Efter att jag upptäckt att det inte är pk att offentligt vara intresserad av kost och träning (på sociala medier), letade jag upp ett gäng grupper med likasinnade. Nöjd med att ha hittat ställen att få skriva om sådant jag tycker är både viktigt och intressant. Och där det är okej att berätta att jag sprang ("idag igen") - och både hur fort och hur länge.

Såg också fram emot att ta del av andras inlägg. Få inspiration, pepp, information, nya idéer.

Jodå, visst finns det input att få. Absolut. Men det jag inte räknat med var vad jag måste stå ut med för att få ut det jag vill.

Nämligen bekräftelsehororna.

De som inte i första hand är där och skriver inlägg för att de är intresserade av träning, utan för att få bekräftelse - helst från det motsatta könet.

Ibland kan man tro att det är någon slags datingsite. Eller modellsida för anknäbbsbrudar (och är det något jag avskyr, så är det überplastiga platinablonda anknäbbsbrudar med fakeboobs och ögonbrynen från helvetet Det är inte det ideal jag vill att mina döttrar ska ha, men de är överallt och bara förökas. Idioti är jävligt smittsamt.... )

Den här fick förstås enbart kommentarer från killar. Syftet uppnått med andra ord. 

Och vad har den med träning och kost att göra?!?

Det är synd. Det "förstör" för de som är seriösa. De som lägger upp bilder på sig själva på ett seriöst sätt. Och ja, det är skillnad. Man märker direkt vad syftet är....

Klart man vill vara snygg på de bilder man lägger upp, som visar hur långt man kommit i sin träning. Men det är en helt annan sak än de här puckonas jakt på likes från det motsatta könet.

Tjejen som stod i väldigt höga klackar och var fullsminkad, på gymet, tog nog priset. Önskar jag hade sparat den bilden.

Häromdagen lade en helt vanlig, träningsintresserad tjej upp en lite rolig bild på sin svettiga bakdel. Men ville försäkra sig om att ingen misstog henne för en bekräftelsejunkie.

En kommentar löd som följer:

"Det där var ju nästan 1800tals varning på att visa upp dig sexigt. I den här gruppen kan man stå som man och knäppa kort PRECIS ovanför det väl rakade skrevet och tjejerna blir som galna. Som tjej kan du stå med tuttarna ihoptryckta och svettiga i en sport bh och få samma reaktion från männen. Så det är lugnt, du är långt ifrån att behöva oroa dig. Bra jobbat btw!!"

Dagen efter att jag skrev det här inlägget, var det någon som också reagerat och lagt upp ett inlägg i en av grupperna:

"Har ni nånsin reflekterat över "likes" på olika foton som läggs upp här. Seriöst alltså, en kille som tränat i tre års tid och gått från 150 kg till 80 och har tränat strikt i tre års tid kanske får 30 "likes" som mest.. Så scrollar man ner och ser en röv bild som knappt är tränad, och den sitter på 300 likes. Är det här en sida för att posta upp saker för att överstiga likes ni får på ert instragram konto?! Sen sitter folk och gnäller på att "detta inte är en dejting sida" eller "sluta lägga till mig som vän"... Den här sidan börjar fan spåra ur!"

Kommentarerna till denna status? En del höll med. De flesta (bekräftelsehororna är överlägsna i antal) inte.

Suck.Jag lär få leva med dessa fåfänga, osäkra bekräftelsejunkies. Inte bara idioti är smittsamt, men även låg självkänsla...  

Så är vi i Danmark igen. Jo, jag skrev nyss att jag inte flänger runt hela sommarlovet med ungarna, men den årliga resan till Köpenhamn räknas inte in i kategorin "flådig semesterresa i stressens tecken". Vi åker hit varje år för att träffa familjemedlemmar som bor alldeles för långt bort. Å andra sidan har vi någonstans att bo när vi är utomlands. Ah maj gaad, vi är faktiskt utomlands ju! Alla fyra barnen tycker fortfarande att Danmarksresan varje år är helt fantastiskt rolig, så fort vi åker hem börjar tjatet om ifall vi verkligen åker nästa år igen och exakt hur många dagar är det kvar mamma tills vi ska åka dit igen?

Det är bra! Det betyder att jag, med förhållandevis små medel, kan göra något roligt med barnen. En vecka smockfull med roligheter. Jag menar, det är en upplevelse bara att åka rulltrappa och tunnelbana, när man är barn som bor längs en grusväg på landet!   

