Hur öppen ska man vara på internet?

Hur mycket ska man dela med sig av, och på vilket sätt?

Det funderade jag över i februari 2010, men det är fortfarande aktuellt...

Den som har läst tidigare inlägg i den här bloggen, vet att jag inte har många tabun vad gäller ämnen. Och att jag, när jag skriver, uttrycker mig drastiskt. Att jag inte bangar för att visa upp både det fula och det snygga, det stökiga och det välstädade. Det arga och det glada. 

Framför allt bryr jag mig väldigt lite om vad människor eventuellt tycker och tänker. Det gäller både på internet och i verkligheten. Jag skiter, rent ut sagt, i vad folk tycker - det vill säga, folk som jag inte själv bryr mig om. De vars åsikter jag faktiskt bryr mig om, är människor som också känner mig, så jag vet att de vet att... typ.

I verkligheten är det ofta stökigt hemma hos oss. Men det är inte jättesällan väldigt snyggt och välstädat också. Det är dessutom alltid rent. I verkligheten ser jag ofta ut som en trött hej-kom-och-hjälp-mig när jag handlar mjölk på ICA bland andra människor. Men jag kan också vara en riktigt snygg brud. I verkligheten bråkar barnen varannan minut ibland, och ibland älskar de varandra djupt och innerligt flera timmar åt gången. I verkligheten svär jag inte eller använder könsord. Nåja, inte bland barn i alla fall...

Men det kan tydligen finnas många nackdelar med att vara så öppen på internet. Till exempel blev en manlig förskolelärare avskedad dagen efter att han haft en keps på sig på sin profilbild på Facebook. Det stod "Porn star" på kepsen.

Andra nackdelar kan vara att folk pratar. Till exempel efter att jag slängt upp en bild på en ovanligt stor smutstvätthög. "Titta, så det ser ut hemma hos dem". Eller "har du läst vad hon skrev i sin blogg igår? Usch och fy, men herregud vilken människa". Barnens vänners föräldrar, lärare, andra människor i vår närhet, kan hitta till min blogg, läsa och få en dålig bild av mig/oss.

Jag förstår att många säkert tycker det är intressant och spännande och extra nyfiket att veta hur det ser ut och hur det är hemma hos en läkar"familj". Att det kan påverka läkar-patientrelationerna. Och relationerna till kollegor. Tydligen bryr sig de flesta läkare väldigt mycket om hur de framstår. De skulle inte drömma om att visa upp en annat än perfekt bild av sig själva. Staus är också viktigt. Nåja, det kanske inte var helt rättvist, men åt det hållet. Det är viktigt, mycket viktigt, att framstå på ett renodlat positivt sätt. Både i jobbet och privat. Inga bilder på stökiga hem eller gråtande arga barn, eller avslöjanden om hur grymt trött och less man är.

Jag är extrem åt andra hållet, jag sätter närmast en ära i att "slåss" mot den löjliga perfektionismen på nätet. Istället visa upp alla sidor av livet. Tjata om att man inte måste vara snygg jämt, och så vidare. Det, plus en hel del andra starka åsikter, skrivna med en rejäl dos drastiska formuleringar - det skapar säkert en negativ bild av mig som person, som förälder. Jag skiter ju i det - men jag kanske borde börja bry mig? Det är det som är frågan. Måste jag börja bry mig om vad helt, för mig, oviktiga och till och med okända människor tycker?

Förmodligen. Alla andra har ju gränser för vad de visar upp och vad de delar med sig av. Alla andra ser till att utåt sett vara rätt så perfekta.

Det vore ju tråkigt om min öppenhet gick ut över barnen, eller deras pappa. Det är inte min avsikt alls.

Och sedan jag funderade över detta sist, har jag börjat jobba igen. Väldigt lokalt, som skribent och annonssäljare för en lokaltidning. Det betyder att jag redan har träffat och kommer att träffa många människor som finns runtomkring min familj. Det finns många fördelar med att bo i ett litet samhälle, men det finns en stor nackdel och det är "skvallret".

