
Bekant: Är du JOURNALIST?! Oj, det måste vara spännande!/Åh vad coolt, berätta mer!/annat positivt svar som innehåller en stor dos beundran…

Jag: Jag jobbar ju hemma med barnen.
Bekant: Jo, jag vet att du är föräldraledig, jag menar vad jobbar du med annars?
Jag: Jag jobbar inte med något annat annars, jag jobbar med att ta hand om barnen.
Bekant: Men jag menar vad ska du göra sedan, när föräldraledigheten är slut?
Jag: Det vet jag inte, har tid på mig att fundera över det eftersom det är ungefär tre år kvar tills jag eventuellt ska arbeta med något annat.
Bekant: Jaha. (Ser olustig ut, vet inte vad som ska sägas härnäst.)

Från att ha tillhört ett yrke med rätt hög status hamnade jag plötsligt i botten vad gäller yrkesval. Väldigt konstigt tycker jag, särskilt när jag jämför vad dessa två arbeten kräver. Precis som med alla andra yrken som är slitsamma och stressiga (till exempel klassikern sjuksköterskeyrket) förundrar det mig att det inte är dessa som har den högsta statusen.
Det är väl lätt som en plätt att jobba som reporter! Träffa en massa olika spännande människor, från hemlösa till kulturministern. Få vara kreativ, utvecklas i en omväxlande miljö, utmanas av ständigt nya frågeställningar. Och så vidare. Självklart infinner sig den rent fysiska tröttheten efter en lång dags arbete. Men stressen är av det omväxlande och stimulerande slaget. Kände mig oftast full av mental energi när jag cyklade hem från jobbet för att hämta på dagis, och orkade för det mesta vara en glad och mysig mamma resten av kvällen.

Det är inte lika lätt att jobba hemma. Åtminstone inte om man är en tänkande människa med fler än två hjärnceller. Den mentala stimulansen är lika med noll. Omväxlingen är nästan lika med noll den också, vad gäller de rent praktiska arbetsuppgifterna. Samma disk, samma tvätt, samma golv att dammsuga. Samma förbannade rabatter med ogräs, blöjbyten, matlagning, mera blöjbyten, mera matlagning och så ett hundratal små och stora konflikter per dag med personer som INTE är särskilt lätta att föra en logisk diskussion med.
Dessutom är arbetstiderna helt sjuka; arbetet börjar så fort man vaknar och inte en sekund senare (man vaknar oftast av barnet/barnen) omkring sex-sju på morgonen och slutar inte förrän alla somnat, någon gång mellan 20:30-21:30. Hallå fritid! Var tog du vägen?
Blir det någon stund över är man för trött för att utnyttja den till mycket annat än att slänga sig framför tv:n/sitta framför datorn en stund.

Träffar man andra vuxna är det i samband med barnen, och därmed handlar även de flesta samtalsämnen om barn. Nåja, rätt mycket om hus och renoveringar också – ett oerhört populärt ämne bland föräldrar. *Gäsp* Till sist kan det bli så illa ställt att man blir en riktig byfåne, som så desperat behöver få växla några vuxna ord att man pratar ihjäl alla som råkar komma i ens väg; kassörskan på ICA, eller en förälder som egentligen bara ringer för att säga att deras barn ska gå hem, men som snabbt har blivit indragen i ett låååångt samtal om allt mellan himmel och jord av en desperat hemmafru…

De allra flesta har inte provat på att vara hemma mer än kanske högst ett år. Själv är jag inne på fjärde året och skulle vissa dagar kunna mörda för att få använda mina små grå på en nyhetsredaktion, istället för att använda alla mina mentala krafter till att lura på en treåring en varm tröja istället för en sommarklänning när vi ska ut i snön och gå till dagis. Varför jag har valt att skippa ett högstatusjobb med schysst lön och roliga arbetsuppgifter får bli nästa bloggämne…

Men jag skulle självklart inte välja att vara hemma med mina barn om det enbart var negativt. Tycker dock att det enorma jobb jag och andra gör borde uppskattas lite mer, och vi borde få mycket mer beundran för att vi orkar med detta monotona arbete - utan att hamna på akutpsyk!

 

Bea

31 januari 2010 18:59

Jag håller med dig fullständigt. Att börja jobba efter föräldraledighet är som att åka på semester mellan 8-17 där man får fika med vuxna och föra vuxna stimulerande samtal. Men så klart är det underbart att få möjligheten att vara hemma med det man älskar mest i hela världen också.

Men det är märkligt och tragiskt det här hur man bedöms utifrån sin yrkestitel. Hur du genom ett ord på ett anställningsbevis blir någon att räkna med eller inte. Jag har arbetat med människor i vad som anses vara absoluta toppen och arbetat med människor i de lägst betalda arbetaryrkena. Oavsett arbetsplats och "rang" har jag upplevt att vissa är små einsteins och andra är...eeeh...inte det. Vissa människor har intressanta upplevelser och tankar att dela med sig av. Andra har det inte. Vissa är supertrevliga, andra vill man helst ta sin kaffekopp och springa ifrån. Men saken är att detta ser likadant ut - oavsett yrkeskategori, hög- el lågstatusjobb.
Nu är jag arbetslös; lägre än lägst i hierarkin med andra ord. Jag är det dock i gott sällskap. Människor representativa för alla samhällsklasser, etniska grupper och yrkeskategorier och intelligenskvoter.
Det är tråkigt och tragiskt hur primitiva vi är!

BRA BLOGG XECUTE!!!!!!! Kul att läsa!!!!!!
I´ll be back.

http://aretsmama.bloggplatsen.se

 

Åsa

14 februari 2010 20:03

TACk bästa Bea! Håller fullständigt med.. som vanligt... :-)

Från
    Kom ihåg mig
URL

Säkerhetskod
     

Kommentar

Jag kanske inte bloggar ofta, men när jag bloggar bloggar jag, och då bloggar jag rejält (Edvard Blom)      Hänt sedan sist: Är tillbaka i yrket jag utbildade mig i och jobbade med under många år, bland annat på dåvarande Örebro Kuriren. Där star...

Vi kommer alla dit förr eller senare. Vi alla kommer bli föräldralösa. Ingen förälder lever för evigt.  Man kan tycka att det inte är en så stor grej; det händer alla och är en naturlig del av livet. Man föds och man dör. Det är inte konstigt att e...

Häromveckan ifrågasatte min äldsta son varför jag haft "så många" pojkvänner. Dels är han ung; fyller snart 18 år, dels är han högfungerande autist och därför i vissa lägen lite fyrkantig. Saker är ofta svarta och vita.  Jag försökte förklara livet...

Det slår aldrig fel. Så fort man är riktigt skönt bajsnödig, sådär så man faktiskt ser fram emot att sätta sig på toaletten, ja då hinner man inte mer än börja förrän nästa person knackar desperat på dörren.  "Mamma jag måste kissa!" Det spelar...

Nu måste jag bara! Jag står inte uuuuuuuuuuut längre om jag inte får göra det. Kommentera Gilmore Girls, alltså.   Jag vet, det är en gammal serie. Följde den lite sporadiskt för många år sedan, i början på 2000-talet. Tyckte den var bra, men u...