De är lite som spädbarn som skrattar åt att man lipar. Dvs ytterst lättroade och lättimponerade. Det gillar jag. Mina ungar har inte blivit blasé på resor än.

Vi öppnade årets omgång med att dra till Dyrehavsbakken. Åtta timmar senare var alla helt hålögda men väldigt nöjda. Nej, det är inte lika stort som Liseberg, men det är mysigt, anrikt - faktiskt världens äldsta nöjesfält! Det finns mer än riklig mängd attraktioner och; man går in gratis! Sug på den!

Barnens morfar bor bara några kilometer från Amager Strandpark. Havet alltså. Med metron, vars station ligger ett stenkast från lägenheten, tar det bara några minuter att ta sig dit. Annat var det när jag var barn. Alla promenader till stranden med packning och pappa. Men det var ju mysigt!  Och på den tiden var det "bara" en kilometerlång strand. Nu har det byggts öar och upplevelser och gud vet allt. Jättefint! Jag passade på att utforska allt nytt under en springtur. Wow. Det kändes som att springa längs en strandpromenad i Spanien!

Idag hittade vi en fantastisk, nybyggd simhall; Valby Vandkulturhus. Ett paradis för barn i modern stil. Inträde: 20 dkr för vuxna, 10 dkr för barn! Bara några stationer bort från Hovedbanen. Köpenhamn är inte en stad där man behöver välja att ha tråkigt eller göra av med en förmögenhet...

Heja Köpenhamn. Barnen tycker att vi ska flytta hit. Nja. Med tanke på att jag flyttade härifrån när jag fick barn, just för att en storstad kändes som ett mindre bra ställe för barn att växa upp på, så... nej. Men det är rigtigt hyggeligt. Ja, vi hygger os helt vildt!  Imorgon fortsätter vi "male byen röd" - dvs göra stan osäker!

Min bloggfrekvens är väldigt ojämn. Lite som att titta på monitorn som är kopplad till någon med arytmi. Hej och hå, nämen hoppsan har jag en blogg? Den glömde jag visst ett par dagar. Eller ett år.

Så kan det gå när man börjar bli gammal och dessutom alldeles för harmonisk.

Det mest intressanta som har hänt idag är att jag plötsligt kom i håg att jag nog har ett Instagramkonto.

Jag kollade.

Det hade jag.

Sist jag använde det var väl i anslutning till att jag nyss skaffat det, för cirka tre år sedan.

När jag för första gången faktiskt gick in på mitt eget konto, och tittade på bilderna där (det hade jag aldrig gjort förut, tro det eller ej), insåg jag att jag inte förstått mig på det hela sådär jättebra. Det fanns massor av bilder som jag inte anade att de hamnat där. Jag tyckte väl att det var kul med alla filter och använde fotona på andra sätt, utan att fatta att de automatiskt lagrades på en till sida.... jamen jag ÄR det mest otekniska.........     

Nu var det som tur är inte några explicita bilder jag menar. Nej nej. Bara allmänt vardagliga, inte särskilt bra bilder, på olika sätt. På barn och tvätthögar och lekplatser. Minns mycket väl när jag tog dem, och att jag inte hade en tanke på att de skulle Instagrammas.

Så jag har lärt mig något nytt idag.   

//X

Fick anledning att fundera på barn och leksaksvapen idag. Alltså, inte för att det är något jag inte reflekterat över förut. Tvärtom, eftersom ett av mina barn fullkomligen älskar vapen av alla slag har jag behövt tänka länge och väl på saken. Från början, när jag fick mitt första barn, var min inställning lika pk som samhället påbjuder. Nej, barn ska inte ha låtsasvapen, usch och fy. Aldrig att mitt barn får leka med det!

  Gissa om E blev lycklig när han fick en sådan här i julklapp! De övriga två barnen älskar den också och det leks hej vilt. Sist hette leken "rosa baskrarna mot kattnapparna. Även lasersvärd och vilda västernpistol var med som tillbehör...

Men principer i den stilen brukar förr eller senare duka under för verkligheten och sunda förnuftet. Precis som alla andra orealistiska principer jag hade när jag bara hade en liten dvärg och han inte ännu ens börjat på dagis/kommit i kontakt med omvärlden.

