Det är frågan jag ställer mig när jag minns mina tonår.

Inte en enda gång uttalade jag de klassiska tonårstjejsorden "mamma jag bara måste haaaa en sån där tröja!!!"

Nu undrar jag varför. Varför jag aldrig kom på tanken att säga åt min mamma att jag faktiskt behövde lite snyggare käder...

De få gånger vi åkte och köpte lite kläder till mig var det på hennes initiativ. Ibland fick jag kläder som jag inte själv varit med och valt. Säger no more.   

Inledningsvis bar jag mest mammas flanellskjorta eller en sweatshirt med tryck från ridlägret på.

Nedan: skolfotot från sjuan då jag till och med körde båda, samtidigt... plus ett örhänge och blålila glitterläppsalva.   

I åttan började jag lida på allvar av min look som inte blev bättre av mammas inköp.

Men en dag, när jag skulle få ett par nya vinterskor, hittade vi reakläder. Jag fick välja ett par byxor och en tröja och lyckades hitta grejer som jag tyckte såg okej ut. Jämfört med det lilla jag redan hade i garderoben var det fantastiskt snygga kläder!

Så jag hade de där kläderna. Jämt.

Alltså, jag menar verkligen hela tiden. Varenda skoldag.

Men vi hade ju både tvättmaskin och torktumlare, så det var ju inte som om att jag gick omkring i smutsiga kläder.

Fast det kunde ju inte resten av skolan veta, de utgick väl från att jag bodde i kläderna utan att tvätta dem. Åtminstone alla i min klass trodde det (fast det visste jag ju inte då. Det fick jag inte veta förrän jag var 25 år...)

Det var första gången på åratal som jag kände mig normalt och någorlunda okej klädd i skolan. Jag minns fortfarande känslan!

Det jag inte minns är att min mamma satte frågetecken vid att jag hade de här kläderna precis varenda skoldag. Konstigt, kan tyckas, att hon inte reagerade. Men de som kände min mamma tycker nog inte det är märkligt alls.   

Att man bör duscha varje dag så fort man träder in i tonåren var inte heller information som jag fick av mamma. Det lärde jag mig en morgon på skolbussen, när jag lyssnade på vad de coolare eleverna (som alltid satt längst bak i bussen) pratade om; hur ofta de duschade. Då gick det upp ett ljus.   

Herregud, hemma var det inte ens någon som sade till oss barn/tonåringar att duscha av oss när vi hade badat!

I nian blev lidandet värre. Jag var ju kär i alla möjliga men samtidigt typ fulast på skolan. Kommer ihåg ett par byxor som jag hittade på Rättviksmarknaden och som var skitsnygga, men på mig... med mitt hopplösa hår, pojkaktiga kropp helt utan byst.... suck.

Ja, varför blev jag aldrig så där tonårsbrudig och krävde en massa kläder och prylar?

Jag vet faktiskt inte! Det är ju rätt konstigt. Idag skulle jag säkert ha fått en diagnos....

Om det inte vore för Leif skulle jag fortfarande vara i Köpenhamn. Ibland hamnar faktiskt rätt personer på rätt jobb!

Fem minuter in på tågresan mot Danmark insåg jag att mina returbiljetter till dagen därpå låg kvar hemma.

Ooppss...

Tågbyte nummer två, i Nässjö, innebar en timmes väntetid, så jag och N knatade bort till SJ:s biljettförsäljning. Där satt en man med allvarlig min bakom disken.

Jag: Hej! Jag har glömt mina returbiljetter hemma, går det att få fram dem på något sätt?

Man: Jaså? Det var slarvigt! (Menar han allvar? Nej, wait, ögonen är fulla med skratt! :D ) Men okej, jag ska se vad jag kan göra, man måste ju göra undantag från regler ibland!...  *tar diverse uppgifter*

Jag: Du kan titta på F. Pepparson också, det kanske står i det namnet.

Han: Åh, så bra, ni har samma efternamn. Man får ju inte åka tåg om man lever i synd. Själv lever jag konstant i synd.

Jag: Aha, så det är därför du sitter fast här på stationen?

Han: Ja, jag måste stanna här bakom glasväggarna tills jag blir gift.

Jag: Stackars dig!

Han: Det är ett hårt liv att vara syndare. Sådär, det här får gälla som biljett, hoppas det kommer fungera. Annars får du be dem kontakta mig.

Jag: Tack! Du får en guldstjärna!

Han: Det borde faktiskt skrivas mer om mig i tidningarna...

Jag: Jag fixar det. "Leif i Nässjö, som lever i synd av oklara anledningar, blev dagens hjälte...."

Leif i Nässjö ÄR dagens hjälte. Trevlig, rolig, serviceinriktad - precis rätt man för jobbet. Tänk om det vore så på alla arbetsplatser överallt...