Ja, jag får fundera vidare ett tag. Förhoppningsvis med lite hjälp från eventuella läsare!   

Ligger här och kallsvettas av förkylningen. Tack till alla mina fina barn som skötte sig riktigt bra ikväll, just ikväll när jag är ensamstående fyrabarnsmamma med feber. Imorgon kommer farmor och farfar för att hämta de två minstingarna. Då ska jag och de två störstingarna ha en riktigt skön helg tillsammans! På lördag blir det N-dag, då bara vi två ska gå på bio tillsammans. Under tiden får G och Pappan massa mystid. På söndag vänder vi på steken; då tar jag med G på en mor-dotterbiotur, N och Pappan hittar på något kul tillsammans¨hemma. Längtar!

Ajm gåing kräjsy.

Äntligen bor jag på landet med stort L. Äntligen kan jag ha djur! Eller... wait... glömde visst att den andra vuxna personen som bor här är superallergisk mot allt med päls...

Det känns riktigt märkligt att bo på landet helt utan djur. Skitkonstigt. Var är katterna, hundarna, getterna, kaninerna, hönsen, marsvinen, var är ankorna, grisarna, shetlandsponnyn, var är tuppen som gal varje morgon och vart ska jag plocka nykläckta ägg?!?!?

Ok, jag är väl lite orättvis, för det är ju faktiskt inte helt och hållet djurlöst här.

Just nu håller jag på med projekt städa förrådet (som sitter ihop med resten av huset) och där finns det faktiskt massor av djur. Spindlar mest, men även andra kryp av okända arter. Inomhus har vi ett stort käng bananflugekickers samt en hel del gröna, flygande insekter som sitter där de satt sig, typ forever, och som jag inte anar vad de är för något.

Men jag vill ha djur med mer päls/fjädrar än så.

En gång frågade ett av mina barn; "när pappa dör, kan vi ha djur då?"

Han kanske inte behöver dö, direkt. Det kanske räcker med att övertala honom att åtminstone prova om det går att kombinera djur + rejäla doser allergimedicin.

Å andra sidan, om det inte fungerar, då måste vi ju göra oss av med de djur vi skaffat. Hmmm..... nä.

Men visst, vi kommer inte dela hus för alltid. När det är dags att skaffa varsitt boende - då kommer varelser med päls vara de första som flyttar in i mitt!

Nä, nu måste jag tillbaks till förrådet och de husdjur vi faktiskt har.

Tredje utdraget från boken:

"Det är laddat att säga att tron har så stor betydelse eftersom det går emot det gängse vetenskapstänkandet där information och kunskap är hårdvalutan. Människans egna tankar betraktas som en opålitlig variabel och diffus mjukvara. Dessutom finns risken att tro förväxlas med religion. Men det är helt skilda områden, såvida man inte tillskriver en stark tro på en kirurgs skicklighet eller motionens effekt något som kan likställas med religion.

Här kommer man lätt in på minerad mark, och det krävs mental öppenhet av forskarna för dessa nya tankar. Det krävs även en objektivitet - och inte förkastelse - gentemot det som ännu inte är inlemmat i rådande vetenskapsparadigm. Allt gällande den mänskliga hjärnan och kraften är inte upptäkt ännu, snarare har vi det allra mesta framför oss.

För att se dessa nya fenomen krävs det också att man vill se dem. Det vi varseblir eller uppfattar kommer från våra upplevelser, och upplevelser är det som leder till övertygelser. Men det är inte förrän övertygelserna är befästa som det vi varseblivit (sinnesintrycken) stabiliseras. Det är detsamma som att vår övertygelse eller tro är det som bestämmer vad vi uppfattar. I själva verket är det så att det du tror, ser du verkligen. Omvänt, vill du inte tro på något. så ser du det inte heller.

Studier med neuroimaging och hjärnscanningar ger starkt stöd för synen att en människas personliga karaktär och syftet med hennes mentala processer (tankar, tro och viljan) har betydande inflytande på hjärnans funktion och formbarhet. Med andra ord spelar vår egen personliga inställning och intention med det vi gör en avgörande roll.

