Och vips! så blev jag fjorton igen.

De senaste dagarna har jag befunnit mig i högstadiet, åtminstone mentalt. Det började med en vänförfrågan på Facebook, som öppnade porten till minnenas huvudtelevison. Det resulterade i ett blogginlägg som i sin tur resulterade i en diskussion om högstadiet med en person som jag aldrig kunde föreställa mig att bli vän med - då.  Nu betraktar jag henne som en fantastisk människa, som jag önskar att jag lärt känna tidigare. Men när det begav sig, stod vi på varsin sida av korridoren. Vi hade skåpen mitt emot varandra, men avståndet mellan dem kunde lika gärna ha varit flera mil.

Så det är väldigt intressant, roligt och tankeväckande att diskutera högstadietiden med just henne. En del saker minns vi på samma sätt, andra saker helt motsatt. Jag minns henne som väldigt snygg (det är hon fortfarande), självsäker och i alla fall någorlunda populär. Hon minns att hon var osäker, blyg och blev utsatt av de "coolare" tjejerna och killarna som var högst upp i hierarkin.

Nu sitter jag här, just hemkommen från ett utvecklingssamtal med min snart trettonårige son. Han börjar i sjuan i höst. Jag är inte ett dugg avundsjuk. Grundskolan är verkligen den hårdaste tiden i livet. Aldrig någonsin är hierarkin man måste hantera så hård, så extrem. Aldrig någonsin är reglerna för hur man ska vara och inte vara så hårda och skoningslösa. Aldrig någonsin blir man utsatt för samma slags bedömningar, granskningar eller riskerar att bli mobbad för precis vad som helst som inte ens går att förutse.

Min son är, precis som jag var, längst ner i hierarkin. Inte bara i sin klass, utan i hela stora skolan. Till och med nior som går förbi honom kommer med kommentarer och det var precis likadant för mig. Men min son, precis som jag, försöker inte passa in utan kör sitt race, så gott han kan. Det visar på en inre styrka som är så viktig att ha i livet; att våga stå för den man är, fullt ut.

Men det är oerhört svårt. Jag försökte passa in ibland, men de perioderna gick snabbt över, tack och lov. Är man längst ner så är det ju ändå omöjligt. Det spelar ingen roll vad man gör. Idag är jag väldigt glad för att jag inte hade det stora behovet av att vara som alla andra och att få bekräftelse från alla andra. Till exempel genom att börja röka och dricka alkohol tidigt.

Jag tror att de flesta som jag tyckte väldigt illa om på den tiden, fortfarande är mer eller mindre vidriga människor. I varje fall de som var värst - de som var "högst upp". Det kommer jag fortsätta tro tills motsatsen blir bevisad, men jag är öppen för att bli motbevisad - det är ju bara roligt. Däremot tänker jag inte gå på några återträffar. Det har varit en del sådana genom åren, men jag vägrar konstant gå på dem. Varför skulle jag vilja umgås med ett gäng människor som gjorde sitt bästa för att göra livet surt för mig? De är förmodligen bara nyfikna på hur alla ser ut nu för tiden och vad man gör. De kan få fortsätta undra.

Tjejen som jag inte pratade med då, men tycker om nu, henne tyckte jag inte illa om. Okej, jag var avundsjuk på att hon såg så bra ut. Men hon var aldrig elak. Hon bara liksom fanns där, jag såg henne i korridorerna. Och utgick från att hon, precis som alla andra, tyckte att jag var dum i huvudet, en total tönt. Min attityd i högstadiet var oftast förakt. Det kändes bättre att förakta alla som trodde de var så väldigt coola och ville vara precis som alla andra. En försvarsmekanism, en överlevnadsstragegi. "Ni gillar inte mig, men det är helt okej för jag tycker ni är idioter allihop". Typ.

Det är verkligen jätteroligt att få ändra uppfattning om någon man trodde var lite högfärdig - någon man minns som "en av dem", mer eller mindre i alla fall. Och det visar hur lätt det är att få fel uppfattning om andra människor, utan att man ens pratat med dem. Jag vet att jag själv har tolkats många gånger som en "mystisk" och lite sur person. LOL! Inget kunde ju vara längre från sanningen. Men det är lätt att bli tolkad som lätt överlägsen och kanske sur, när man i själva verket är blyg. Man drar sig undan och ger andra uppfattningen att man inte vill vara med, och dessa andra tolkar detta lätt som att det beror på att man tycker sig vara lite förmer....

Roller. Livets alla roller... en del har sin roll för alltid, andra byter roller många gånger om.

Min allra bästa vän var en sådan tjej som var högst upp i rang i högstadiet. Snygg, cool, smart, allt. Hade vi gått på samma skola hade vi inte sett åt varandra. Men hon mobbade inte andra. Och jag påstår inte att alla som har en plats högt upp i rangordningen gör det, men väldigt många gör det. En annan vän hade samma position, på sin skola i södra Sverige. Vi umgicks på somrarna när hon hälsade på hos sin släkt i Dalarna, och jag tänkte många gånger att det var ju tur att vi inte gick i samma skola, för då skulle hon också tycka att jag var en tönt. Vi är fortfarande vänner och hon är fortfarande sjukt snygg och populär - men idag tycker jag inte det är ett dugg konstigt att hon vill hänga med mig.   

Väldigt många minnen har passerat revy de senaste dagarna. Alla gör lite ont. De flesta önskar jag att jag kunde ändra - att man kunde hoppa tillbaka i tiden och ge svar på tal, istället för att gömma sig på en toalett eller i biblioteket på rasterna...

Men det vi har kommit fram till, tjejen på andra sidan korridoren och jag, är att de flesta som var vidriga då, fortfarande är otrevliga människor än idag. Och att de flesta som var snygga, poppis, började dricka tidigt, sola solarium hela tiden, röka tidigt - de ser ut som gamla haggor idag. Så vi räcker långnäsa åt dem och deras fula yttre och fula inre. Skrattar bäst som skrattar sist....

Andra inlägg om högstadietiden:

Fel i huvudet eller bara väluppfostrad?

Fy fan vad ful du är!

Nervös eller inte nervös?

Till sist; en stor kram till alla mobbade tonåringar out there som genomlider högstadiet just nu.

Hang in there.