Har en pågående konversation på facebook, som har fått mig att fundera på detta:

Hur viktigt är sex i ett förhållande?

Själv anser jag att sex ÄR förhållandet. Utan detta, handlar det ju bara om vänskap. Sex är ju anledningen till att man inleder ett förhållande, istället för att nöja sig med djup vänskap. Dessutom är sex ett av våra mest grundläggande behov. Jag tycker det är mycket viktigt.

Vad tycker ni?

Igår skrev jag att jag är en fag hag-wannabee. Det var väl kanske att ta i så det knakar, men jag ville helt enkelt på ett "roligt" sätt få fram budskapet att jag inte har något emot homosexuella.

"Fortsätt du och vara en wannabe, men jag förstår inte vad som är så coolt med bögar?? Det är vanliga killar som attraheras av någon av samma kön...Coolt? det är väl lika coolt med kille/tjej el tjej/tjej? Och ja, det är en klyscha att ALLA bögar har så bra smak och stil. Det är snarare så att det kanske är de som syns...."

Denna anonyma person har absolut rätt.

Men jag gillar inte tjejer!

Tjejiga tjejer alltså. Fnitterlisor, fikagalningar, shoppingmuppar, skvallerkärringar, utseendefixerade bantningshysterikor. Jag avskyr "men guuud heeeeee! *smack smack* hur äääär det? Vi bara måååsteee ses och fika nån da asså!!"

Jag har svårt för fanatiska feminister också. Och manshatar-kvinnor.

Jag gillar inte Svenssonsbrudar heller. De som klär sig som kärringar i 80-årsåldern ELLER tror att det fortfarande är 1987. Som inte kan stava och bara pratar om sina barn och sina jäkla renoveringsprojekt. Och vilket rengöringsmedel ÄR egentligen effektivast mot fettfläckar?   

Alltså, tjejer och kvinnor överlag, är ju omöjliga att orka umgås med. Det är en PINA att behöva kallprata med dem på diverse måste-tillställningar som till exempel föräldramöten.

Jag gillar män. Män är de absolut bästa att ha som vänner! Därför blir ju faktisk en bög den ultimata vännen. Man får ju både en tjej och en kille på samma gång.   

Fast jag gillar ännu mer riktiga karlar. Sådana med något bakom pannbenet, som inte är tjejernas motsvarighet till ytliga shoppingpuckon. Som inte piper och rodnar om man råkar använda ordet "knulla" i en diskussion.

Hm. När jag tänker efter så måste jag nog tänka om. Jag gillar nog helt enkelt inte de flesta människor, oavsett kön.   

Men jag har ju några helt suveräna vänner - tjejer, you know who you are. Som INTE är ytliga shoppingkärringar. Eller vill diskutera rengöringsmedel.

Kollat t ex  in http://aretsmama.bloggplatsen.se - vi snackar en brud med riktigt smarta grejer under sin snygga blonda frisyr! Tänk om alla tjejer kunde lära sig av henne. Att man kan vara snygg, blond OCH jävligt smart, OCH rolig!  

Tyvärr är hon ett undantag. Inte undra på att det är svårt att samla på sig tjejkompisar. Och nästan lika svårt är det att hitta manliga diton, men bara nästan...

I´m a fag hag-wannabee.

Problemet är att jag inte har någon bögkompis just nu. Det vimlar inte av officiella bögar i det här lilla samhället.

Inte undra på det!

Det är ju helt otroligt, hur inskränkta medel-Svenssons är! Okej, det kanske inte är lika uttalat hos de som inte är födda på 1950- och 1960-talen. Men... det finns där. Rädslan.

Rädslan för att kanske något av ens egna barn ska visa sig vara homosexuell.

Människor från mina föräldrars generation och bakåt kan göra mig fullständigt rabiesgalen när de inte kan dölja sina ogillande miner, då de får syn på min sons fint lackade naglar. Eller, när de försiktigt försöker säga till mig att det kanske är lite olämpligt att en pojke har prinsesskläder och mammas (skitsnygga) pumps. Eller när han, sonen alltså, går omkring och känner sig jättefin i rosa Hello Kitty-keps med tillhörande Hello-Kitty-strumpbyxor.