Detta kan illustreras av en forskningsstudie från Harvard University i Boston. Här ingick 84 kvinnliga hotellstäderskor och hälften fick reda på att det städjobb de utförde var utmärkt motion och svarade mot de statliga rekommendationerna för en aktiv livsstil. Man visade exempel på hur deras arbete automatiskt gav bra motion, medan den andra gruppen inte fik denna information.

Vid utvärderingen en månad senare hade inget beteende förändrats i grupperna, men den informerade gruppen upplevde att de fick mer motion än tidigare. De hade även minskat i vikt, uppvisade lägre blodtryk, minskat andel kroppsfett minskat midje- och höftmått och lägre BMI jämfört med kontrollgruppen. Det stödjer hypotesen att en mindre eller större del av motionens hälsosamma effekt är resultatet av att vi tror att den är bra för oss!

På samma sätt kan tro även ha en negativ inverkan och det kallas för nocebo. Nya experminentella bevis visar att negativa verbala förslag (suggestioner) sätter igång oro och förväntningar att smärtan ska öka, varvid smärtan också ökar. Den nye professorn i integrerad medicin vid Karolinska Institutet, Martin Ingvar, kallar det för "anxiebo".

Denna verbalt igångsatta oro ger hyperaktivitet i stresssystemet - den så kallade HPA-axeln (hypotalamus-hypofysen-binjurarna). Det kan mätas genom ökade mängder av adrenalin och kortisol i blodet, medan antagonister mot själva smärtöverföringen (anti-kolecystokinin) kan blockera smärta. Även parkinson försämras av negativa suggestioner, vilket visar på sårbarheten hos oss människor för negativa ord, uttalanden, kränkningar, pessimistisk syn oh hopplöshet.

Det vi tror på har således avgörande betydelse - vare sig det är av positiv eller negativ karaktär."

"Det är omöjligt att inte tro det du ser,

men det är lika omöjligt att se det du inte tror på"

En kurs i mirakler, kap 11

Utdrag två från boken om tankarnas kraft:

"Hjärnan kan inte skilja på tro och vetande, och det vi tror på uppfattar vårt system som en sanning. Med vårt system menas hela vårt jag - tankar, känslor, själ och kropp. Allt mer forskning pekar på att tron har mycket större betydelse än vi velat ge den, och otaliga studier vittnar om att det vi tror på manifesterar sig i kroppen. Tron - eller tilliten, tilltron, åsikten och övertygelsen - formar även en fysisk realitet.

En intressant studie publicerad i New England Journal of Medicine 2002 utvärderade effekten av "falsk" knäkirurgi (placebo) på patienter med allvarlig och försvagande knäsmärta. Patienterna delades in i tre grupper och i den första behandlades knäet genom att hyvla av det skadade brosket, i den andra sköljdes knäleden med saltlösning för att få bort orsaken till inflammationen. Båda dessa metoder är standardmetoder vid artritiska knän. I den tredje gruppen fejkades kirurgin genom att patienten sövdes och kirurgen gjorde tre standardsnitt medan han talade och agerade som om han gjort riktig kirurgi. Man skvätte även saltlösning på knäet och sydde ihop snitten efter 40 minuter. Alla tre grupperna fick samma postoperativa behandling med bland annat ett träningsprogram.

Gruppen som fick kirurgi reagerade som förväntat med förbättring. Men det intressanta var att placebogruppen förbättrades lika mycket som de två andra grupperna, varvid kirurgen lite uppgivet konstaterade att enda fördelen med knäkirurgi för osteoartrit är placeboeffekten.

Trons kraft är det som medicinen kallar för placeboeffekten, och som man hittills helst bortsett ifrån. Det är beviset för tankens kraft över materien, och man borde använda det istället för att bortse från det.

