All Helgona-helgen är snart över. Så klart har vi varit och tänt ljus och pyntat på våra gravar. Det är så grymt vackert med en kyrkogård full av ljus i becksvart mörker!

"Våra" gravar, det är min mammas/barnens mormors, och min mormors/barnens gammelmormor.

Sin mormor hann barnen aldrig träffa. Hon dog före de föddes. Men gammelmormor älskade de och träffade ofta! Vi kallade henne "Mimmi" och min yngsta dotter har Mimmi som ett av sina förnamn.

För mig betyder inte en grav något särskilt. Jag tycker inte att den representerar personen som ligger där, det känns inte som om personen är DÄR. Jag tror och känner att de som dött "finns kvar" där de bodde, eller där de ofta var. På sådana platser tänker jag extra mycket på dem och säger kanske till och med något högt till dem.

Min mamma tänkte på samma sätt, men för min mormor var gravar viktiga. 

De flesta människor vill aldrig dö. De flesta människor vill inte heller bli gamla och orkeslösa med smärtor lite varstans och känna sig trötta på allt de tidigare tyckte var roligt. Vi vill vara unga för alltid och leva för evigt, friska på alla sätt.

De flesta människor som inte vill dö glömmer ändå bort att uppskatta livet. Livet som pågår just precis nu.

Siktet är inställt på en punkt därborta i framtiden och tankarna mal ofta på om saker som redan har hänt.

När min mamma dog fick jag förstås en rejäl tankeställare. Vi "vet" alla att folk dör förr eller senare, men vi tror alltid att vi har mycket mer tid på oss. Nu vet jag bättre än att skjuta upp viktiga saker som till exempel att tala om för mina kära att jag älskar dem och uppskattar dem. Min mamma dog plötsligt och oväntat - efter det vet jag bättre än att skjuta upp alltför länge sådant jag vill säga, sådant jag vill göra, med min familj och mina vänner. Okej, jag lyckas inte jämt, det finns vänner jag träffar alldeles för sällan! Men läxan är inristad i bakhuvudet - ta ingen för given!

Min mormor dog också rätt oväntat, med bara någon dags varsel. Jag är så glad över att jag tillbringade mycket tid med henne, ringde henne, orkade lyssna på henne och på alla sätt jag kunde fanns där för henne, vis av min mammas död. Jag vet att hon uppskattade det otroligt mycket. Och att hon var ledsen över de familjemedlemmar som inte orkade bry sig om henne...

Både min mamma och min mormor gillade en speciell sång. Jag vet inte vad den heter eller vem som gör den, det är i varje fall ett dansband. Texten handlar om att människor går genom livet i stress och inte tar sig tid för sina närstående. Alla säger "jag har inte tid". Det finns också en sång som handlar om att personen i sången hellre vill ha blommor när hon lever, ge henne blommorna nu istället för att vänta tills det finns en grav att lägga dem på. Det var också en av mormors favoritsånger. Jag vet att hon hade velat träffa flera i sin familj mycket oftare än de hade "tid" med, att det var en ständig sorg hos henne.

Tänk på det!   

Varje år samma förvirring; när är det egentligen Halloween?!?

Nu vet jag, efter ihärdigt googlande av så många källor som möjligt. Det är alltid den 31:a oktober i Sverige.

Önskar jag slapp behöva veta - det är en slemmigt kommersiell, amerikansk högtid som jag verkligen inte behöver så här på senhösten, när det snart är dags för december. Tyvärr går den inte att undvika med barn i huset, men jag drar en gräns; jag kommer aldrig någonsin köpa ett enda Halloweenpynt, eller baka eller laga någon speciell mat, eller ha något slags kalas.

Barnen får klä ut sig och knacka på dörrar. Vi pysslar vårt pynt. Det räcker.

För snart är det som sagt december, med två barnfödelsedagar, två vuxenfödelsedagar, Lucia, julpyssel i diverse skolklasser, julafton och nyårsafton.