För, tänk om han blir BÖG!!!!!

..och skulle han bli det har han förmodligen ärvt generna från mamma Peppar, till höger...

Jag skulle mest tycka att det var coolt om min yngsta son visade sig vara homo.

(Okej, okej, jag får väl erkänna att jag mest gillar "vanliga" bögar. En läderbög i familjen skulle väl inte vara superkul, men blir han det, så blir han det...)

Inte bara för att de flesta bögar har en extremt bra känsla för stil och musik...  (fördomsfull - jag? Näääää?!??    )

Men också för att homosexuella tillhör en grupp människor som är ovanligt starka. Ingen som inte har provat det kan förstå hur det kan vara, och är för de flesta, att "komma ut ur garderoben". Kanske bli förskjuten av både familj och vänner. Eller att leva ett liv där kränkningar i värsta fall tillhör vardagen. Ingen kan förstå hur det är att vara homosexuell på en mindre ort än Stockholm. Utanförskap, mobbning, kanske till och med förföljelse, drabbar de flesta.

De flesta föds med sin sexuella läggning. Att den skulle gå att "bota" kan väl bara människor med samma IQ som fiskmåsar tro? Förresten, vad är det de vill bota? Förmågan att älska?

Det finns också många som blir homosexuella efter fruktansvärda övergrepp och upplevelser. Då jag pluggade politik i Stockholm umgicks jag bland annat med tre lesbiska tjejer. Två av dem hade så hemska trauman i bagaget, att de inte kunde tänka sig att vara i närheten av män.

Men varför man blir homosexuell och alla olika varianter av homosexuella är egentligen inte alls det jag skulle skriva om. De få jag har haft äran att umgås med har i alla fall varit några av de starkaste och modigaste människor jag mött.

Enligt ett test på facebook är jag en svartklädd ensamvarg som helst stannar på mitt rum. Låter ju som en emo. Men det stämmer. Bortsett från att jag inte längre har ett eget rum hemma hos mamma och att jag inte alltid är klädd i svart.

Jag gillar att vara ensam!

Ända sedan jag var liten har jag trivts superbt i mitt eget sällskap. Det är ju förstås inte så konstigt, eftersom jag är jag. Intelligent, vacker, spirituell, klok och fantastiskt rolig.   

Men allvarligt talat, jag undrar hur man gör för att hinna och orka umgås med sjuttiofem vänner? Jag undrar också varför man skulle vilja ha sjuttiofem vänner? Jag blir trött av bara tanken.

Min syster, till exempel, har en miljard bekanta och massor av vänner. Hon verkar känna "alla". Jag har aldrig förstått hur hon klarar av att hålla reda på så många, orkar umgås med så många. Sedan facebook gjorde sitt intåg är det förstås mycket lättare, det jag inte förstår är hur man gör för att ha så många vänner och bekanta och klara av att ha kontakt med dem regelbundet utanför datorskärmen....

Men så klart har jag vänner. Det är bara det att jag aldrig hinner träffa dem. Dagarna flyger ju iväg som racerfåglar och skriker "jag är fart!" i bästa Blixten McQueen-style.

Jag är också grymt slö och dålig på att orka packa ihop alla barn för att åka iväg, när det inte är väldigt nödvändigt eller jag är väldigt pigg. Det sistnämnda är ett tillstånd som sällan inträffar.

Men det är en dålig ursäkt. N bor granne med mig! Ändå håller vi vår vänskap vid liv till största delen via facebook. T bor nästan mitt emot mitt köksfönster, men hur ofta träffas vi? R bor fem minuters promenadväg från mig. C och U tar det inte mer än tio minuter att gå bort till. Det är egentligen inte heller så svårt att ta bilen till vännerna i stan. Den enda av mina vänner som bor långt bort är min bästa vän, B, i Trollhättan... Det är alltså mig det är fel på. Jag är osocial! Jag orkar inte hålla liv i en massa relationer! Hur trevliga människor det än handlar om. Dagtid är det faktiskt rätt fullt upp, och på kvällen stupar jag oftast i säng innan klockan nio. Så de som inte finns på fejjan har svårt att få kontakt med mig.   

