Nu åker de ut! Mattorna alltså. Nu får det vara nog!

Mattorna som ska ligga på sin plats och pryda sina golv, får ändå aldrig göra det. De far runt i knöliga högar och blir smutsiga på ett ögonblick.

Jag veeeet att det finns sånt där man lägger under mattor, så att de inte halkar iväg. Men det blir aldrig av att skaffa det. Och även om de låg kvar på sina platser, skulle de bli precis lika smutsiga precis lika snabbt.

Det går inte att ha mattor på sommaren! Mattor + sommarbarn = massor av extrajobb!

Så nu åker de ut! Jag prioriterar att mina barn får springa ut och in i huset som de vill, barfota med blöta, gräsiga, svartsmutsiga fötter!

Känner att jag behöver skriva något som blir en motvikt till det förra inlägget.

Igår var en skitdag och jag ville sälja alla barn på Blocket för femtio öre styck. Men de dagarna hör ju ändå till undantagen. Mina barn är visserligen allihop oplanerade, alla utom en, men de är här för att jag valt att ha dem här.

Det finns så mycket klyschor om att ha barn.

"Det är det bästa som har hänt mig!"

"Hela mitt liv förändrades!"

"Barn är meningen med livet!"

För en del är det inte det bästa som har hänt, för en del förändras livet till det sämre när de får barn. Jag hoppas de är få, men jag vet att de finns.

Så de där klyschorna kan gärna få ligga och samla damm någonstans. Alla vill inte ha barn! Jag ville inte ha barn, möjligtvis kanske ett, men bara kanske.

Men när jag fick det, så gav det verkligen mersmak, för mig.

Den kärlek jag känner till mina barn är så otroligt stark och går inte att jämföra med någon annan slags kärlek. Ju fler barn, desto mer sådan underbar kärlek. Hjärtat växer för varje barn! Det är den kärleken som gör det så värt att ta allt det negativa, som faktiskt kommer som ett brev på posten när man skaffar dem...

Den kärlek jag får från mina barn är också totalt olik all annan slags kärlek. Den är, precis som min kärlek till dem, självklar. Kan inte tas död på. Den är spontan och alldeles, alldeles underbar. Jag älskar mina barn och mina barn älskar mig, oavsett hur vi beter oss och oavsett våra handlingar. Till skillnad från kärleken mellan vuxna partners och mig och mina vänner.

Det ger också mersmak att tillverka något som är en del av mig själv. Som liknar mig; utseendemässigt och personlighetsmässigt. Men som samtidigt är en helt egen person med helt egna sidor, som man får upptäcka allt eftersom, följa och forma. Det är en ynnest att få ge sina barn en bra barndom och härliga minnen. En gåva att få forma dem till bra människor som blir bra vuxna. Det är jobbigt, men spännande på något sätt. En tuff men samtidigt rolig utmaning.

Jag ser fram emot att få upptäcka hur just mina barn blir. Vad de kommer att intressera sig för, vilken slags musik de kommer att gilla, vad de kommer att vilja arbeta med, hur de kommer att vara med andra människor och så vidare.

Detta gör skitdagar som igår mer än värda jobbet!

Sitter här i värmen, ganska irriterad efter en lång, lång dag.

Nej förresten, nu ljög jag. Det lät bättre med irriterad än avundsjuk...

Ja, jag är avundsjuk! Jag är illgrön av avundsjuka! Och därför irriterad.

Jag är avundsjuk på folk och familjer som kan njuta av varma sommardagar. Som kan ta med en bok ut i trädgården medans barnen glatt leker utan att störa varannan minut.

Som kan ta det lugnt en dag då och då, utan att det betyder att det blir tredubbelt så mycket att göra dagen efter.

Jag är avundsjuk på människor som är gifta eller lever i förhållanden där partnern inte jobbar typ jämt. Så att de slipper göra det mesta själva. Även soliga, varma, härliga sommardagar.

Jag är extra avundsjuk på det just idag, eftersom idag var en extra jävlig dag.

Det är helt och hållet mitt fel. Jag har misslyckats med mina barns sömrutiner...

De somnar sent. Sedan är de extra trötta dagen därpå, alltså extra gnälliga och arga och sura och slåss och bråkar extra mycket/hela tiden för att så falla ihop i små högar sent på eftermiddagen. Somna alltså. Vid det laget är jag själv så slut att jag inte kan förmå mig att väcka dem. Dels är det nästan omöjligt, men om jag lyckas så är de hysteriska bra länge efter väckningen och sedan sju gånger värre de återstående timmarna till läggdags. Dels blir det så frestande lugnt och skönt när de två minsta sover....

