Kristin har somnat in.

Den "fucking jävla kuk-cancern" vann.

Lilla T förlorade sin mamma, bara tre år gammal.

M förlorade sin fru.

A och K sin dotter.

B sin låtsaslillasyster.

Hela världen har förlorat en lysande, varm människa.

Jag kan inte beskriva Kristin bättre än det görs här, i "den perfekta bröllopsgåvan".

Det är märkligt att de "goda" så ofta blir ryckta i förtid, medans "ont krut inte förgås så lätt".

Ingen förtjänar att dö... men ändå tycker jag att det borde placeras om i kön till himlen. Så att de finaste människorna står sist! Självmordsbombare som ändå vill dö, varför får inte de cancer? Egoistiska materialister som solar solarium varenda dag förutom när de roar sig med att mobba andra, varför får inte de hudcancer? Varför får en person som var vacker på både utsidan och insidan, som gjorde allt för att hålla sig från solen, hudcancer?

VARFÖR?

Silvergirl plågas inte mer.

Hennes föräldrar plågas desto mer.

Det är fullkomligt onaturligt att förlora ett barn!

När jag förlorade min mamma, tyckte jag ändå att det måste vara värst för min mormor.

Mamma dog visserligen alldeles för tidigt, men det är ändå lite mer naturligt att överleva sina föräldrar, än att överleva sina barn!

Jag kan inte ens tänka tanken att förlora något av mina barn.

Så jag tänker mycket på Kristins föräldrar. Mycket. Må de orka igenom den värsta tiden.

Må lilla T få växa upp utan sorg, med människor omkring sig som berättar om hans fina mamma!

Kristin kommer alltid, alltid att leva vidare, i många människors hjärtan.

Sail on, silvergirl...