Smickrande nog vill människor umgås med mig. Det blir jag så klart glad för, jag gillar ju egentligen att vara social! Bara inte så ofta som andra, tydligen. Så jag blir glad, men också lätt bekymrad när ännu en trevlig dagismamma börjar prata om att "träffas någongång"  - jag har ju fullt schå med de vänner jag redan har! *rodna*

Det här skulle ju kunna vara ett ålderstecken, men det är det inte. Jag har alltid varit ganska osocial, trots långa perioder av extremt socialt liv. Men jag blir trött av att umgås hela tiden! Och jag minns fortfarande hur jobbigt det var att vänja sig vid de långa öppettiderna på uteställena i Stockholm i början. Jag var trött redan vid 01-tiden, medan resten av sällskapet glatt ville festa på till sju på morgonen när det stängde. Hilfe! Inte heller har jag någonsin orkat eller tyckt att det var kul att festa flera dagar i sträck. Det är ju skitjobbigt!

Det finns en bunt sköna människor jag verkligen skulle vilja umgås med, men de har nog gett upp sina försök att få med mig ut vid det här laget.   

Så är det. Jag är för trött på kvällarna för att orka hitta på något. Jag älskar mitt hem och min säng. Och förmodligen är det för att jag är så lat, som jag älskar facebook... det är så enkelt och lätt att hålla igång vänskapsrelationerna - i mysbyxor och utan att packa skötväskan och ta mig hemifrån. Utan att behöva  passa sista bussen hem från krogen....    

Så, till alla härliga vänner: Jag är lat, det är inget personligt - jag gillar er!  

Idag är det den internationella kvinnodagen. Kvinnor kan! Åååh, tjejer, åååh tjejer, vi måste höja våra röster för att höööraaaas!

Jag höjer min röst för att försöka få tjejer att sluta leka mammor åt sina vuxna, manliga partners. För att vara mer exakt: Vuxna män som vägrar ta hand om sina barn.

För ett litet tag sedan såg jag något på Facebook som verkligen gjorde mig jätteglad: En ytlig bekant till mig hade äntligen avslutat sitt förhållande med ett pucko som vägrade ta gemensamt ansvar för deras gemensamma dotter. Hon fick nog till sist. Men vägen dit var tyvärr alldeles för lång (om någon frågar mig...    )

Den här tjejen är rätt ung, killen också; 25 år. De var jättekära, det var hjärtan kring namn på MSN och så vidare. Han med en jobbig barndom och struligt liv i bagaget, en "värsting" med mängder av problem att hantera. Hon en tuff tjej som "fick ordning på honom". Fast... det blev inte det mest jämlika förhållandet. Han arbetslös. Hon jobbade närmast dygnet runt på sina två olika arbetsplatser. Men visst, man kan väl inte alltid rå för att man är arbetslös.

Men så blev hon gravid. Lycka! Det var bara det att hon var tvungen att fortsätta jobba som ett svin under hela graviditeten, en ytterst jobbig sådan. Höggravid med en kropp som knappt fungerade slet hon på.

När barnet väl föddes visade det sig att killen inte var särskilt förtjust i att vara ensam med det. Eller ta hand om det överhuvudtaget, när han inte själv hade lust, ork och kunde slita sig från det roliga han höll på med. Hon bytte blöjor. Hon tog hand om gråt och skrik och matning (flaska). Hon var till och med tvungen att ofta skaffa barnvakt när hon började jobba igen! Barnvakt - fastän pappan till barnet fanns tillgänglig, i det gemensamma hemmet! Det är sådant som får tant Peppar att bli pissförbannad...

Det fortsatte ändå ett bra tag på samma sätt. Självklart var hon tvungen att börja jobba snart igen, för att kunna försörja sig själv, barnet och dess pappa. Men till sist fick hon nog. Till sist. Bättre sent än aldrig i alla fall...

På sajten Familjeliv.se finns massor av liknande exempel på tjejer som låter sig behandlas som... ja, skit rent ut sagt, av sina killar. Män är de inte, oavsett ålder.

Varför stannar man som tjej kvar när man har barn med en totalt inkompetent idiot?

Argumenten kan låta så här:

1. "Men jag älskar ju honom".

2. "Men han är ju så bra på andra sätt".