Nä,nú tycker jag precis tvärtom. Varför? Klicka på länken! Så mycket bättre förklarat och skrivet än vad jag skulle lyckas med:

http://foraldrarochbarn.se/barn-och-leksaksvapen-en-het-potatis/

Dessutom tillkommer en mycket positiv aspekt med att tillåta sina barn att få använda låtsasvapen; det genererar tillfällen och anledning till återkommande diskussioner om livet, världen, krig, verklighet kontra fantasi, om empati, kärlek, förståelse. Om säkerhet och vad som händer om man gör fel med riktiga vapen eller andra farliga föremål. Det är inte dumt alls!

//X

Och vips! så blev jag fjorton igen.

De senaste dagarna har jag befunnit mig i högstadiet, åtminstone mentalt. Det började med en vänförfrågan på Facebook, som öppnade porten till minnenas huvudtelevison. Det resulterade i ett blogginlägg som i sin tur resulterade i en diskussion om högstadiet med en person som jag aldrig kunde föreställa mig att bli vän med - då.  Nu betraktar jag henne som en fantastisk människa, som jag önskar att jag lärt känna tidigare. Men när det begav sig, stod vi på varsin sida av korridoren. Vi hade skåpen mitt emot varandra, men avståndet mellan dem kunde lika gärna ha varit flera mil.

Så det är väldigt intressant, roligt och tankeväckande att diskutera högstadietiden med just henne. En del saker minns vi på samma sätt, andra saker helt motsatt. Jag minns henne som väldigt snygg (det är hon fortfarande), självsäker och i alla fall någorlunda populär. Hon minns att hon var osäker, blyg och blev utsatt av de "coolare" tjejerna och killarna som var högst upp i hierarkin.

Nu sitter jag här, just hemkommen från ett utvecklingssamtal med min snart trettonårige son. Han börjar i sjuan i höst. Jag är inte ett dugg avundsjuk. Grundskolan är verkligen den hårdaste tiden i livet. Aldrig någonsin är hierarkin man måste hantera så hård, så extrem. Aldrig någonsin är reglerna för hur man ska vara och inte vara så hårda och skoningslösa. Aldrig någonsin blir man utsatt för samma slags bedömningar, granskningar eller riskerar att bli mobbad för precis vad som helst som inte ens går att förutse.

Min son är, precis som jag var, längst ner i hierarkin. Inte bara i sin klass, utan i hela stora skolan. Till och med nior som går förbi honom kommer med kommentarer och det var precis likadant för mig. Men min son, precis som jag, försöker inte passa in utan kör sitt race, så gott han kan. Det visar på en inre styrka som är så viktig att ha i livet; att våga stå för den man är, fullt ut.

Men det är oerhört svårt. Jag försökte passa in ibland, men de perioderna gick snabbt över, tack och lov. Är man längst ner så är det ju ändå omöjligt. Det spelar ingen roll vad man gör. Idag är jag väldigt glad för att jag inte hade det stora behovet av att vara som alla andra och att få bekräftelse från alla andra. Till exempel genom att börja röka och dricka alkohol tidigt.

Jag tror att de flesta som jag tyckte väldigt illa om på den tiden, fortfarande är mer eller mindre vidriga människor. I varje fall de som var värst - de som var "högst upp". Det kommer jag fortsätta tro tills motsatsen blir bevisad, men jag är öppen för att bli motbevisad - det är ju bara roligt. Däremot tänker jag inte gå på några återträffar. Det har varit en del sådana genom åren, men jag vägrar konstant gå på dem. Varför skulle jag vilja umgås med ett gäng människor som gjorde sitt bästa för att göra livet surt för mig? De är förmodligen bara nyfikna på hur alla ser ut nu för tiden och vad man gör. De kan få fortsätta undra.

Tjejen som jag inte pratade med då, men tycker om nu, henne tyckte jag inte illa om. Okej, jag var avundsjuk på att hon såg så bra ut. Men hon var aldrig elak. Hon bara liksom fanns där, jag såg henne i korridorerna. Och utgick från att hon, precis som alla andra, tyckte att jag var dum i huvudet, en total tönt. Min attityd i högstadiet var oftast förakt. Det kändes bättre att förakta alla som trodde de var så väldigt coola och ville vara precis som alla andra. En försvarsmekanism, en överlevnadsstragegi. "Ni gillar inte mig, men det är helt okej för jag tycker ni är idioter allihop". Typ.

