Älsklingsporslinskoppen som jag fick 1978, när jag var fem år, har hängt med sedan dess. Nästan dagligen under hela barndomen och tonåren. Som vuxen har jag alltid haft den bland mina övriga koppar.

Men nu tyckte jag att det var dags att lägga den i en "spara-låda" i förrådet. Så att den inte går sönder. Det vore ju himla synd, när den har klarat sig i 35 år.

Med koppen i handen snubblar jag över en bit kartong på förrådsgolvet, på väg mot mina "spara-.kartonger". "Åh nej, akta muggen, muggen får inte gå sönder" var min första tanke när jag liksom i slow motion ramlade framåt. Försökte ramla utan att ta i med kopphanden. Men det gick inte. Aj. Krasch.

Det var den muggen, det. Efter ett långt och framgångsrikt liv, slutade den sina dagar på ett betonggolv.

R.I.P

Koppen

1978 - 2013

Du kom, du såg, du kraschade

(Men jag sparade skärvorna, som jag kanske orkar limma ihop till en kopp igen när jag sitter på ålderdomshemmet.)