3. "Men han kan inte rå för det, han hade en hemsk barndom!"

4. "Men vi har ju barn tillsammans, då kan jag inte bara lämna honom".

Och? OCH????

1. Jaha, du älskar honom. Men han älskar uppenbarligen inte dig. Du är däremot väldigt bekväm att ha som mamma till hans barn eftersom du låter honom slippa de jobbiga delarna.

2. Jaha? Alla människor har väl bra sidor - men att behandla sin partner som skit, det borde inte kunna uppvägas av ett i övrigt trevligt sätt. Den man älskar ska man respektera, vilja väl och behandla som rent guld! Man ska med självklarhet avlasta varandra och ta hand om varandra!!

3. Jaha - och? En trist uppväxt är ingen som helst ursäkt för att bete sig som en bortskämd egoist, ett svin och en idiot resten av livet. Get over it. Så föräldrarna knarkade och stängde in honom i en garderob hela dagarna? Jaha? Är det en ursäkt för att inte ta hand om sitt eget barn och sin egen livspartner? NEJ!

4. Jo, det är precis det som är det vettigaste att göra. Innan du har blivit helt knäckt och inte heller kan ta hand om varken dig själv eller ditt barn. En bra förälder är en förälder som respekterar sig själv, älskar sig själv och tar hand om sig själv. Att tillåta sig att leva med en omogen barnunge som skiter i en ger i slutänden en arg, bitter, trött, ledsen, sorgsen mamma. Dessutom lär barn av vad de ser och växer upp med. Att stanna kvar är alltså samma sak som att lära sitt barn att det är helt okej att vara dörrmatta åt en man.

Let´s face it: Det är inte vidare smart att skaffa barn med någon som har eller har haft allvarliga problem. Det finns preventivmedel, men tyvärr finns det inga preventivmedel mot tjejers naiva förhoppningar om att kunna ändra på killarna, att de någon gång kommer att skärpa till sig och bli bättre.

"Jaja, det är så lätt att döma, om man inte själv varit i den situationen och blablablablablablabblabalblabla...................

."

Jajemen, det är lätt att döma ut idioter!  Särskilt eftersom jag själv för snart tio år sedan var puckad nog att skaffa barn med just en sådan kille jag har beskrivit här. (Han är för övrigt fortfaranade en kille, trots att han fyllt fyrtio.)

Just nu lyssnar jag samtidigt på min äldste son, som spelar Wii med sina kompisar. De har roligt. Han är glad.

Hade jag stannat kvar hos hans biologiska pappa (som under de här tio åren har haft en mängd återfall...) hade han förmodligen inte varit lika glad. För då hade jag varit ett vrak. Nu lever han istället med två vuxna människor som tar hand om varandra i den jobbiga vardagen (trots att vi inte längre är ett par). Just precis nu, till exempel, är småbarnen på utflykt med sin pappa - för att jag ska få lite andrum och softa ett tag. Igår var det han som var ledig och drog till Stockholm på konsert efter att jag haft sovmorgon.

En solskenshistoria som jag också följt via Facebook, är den om killen med grav ADHD (plus andra väldigt svårdiagnostiserade problem från samma kategori) - som nu mot alla odds faktiskt lever ett bra liv och just fått barn, och som verkar vara en toppenpappa. En pappa som är en lika självklar förälder som mamman. Härligt! Det visar att man kan om man vill, och att killar som inte "kan" egentligen bara inte vill... it´s that simple.

Snälla söta rara gulliga tjejer med puckokillar out there - lägg ner! Skaffa ett bättre liv utan dem! Era barn kan ändå ha en bra, nära och djup relation till sina pappor, utan att ni är dörrmattor åt dem!

Hej och välkomna till dagens lektion. Vi ska tala lite om det fantastiska fenomen som kallas X. Eller ex, om man så vill. De allra flesta har ett eller flera i livets bagage, den där ryggsäcken som bara blir tyngre och tyngre. Framför allt X:en kan väga en hel del. Det beror på vilken typ av X det är man går och kånkar på.

Det finns nämligen tre sorters manliga X: Lättvikt, medelvikt och tungvikt. (eftersom jag inte har någon direkt och personlig erfarenhet av kvinnliga X lämnar jag det ämnet åt någon hugad manlig skribent.)