Familjen Xecute i Halloweeentappning

Som sagt, pysslar det gör vi i alla fall. Med råge. Den här familjen älskar att pyssla! Här pysslas nästan varje dag, en eller flera tillsammans. Igår vältrade vi oss i pyssel hela dagen, i bästa skräckstämning. För vi har humor också. Kanske inte en humor som alla människor tål, men vi har i alla fall roligt. (Jag är fortfarande sugen på att sätta en halloweenpumpakruka på min mammas grav - hon hade också en skön humor och skulle ha uppskattat uppståndelsen.)

I Jan Björklund-land rätt nu:

Men det här är större än skolans attityder mot elever. Precis samma attityd gäller hur man ska se ut, hur man ska bete sig och hur man ska leva i största allmänhet.

För det spelar ingen roll vilka förutsättningar en enskild individ har - man ska vara och se ut på ett enda sätt om man ska anses som riktigt lyckad i Sverige.  Trist och fantasilöst men framför allt farligt.

Det har visserligen blivit pk att hävda motsatsen, att man inte alls tycker att det bara finns en enda väg att gå, ett enda sätt att se ut på och så vidare. Men det är bara blahablaha, bara skitsnack. De allra flesta tror egentligen inte på sig själva när de säger det.

Funderar på skolan idag, efter att ha sett en skämtteckning om Jan Björklund på Facebook...

Min äldsta son föddes i Köpenhamn, där han började på dagis (jaja, förskola) när han fyllt ett år. Efter mindre än ett halvår var vi tvungna att hastigt flytta tillbaka till Sverige, där vi fick vänta ett år på att få en plats på dagis. Han var alltså två år när det blev dags för nästa inskolning. 

När han var tre år träffade jag min nuvarande man, och vi flyttade ut från staden till ett litet samhälle på landet när min äldsta son var strax över fyra år - han bytte då dagis igen.

Sedan kom min äldsta dotter, som började på samma dagis, men annan avdelning. Och så blev det dags för förskoleklass, medans mina två yngsta barn började på dagiset, som då var omgjort igen. Under de sex år vi bodde i samhället gjordes en hel del förändringar inom förskolan och skolan; lokalbyten hit och dit, nya namn, nya grupper, lärarbyten, omorganisationer...

Men hur de än bar sig åt, blev det aldrig en särskilt bra skola. Förskolan var bättre, men inte bra. Av de sex olika avdelningar som den bestod av, var bara två helt okej. Från förskoleklassen och hela vägen upp till sjätte klass hade skolan stora problem. Mobbning, totalt oregerliga klasser, för stora klasser, skadegörelse, you name it. Rektorn och lärarna på skolan verkade vara fast i olika läger. Min sons klass bytte lärare ett antal gånger. Sista terminen han gick där hann klassen ha inte mindre än tre lärare. En slutade utan förvarning, en klarade inte av klassen, sedan kom en tredje som tydligen var närmast gerillatränad...

Mina två äldsta barn trivdes aldrig från förskoleklassen och uppåt. Dottern hann förstås inte börja själva skolan där, tack och lov, för det räckte mer än väl med alla problem hon fick dras med i förskoleklassen. Men min äldsta son gick i den skolan från första till fjärde klass. Till sist var det så illa att vi bestämde oss för att han skulle få byta skola, och hittade också en riktigt bra skola inne i stan.

Lustigt nog slumpade det sig som så, att strax efter allt var klart med skolbytet, hittade vi också ett hus i den nya skolans område i stan. Så vi flyttade.

Den nya skolan var bra, men tyvärr var förskoleklassen inte särskilt bra. Inte på grund av lärarna, som verkligen var bra, precis som rektorn, utan på grund av att den var proppfull med elaka snorungar... Min dotter var förstås jättebesviken, eftersom vi verkligen hade hoppats att hon skulle få hamna i en bättre klass än den hon gick i ute på landet.

Äldsta sonen var också lite besviken på sin nya fjärdeklass. Alla skulle vara så himla "tuffa" och "coola" - och är det något N inte är, så är det just det! Men i övrigt var skolan väldigt bra, med duktiga engagerade lärare och ett bra pedagogiskt tänk.