Ja, och sedan vaknar de, lagom till läggdags. Då är de pigga och somnar sent igen, och så börjar det om. Så här har det hållt på fram och tillbaka sedan sommarlovet startade. Eftersom jag oftast är ensam är det svårt att klara de där sena eftermiddagarna. Det finns ingen som tar över och fortsätter hålla dem vakna så att de inte somnar någonstans.

Lovar mig själv varje kväll jag har pigga barn att aldrig mer låta dem sova på eftermiddagen.

Men nästa gång är jag själv lika tröttkörd igen, efter en hel dags extra skrik och bråk...

Samtidigt med detta har jag försökt hålla nere kaoset hemma och ute idag. Jag har ont i fötterna nu, som jag ofta har på kvällarna, eftersom jag fan inte sitter många sekunder under dagarna.

Inte nog med det så är barnens pappa extra mycket borta i juli. Vi ser nästan inte till honom redan innan, men i juli är det dubbelt så många jourer som annars, och i övrigt ännu längre dagar än annars, på grund av underbemanningen.

Det här innebär en jour: Han åker tidigt på morgonen dag A, innan vi vaknat eller när vi precis har vaknat. Han är borta till nästa dags, B, eftermiddag. Då kommer han hem efter att ha varit vaken sedan morgonen dag A. Alltså kan han oftast knappt stå på benen och måste sova resten av dygnet till morgonen efter, C, då han försvinner till jobbet igen och kommer hem tidigast vid sju - åttatiden.

Flera gånger i veckan.

Jag börjar faktiskt känna mig utbränd. Tålamodet tryter och jag vill ibland bara gå härifrån och skita i allt.

Ja, varför sätter jag mig inte bara ner då?

Jo, för att mina barn inte är särskilt lugna. Ibland är de det, men inte längre än tjugo minuter i sträck. De slår sig, de ramlar, de bråkar, de kivas, de slåss, de vill något, och de är många, så minuterna utan att jag måste göra något är få. Och eftersom jag vet att det inte är någon idé att sätta sig ner bekvämt så gör jag inte det, utan försöker istället göra något vettigt mellan springandet. Ändå är det alltid mer eller mindre kaos här. De är snabba. Det dras fram grejer fortare än jag hinner lägga tillbaks dem, de springer in med smutsiga fötter, drar ut kuddar, kastar klossar i hela huset.... tvätten växer lavinartat så fort jag inte tvättat på en dag och .... suck.

Jag är avundsjuk på folk som sitter vid stranden/poolen och softar medan deras enda barn leker lugnt och glatt utan att behöva kollas hela tiden. Som har barn som inte tar en mikrosekund på sig att försvinna. Ja, på alla som kan vara på offentliga platser och slappna av samtidigt.

Jag är avundsjuk och arg och känner för att ge fingret åt hela världen!

Men imorgon är en ny dag...

Idag tog jag med mig mina hemmavarande tre barn till Lek- och buslandet. Vi hade också med oss en kompis till min femåriga dotter. Barnen hade sjukt kul, var inte stilla en sekund under de tre timmar vi var där!

När vi anlände, ställde vi alla våra skor på en ganska kort hylla. Våra sex par skor fick precis plats.

När vi skulle gå därifrån, fattades några skor. En av mina, en av min femårings och en av min tvååriga dotters. Min son och kompisen hade dock fått behålla två skor.

Vilka sjuka människor det finns!     

För att ingen ska behöva missförstå:

Självklart ska man försöka gå ner i vikt om man är sjukligt överviktig. Det är ju lika farligt som att vara underviktig.

Men jag är en stark motståndare till bantning och självsvält.

Det ENDA som fungerar är att ändra sin livsstil, för alltid. Äta NORMALT, sunt men inte extremt och framför allt röra på sig regelbundet. Inte bli träningsnarkoman, inte bli matnarkoman vare sig det handlar om att äta för mycket eller för lite.

Bantning är en vidrig företeelse som skadar kroppen. Det sliter enormt på kroppen att gå upp och ner i vikt hela tiden, enormt!

En del ämnen tål att skrivas om hur många gånger som helst. Vikt, till exempel. Utseendefixering. Osexigt gnäll...

Jag kan inte för mitt liv förstå hur någon enda kan tycka att skelett är sexiga! Halkade in på en blogg där två bilder på Nicole Ritchie var upplagda. En där hon var normalviktig, en från hennes skelettperiod. Och bloggaren ville med dessa få fram att skelettversionen var något att sträva efter!

SKRÄMMANDE!!!!!!!!

Ointelligent också. Man behöver inte överdrivet många hjärnceller för att fatta att livet inte blir plötsligt perfekt bara för att revbenenen syns. Man behöver inte överdrivet många hjärnceller för att fatta att kroppen tar stryk av svält.

Och med svält menar jag även att leva på minimalt med mat.