Vi tar och går igenom dem en i taget.

Lättviktsexet är den absolut behagligaste sorten. De är medgörliga och ganska ofta riktigt timida varelser som inte tvekar att lyda order, även den om att försvinna och aldrig mer visa sig i närheten av planeten Jorden. Är det vad man vill, så hoppar de snällt på nästa raket till Mars. Vill man vara vän så går det också bra. Som vän fixar och trixar de gärna med allt man begär, till exempel den rostiga förgasaren. Dessa X är behändiga, men tyvärr beror detta oftast på att de fortfarande hyser en öm låga och ett hopp om att Ni skall bliva ett igen. Och det förstås, hur kul är det att ha en sådan mjäkig polare egentligen?

Medelviktsexet är det mer stuns i. Man bollar inte med honom hur som helst, han skaffar sig snabbt ett eget liv men är schysst och ställer upp när det verkligen behövs. Ett sådant X som det är helt okej att ha barn med. Ber man honom att fara och flyga är man bra dum, för här finns den potentiella superbästisen som man kan prata om allt med – även de senaste erövringarnas för- och nackdelar. Som han kommenterar med expertens kunskap om hur du fungerar och vad du behöver. Naturligtvis gör du samma sak för honom när det är aktuellt.

Men sedan kommer tungviktaren. Exet med stort X.

Han kan förpesta ditt liv på många olika sätt och i hur många år som helst – särskilt när det är barn med i bilden. Han drar sig inte för utpressning. Han drar sig inte för att manipulera eller förnedra dig (till exempel genom att sprida osanna historier om dig i er gemensamma bekantskapskrets, gärna om hur dålig du är som mamma.) Han drar sig inte för någonting alls, men vill samtidigt inte ha tillbaka dig heller, han vill bara hämnas för att du gjorde slut och knäckte hans manliga stolthet. Och alla medel är tillåtna. Även argument som ”om du låter vår dotter träffa din nye man tänker jag aldrig mer träffa henne, då förlorar hon sin pappa. Det vill du väl inte?”

Det finns många undertyper av tungviktaren. Tyvärr vet man aldrig i förväg hur mannen i ens liv kommer att fungera som X - det kan handla om rent schizoida drag inom den människa du just nu älskar. Den mest vänliga, förstående man kan förvandlas till ett missunnsamt monster.

Lösningen är djävulskt enkel: Låt bli att inleda förhållanden med män. Skaffa katt i stället. Män är ändå i grund och botten till för avel. Känner du att du behöver hålla maskineriet igång innan det är dags för barntillverkning, finns det alltid möjligheter till det utan att du behöver bli flickvän eller fru. När klockan i magen börjar ticka, hitta en lämplig man, gör ett barn och återgå snabbt till katten. Ta varken namn eller telefonnummer. Ni äro skepp som mötas i natten. Jollen som kommer om nio månader är du kapabel att klara själv.

Ämnet ”Hur lär man katten att massera och laga mat” studerar vi närmare nästa lektion. Nu ska jag göra rent i kattlådan.

Slut för idag, tack för idag.

Kvinnokroppar är fantastiska! Mjuka, sensuella, vackra. Oavsett storlek, form och färg. Snygga fotografier av kvinnliga kroppar är min absoluta favorit bland fotokonst. Män gör sig inte alls lika bra på bild.

Så jag kan till stor del förstå de tjejer som älskar andra tjejer.

Men... det finns en sak jag inte förstår alls.

Det är "fusklesbianen".

Alltså gaybruden som är tillsammans med en annan gaybrud - som bara kan avslöjas ha kvinnligt kön just genom sitt kvinnliga kön, men som i övrigt går som en karl, ser ut som en karl, med en kropp som en karl.... som pratar, tänker och beter sig precis som en man. Som alltså ÄR en man, utöver sitt kvinnliga könsorgan.

Ta Ellen och Portia... Lindsey och Samantha... Cynthia och Christine...

Den ena tjejen: Superfeminin, superkvinnlig. Den andra tjejen: Mer eller mindre manhaftig. Fattas bara en penis.

ÄR man verkligen gay om man faller för en man med mus?