De två yngsta barnen började på dagis i närheten av vårt nya hem, varsin avdelning. Den förskolan var "inget speciellt", kan man säga. Varken bu eller bä. Lagom bra, helt okej, inget särskilt alls. De trivdes och det är ju i alla fall viktigast.

Så tog vi äntligen det där beslutet, barnens pappa och jag; det var dags att avsluta vårt förhållande. Jag bestämde mig för att hjälpa en god vän i Dalarna med hennes butik, och flyttade dit för att bo där på obestämd, men inte alltför lång tid. Min äldsta son ville bo med mig under den tiden, trots/tack vare att det innebar att byta skola tillfälligt. Så fick det bli; han började i min gamla skola i Dalarna efter sportlovet och gick där resten av terminen.

Det var intressant för mig att "komma tillbaka" till den skolan. Jag var också tio år när jag kom dit som ny elev till en fjärdeklass, och blev mobbad nästan från start.

Det blev inte min son, tack och lov. Och skolan var okej, återigen sådär "varken eller". Lärarna och rektorn lämnade en hel del att önska, varför jag var helt nöjd med att Noah bara skulle gå där tillfälligt.

Nu är vi samlade igen, hela familjen. (Fast utan att vi föräldrar har ett förhållande med varandra.) I ett nytt hus, på landet men inte samma som förut.

Hör till ett nytt, mindre samhälle, där mina fyra barn nu börjat på dagis, förskoleklass och skola.

Och hör och häpna:

Den är bra!

Jag summerar min karriär inom förskola och skola:

Jag har själv gått i fyra olika grundskolor från första klass till sjätte.

Sedan i högstadiet i en femte skola.

Sedan i tre olika gymnasieklasser.

Som förälder har jag erfarenhet av inte mindre än sju olika dagisavdelningar, fyra olika förskoleklasser, och fyra olika skolor.

Därför tycker jag att jag har tillräckligt på fötterna för att kunna säga "det här är en helt okej skola!"

I varje fall låg- och mellanstadiet. Otroligt nog - att hitta en bra skola har känts som att leta efter en nål i en höstack!

De här frågorna hittade jag hos Little miss Red och blev sugen på att svara på dem, jag också. Så jag snodde dem!

Tre saker jag går igång på:

Intelligens och vass humor i en lagom blandning. Kreativa människor som tänker utanför lådorna. Fotokonst, proffsiga texter. Eehh... det där blev fler än tre saker... stäm mig!   

Tre saker jag inte kan vara utan:

Bara tre? Det finns ju fyra stycken i min härliga familj jag inte kan vara utan! Ok, då klumpar jag ihop dem till "barnen", och plussar på med mina bästa vänner och skrivaochfota (det var visst det bara ett ord!)

Tre saker jag ångrar:

Att jag inte var hemma mer innan mamma dog. Att jag höll på med hästar istället för dans. Att jag inte fick tokspel på alla idioter i högstadiet och skällde ut dem för noter.

Tre saker som gör mig glad:

Barnen. Höst+kamera. Äkta vänner.

Tre saker som gör mig arg:

Folk som aldrig ser möjligheter, bara hinder.

Rasister och pedofiler.

Människor som är "pro-ana" dvs förespråkar anorexi.

Tre människor jag beundrar:

Människa med IQ och EQ samtidigt.

Människa med kreativit och spontanitet.

Människa som är positiv men inte äckelkäck.

Tre saker jag skulle vilja göra:

Resa runt i hela Storbritannien.

Handla på loppis/second hand varje vecka.

Starta ett barnhem, ett jättestort där alla barn till missbrukare, barn till psykopater och barn från hemska andra barnhem, ja alla barn i hela världen som mår dåligt skulle få plats. Okej, inte realistiskt. Men ett barnhem där så många som möjligt får plats iaf. För barn i Sverige som blir utsatta för all slags misshandel i hemmet. Det har jag drömt om sedan jag såg en kvinna som gjort detta i USA, och som var med i ett Oprah-program för cirka hundra år sedan...