Kroppen behöver fett! Utan fett kan inte cellerna arbeta ordentligt! Det är JÄTTEFARLIGT att ta bort det sunda fettet!

Men vem bryr sig, bara revbenen syns.... vill man vara fin, får man lida pin, eller?

Jag har skrivit förut att jag inte tycker synd om alkoholister eftersom det är en självvald sjukdom. Samma sak för anorektiker.

Men var så jäkla puckade då att ni slutar äta eller äter minimalt med mat. Skyll er själva! Precis som med alla andra beroenden väljer ni. I det här fallet att se äckliga ut och ge era egna kroppar så mycket stryk att de lägger av till sist. Moget? Nä.

Nicole Ritchie

Size 0 är INTE SNYGGT. Det är ett SJUKT ideal! Vem tänder på att skära sig på sin partner i sängen? Vem tänder på levande skelett? 

Framför allt, undrar jag vem som tänder på en sådan enorm osäkerhet och ett så enormt kontrollbehov, som anorektiker och andra som är besatta av vikt, lider av?

Det är SJUKT att inte tänka på annat än mat, vikt, mat, vikt, kalorier, mat, vikt, kalorier.................................. 

(Dessutom består vikten inte bara av onödigt fett. Våra muskler väger. Vattnet i kroppen, organen, skelettet, det nödvändiga fettet och så vidare. Det är faktiskt bara korkat att väga sig! Att mäta kroppen är mycket bättre.)

Det är attraktivt och snyggt med människor som trivs med sig själva på ett AVSLAPPNAT sätt! Det är sexigt med självförtroende och självkänsla!

Till alla patetiska tjejer och killar som tjatar om sin vikt och hur "feta" de är för att de har storlek S, skärp er!

Slappna av!!!

Det är inte VIKTEN som gör utseendet - det är SJÄLVKÄNSLAN!

Jag känner en tjej som är överviktig, men som strålar, är varm och mjuk och härlig och vacker! Som visserligen inte vill vara överviktig, för vem vill det egentligen, men som inte gömmer sig för det, utan gillar sig själv!

Jag känner också en tjej som är överviktig och försöker gömma sig. Under stora tält till kläder och genom att se sur ut och helst inte prata med folk i onödan. Det är inte hennes övervikt som gör henne ful, det är inställningen!

Jag känner en tjej som är underviktig, men som har accepterat det och bara är sig själv, utan att längre ägna varje tanke och vaken sekund till att försöka gå upp i vikt. Hon är jättesnygg, cool och avslappnad!

Och så ser jag underviktiga tjejer som inte kan tänka på annat än hur de ser ut och hur de ska gå ner i vikt lite till, och/eller klagar nästan konstant på hur de ser ut. Otroligt fult!

Det finns tusen orsaker till varför en del människor håller på med idiotiska, extrema bantningskurer, extremt avancerad "sund" kost (läs FARLIG), äter så lite som möjligt, tänker på sin vikt från sekunden de vaknar till sekunden de somnar.

Men det spelar ingen roll varför. Det som spelar någon roll är handlingarna, inte orsakerna bakom dem.

"Du är inte vad du säger, vad du tänker eller vad du känner. Du är vad du gör".

Gör man dumt är man dum. Oavsett varför.

Slappna av!

Jag är Tvilling = har ett sjukligt behov av omväxling. Egentligen var jag jättenöjd med designen på bloggen, men eftersom jag haft den sedan starten, kliade det i fingrarna att ändra. Jättemycket.

Så jag började pilla på designen, och det lär ta ett tag innan det blir klart igen. Dels har jag ont om tid, dels suger jag på design och layout. Nu vet ni i alla fall att den här bloggen kommer att ändra utseende ett antal gånger framöver. Testade just med lite grönt. Det blev inte snyggt, men nu måste jag iväg ut i friska luften med en bunt barn och har inte tid att pilla mer just nu....     

Jag svär när jag skriver, fastän jag inte svär när jag talar

(inte särskilt ofta i alla fall    )

Det är liksom lite skönt att åtminstone få svära här, där inga av mina eller andras barn är i närheten... fast, egentligen är det ju bara fult och onödigt. Å tredje sidan förstärker det så bra med ett schysst svärord vid vissa tillfällen.

Folk som svär mycket när de talar, låter som om de bor i husvagnsghetto. Så vill jag ju absolut inte låta, så jag låter bli. Men att svära via skrift ger väl samma effekt.

Försöker komma på alternativ. "Rackarns". "Bajs". "Skrutt". "Galaxer i mina braxer". "Din.. dumma, tossiga toker!!"

Hmmm.... Nä. Det får bli text utan vare sig svärord eller ersättningsord. Det lär bli rackarns mesigt, men so be it.