Det är verkligen jätteroligt att få ändra uppfattning om någon man trodde var lite högfärdig - någon man minns som "en av dem", mer eller mindre i alla fall. Och det visar hur lätt det är att få fel uppfattning om andra människor, utan att man ens pratat med dem. Jag vet att jag själv har tolkats många gånger som en "mystisk" och lite sur person. LOL! Inget kunde ju vara längre från sanningen. Men det är lätt att bli tolkad som lätt överlägsen och kanske sur, när man i själva verket är blyg. Man drar sig undan och ger andra uppfattningen att man inte vill vara med, och dessa andra tolkar detta lätt som att det beror på att man tycker sig vara lite förmer....

Roller. Livets alla roller... en del har sin roll för alltid, andra byter roller många gånger om.

Min allra bästa vän var en sådan tjej som var högst upp i rang i högstadiet. Snygg, cool, smart, allt. Hade vi gått på samma skola hade vi inte sett åt varandra. Men hon mobbade inte andra. Och jag påstår inte att alla som har en plats högt upp i rangordningen gör det, men väldigt många gör det. En annan vän hade samma position, på sin skola i södra Sverige. Vi umgicks på somrarna när hon hälsade på hos sin släkt i Dalarna, och jag tänkte många gånger att det var ju tur att vi inte gick i samma skola, för då skulle hon också tycka att jag var en tönt. Vi är fortfarande vänner och hon är fortfarande sjukt snygg och populär - men idag tycker jag inte det är ett dugg konstigt att hon vill hänga med mig.   

Väldigt många minnen har passerat revy de senaste dagarna. Alla gör lite ont. De flesta önskar jag att jag kunde ändra - att man kunde hoppa tillbaka i tiden och ge svar på tal, istället för att gömma sig på en toalett eller i biblioteket på rasterna...

Men det vi har kommit fram till, tjejen på andra sidan korridoren och jag, är att de flesta som var vidriga då, fortfarande är otrevliga människor än idag. Och att de flesta som var snygga, poppis, började dricka tidigt, sola solarium hela tiden, röka tidigt - de ser ut som gamla haggor idag. Så vi räcker långnäsa åt dem och deras fula yttre och fula inre. Skrattar bäst som skrattar sist....

Andra inlägg om högstadietiden:

Fel i huvudet eller bara väluppfostrad?

Fy fan vad ful du är!

Nervös eller inte nervös?

Till sist; en stor kram till alla mobbade tonåringar out there som genomlider högstadiet just nu.

Hang in there.

Det händer någon gång att man får se ett "spöke". En människa som man inte sett på många, många år, och som man trodde att man aldrig skulle se igen.

För några år sedan drev jag en klädbutik i Dalarna. En kväll när jag klev av bussen på väg hem, fick jag plötsligt syn på en tjej med barnvagn, alldeles nära mig. Två sekunder senare hade hon passerat, till synes utan att ha reagerat på samma sätt på mig, som jag gjorde när jag såg henne. Jag tror att jag tappade hakan, i alla fall kändes det så.

Det var min före detta bästis i mellanstadiet, som jag inte sett sedan jag var 14 år. Då och då har jag kollat av internet för att se om jag har kunnat hitta henne. Till exempel på Facebook. Men nej, hon har varit som spårlöst, och eftersom många tjejer i min ålder är gifta och därmed förmodligen bytt efternamn, så är det extra svårt.

Men plötsligt så var hon bara där. Såg precis likadan ut som 1988. Exakt. Läskigt!

Det kändes verkligen som att se ett spöke.

Jag tror att jag själv framkallade samma reaktion hos en annan, faktiskt samma sommar. Gick och småpratade med en kompis efter att ha handlat på den lokala Hemköpbutiken i det lilla samhället där jag växt upp. Vi möter en tjej som är på väg in och jag känner mycket väl igen henne, men låter bli att hälsa. Det var den där tjejen. Ni vet, den där som var populärast, snyggast och coolast i klassen när det begav sig. Jag har sett henne flera gånger tidigare under årens lopp, eftersom jag firat midsommar däruppe i Dalarna. Men då alltid på avstånd. Hon däremot, har nog inte sett mig sedan vi var femton år, och hon såg ut som om hon såg ett spöke.

Det känns skönt att kunna konstatera att min tes fortfarande håller. Den om att de som blommar sent, inte vissnar så tidigt. Men de som var supersnygga och jättecoola och hela baletten redan i högstadiet, de ser ofta ut att vara äldre än de är idag. Hah! Det ska väl löna sig på något sätt att vara klassens tönt...