Tre maträtter eller ingredienser i köket jag gillar:

Köttfärslimpa, köttbullar och Kyckling Korma.

Tre TV-program jag ser:

Jag ser inga alls. Men jag brukade se och skulle vilja se igen: Grey´s anatomy, House och uppdrag granskning. och nyheterna. Det här att bara skriva tre saker går inget vidare märker jag.

Tre saker jag har med mig i livet:

Att det aldrig blir för sent för att göra någonting.

Att en glad mamma är bättre än en sur Ajax-tornadomamma.

Att kärlek är viktigare än alla nya dyra saker i världen.

Tre saker på önskelistan:

Massor av pengar (till att handla på second hand för....)

Mer tid över till roliga projekt.

Hmm.... jag kan inte komma på något mer. Jag har faktiskt det mesta jag vill ha i livet; underbara barn, stort hus mitt i naturen, bra jobb, massor av kärlek. Det är väl allt man kan behöva, tycker jag i alla fall! 

Tre bloggar jag inte kan vara utan:

Jag måste vara utan de flesta eftersom jag inte har så mycket tid till att läsa bloggar längre. Men om jag hade tid skulle jag läsa dessa minst en gång om dagen: No bimbos allowed, Little miss Red, Zaras, Rieslings och FiloZophies. Jajajaja, det var fler än tre.....  

"Vad har du på gång, Lata Lucy? Vilken är din smarta lata plan idag?"

= introt till ett rätt trist barnprogram i SVT.

Desto roligare är att använda detta intro till att retas med N! *fniss*

Han är ju en född latmask. Lyfter inte armen om han inte måste.

Tur att han har humor - vi kan ha så sjukt kul ihop. Ibland skrattar jag så att jag får kramp i magen.

Ibland är han väldigt rolig utan att det är meningen också...

Som igår.

Han och kompisen (som inte heller är ett fan av att anstränga sig i onödan) hade ingen lust att vara ute. Det var mulet och trist men hey, med lite fantasi blir det roligt ändå, eller?

Men killarna hade inte för avsikt att anstränga sina små grå för att komma på något kul att göra. Först gick de genom allén ut till stora vägen och tillbaka (dvs 2 km), och hade då enligt egen utsago "varit ute MINST en timme!!!". Inte direkt, det hade då gått 25 minuter...

Vad gör de då? Jo. De går runt en buske. 50 varv.

"Vad har du på gång, lata N? Vilken är din smarta lata plan idag?"

    Det är N till vänster... 

(Leksands medeltidsmarknad i somras)

Från Mohammar Khadaffi till Moammar Ghadaffi till död.

Tidernas bästa rock är konstant inställd på bilradion - i alla fall så länge jag är den som bestämmer över den, det vill säga fram till 29/11. Det går faktiskt att headbanga och köra bil samtidigt.

Men imorse blev jag lite besviken. De spelar tidernas bästa rock, men har inte tidernas bästa känsla för jämställdhet. Av någon anledning har kanalen tjejvecka i "gissa introt". Greta, en fnittrig tjej som försökte vara cool genom att säga "hell yeaahh" hela tiden, kom fram och skulle tävla mot Anton. Hon var helt värdelös. Anton Körberg är inte värdelös, vet alla som lyssnat på detta ett tag. Han kan ju för f*n varenda intro som finns. Men plötsligt kunde han inte ett enda...................

Det blev 1-1. Då börjar grabbarna prata om att Greta kanske borde vinna på 1-1. Så otroligt PINSAMT! För dem. Jodå, hon fick vinna samlingsboxen med Pink Floyd. Jag tror inte lilla fnitter-Greta ens har hört talas om dem.

Kanske ska ta och byta tillbaks till P1 istället. Det är min andra favoritkanal och där finns i varje fall inga dylika grabbpuckon.

Min blåögda kärlek.