Läkemedelsföretagen har idag problem med att de kemiska medel som testas sällan är bättre än placebo, eller de "sockerpiller" som referensgruppen får. En studie visar att hela 80 procent av effekten av antidepressiva medel i kliniska studier kunde härledas till placeboeffekten. Skillnaden mellan läkemedlets effekt och placebon var i realiteten så liten att den kliniska skillnaden var meningslös. Underlaget av data var sammanställt av ansökningar om läkemedel inskickade till det amerikanska läkemedelsverket FDA.

Placeboeffekten finns visad i mängder av sjukdomstillstånd och är starkare för vissa tillstånd än andra. Till exempel existerar objektiv placebo vid astma, något man borde utnyttja mer för att slippa medicineringen. Där har man även upptäckt hur dysfunktionell andning felaktigt diagnostiseras som astma, när det handlar om att lära sig att andas rätt med djup bukandning.

Smärtlindring är ett annat exempel där mer ä varannan person får minskad smärta av ett overksamt medel (sockerpiller). Placeboeffekten av smärtstillande  medel involverar troligen både högre kognitiva center i hjärnan och det kroppsegna opiatsystemet. Forskning från professor Martin Ingvars grupp vid Karolinska Institutet bekräftar att både smärätstillande medel och placebo uppvisar en liknande aktivitet i hjärnan. Således involveras och engageras samma system enbart av tron på preparatets verkan.

Den psykologiska behandlingen och bemötandet från läkare och sjuksköterskor har visat sig ha mycket stor betydelse för att minska smärtan och smärtupplevelsen. Avsikten med behandlingen, människors förväntningar, kulturella skillnader och förmågan att se mening i det som sker är centrala för placeboeffekten och avgörade faktorer för hälsa.

Olika människor är också olika känsliga för placeboeffekten. Om man har positiv förväntan, tro, vilja och engagemang blir den kraftigare, vilket visar på trons och tankens stora betydelse vid läkning och för god hälsa."

Här kommer första delen av utdrag från en bok som jag läser. Författaren är PhD, immunolog, forskare och föreläsare. Mer detaljer om författaren kommer senare.

Trevlig läsning!

Tankens kraft

 Den som har positiva förväntningar på att bli frisk efter en whiplashskada har större sannolikhet att bli återställd än den som är mer pessimistiskt inställd. Det visar ny svensk forskning som även betonar vikten av att avdramatisera begreppet whiplash och ge lugnande information. Orden har stor makt över oss, och för de flesta är ordet whiplash mycket negativt laddat. Man tror att det är en permanent svårt handikappande sjukdom fast enbart tio procent får bestående men.

Detta är ett exempel på tankens kraft och det finns många fler som visar att en positiv inställning ökar chansen för en snabbare läkning och ett friskare och lyckligare liv.

 Det vi tror på formar och styr också det som sker. Våra tankar är energi som kan manifestera sig i vår kropp genom att påverka biokemiska processer.

Eftersom jag inte kunde skrivit det bättre själv; filozophie om fjortisbloggar som tror att de inte är just det...

Snart ska jag åka till Trollhättan. Där finns min allra bästa vän i hela vida världen.

Där finns också en annan vän, som jag tyvärr inte känner lika bra men tycker mycket om. En riktigt cool tjej - little miss red - som har cancer.

Livet är så orättvist. En ung människa med en treårig son får cancer i hela jäkla kroppen. Så otroligt fel av livet!

Men hon kämpar. Och det är värt guld. För hjärnan vet faktiskt inte skillnad på tro och sanning. Det man tror och tänker, det anser hjärnan vara sant, och ger sin respons därefter. Det finns människor som lyckats mer eller mindre tänka sig friska från allvarliga sjukdomar. Så varför inte little miss red?

Det finns andra som har cancer, som inte kämpar lika hårt. Som ger upp och blir martyrer direkt. Som tar till bedövningsmedel som bara gör sjukdomen värre. Inte du, miss Red. För du har hjärna och en massa styrka!

Heja dig! Du är en fighter och du är en ständig påminnelse om att livets små förtretligheter inte är mer än just det.