Jag har varit tillbaka i det samhället två gånger. Första gången under  nittiotalet, andra gången alltså för några år sedan. Båda perioderna jag bodde där upplevde jag samma märkliga effekt; att åka tillbaka i tiden och hamna i exakt samma fack som jag satt fast i under grundskolan.

Det spelade ingen roll att jag inte varit varken mobbad eller jätteblyg, tvärtom faktiskt, på väldigt många år. Det spelade ingen roll att jag inte längre ser ut som en tomboy eller att jag har nått vissa framgångar på olika områden. Så fort man sätter sin fot där man är uppväxt, är man fast i sin gamla roll. Kanske inte i sina egna ögon, men i alla andras.

Det är trist. Jag tycker synd om de som bor kvar, de som aldrig, ens för en stund, bytte miljö.

Och det är väl den största anledningen till att jag inte hälsade på min tidigare plågoande. För det var ju henne i sin gamla roll jag såg; tjejen från högstadiet som gjorde mitt liv till pest och pina. Och hon såg väl tönten Åsa i sin tur. Spöket.

Har varit sugen på att blogga igen, fingrarna lider svårt av skrivklåda. Men livet, denna turbomaskin, kör på så att det känns omöjligt att hinna med. Men idag! Idag ska jag minsann blogga lite. För idag är det en fantastisk människas födelsedag!

Ni vet ju själva hur svårt det är med folk! Det är det ena, eller det andra. Är de roliga så är de samtidigt ändå inte särskilt smarta. Är de smarta så är de inte särskilt roliga. Gillar de sånt som man själv gillar, är de ändå pest att umgås med.

Ja, ni vet. De där 100%-arna är sjukt ovanliga!

Särskilt när man blir lite äldre, är det svårt att hitta 100%-are. Hitta riktiga, äkta vänner som man verkligen VILL hänga med, på riktigt och helst hela tiden.

Sådana vänner är ovärdeliga skatter oavsett vilken ålder man befinner sig i, men de är lite lättare att hitta när man är -25 år.

Sedan blir de ovärdeliga och svårfunna skatter.

Jag hittade den här skatten när jag var 24 år, men sedan hände det saker i våra liv som gjorde att vi tappade kontakten. För inte så många år sedan fann vi varandra igen! Och det som hänt där emellan visade sig vara saker som gör oss mer lika idag, än vi var när vi var unga! Vi är på samma nivå. Vi delar gemensamma upplevelser, fastän de skett på varsina håll.

Nu varken kan eller vill jag vara utan min skatt! Hon är fantastisk!

Hon är en 100%-are. Grymt smart, galet intelligent, men samtidigt den roligaste person jag någonsin träffat. Jag får skrattkramp i magen bara av att tänka på henne.

Hon lyckas med konststycket att vara en känslomänniska som kan kontrollera sina känslor och se till att utnyttja dem på ett bra sätt, istället för att bara bli överväldigad och "släppa ut skiten" - diplomatisk, klurig, vis och klok.

Otroligt klok. När jag virrar runt vet jag vem jag ska fråga om råd.

När jag låter mina känslor överväldiga mig och inte får rätsida på någonting, då vet jag vem jag ska prata med.

När jag är farligt nära att starta krig med omgivningen för att jag är så jävla arg, så vet jag vem som kan lugna mig och komma med bättre förslag på hur jag ska hantera idioterna.

Och så är hon den tuffaste brud jag någonsin känt.

Hon har överlevt allt och lite till. Hon överlever varje dag. Jag säger inte att hon har ett dåligt liv, tvärtom, men hennes liv skulle inte många andra orka med! Respekt! Hon hjälper mig att stanna kvar på jorden och inte bli bortskämd. Hon hjälper mig att komma ihåg vad som faktiskt är viktigt i livet och vad som inte är viktigt!

Hon är en sådan som ger otroligt mycket av sig själv, nästan tills hon själv går under, men bara nästan. För hon är smart och låter sig inte krossas. Men allt hon kan ge, det ger hon. Hon är helt enkelt suverän. Fantastisk. Underbar. Och snygg och har ett grymt läckert hem! Vissa föds med inte bara god, men även personlig smak. Det är jag också avis på!

Pöss på dig, BB!

Trots att jag har krånglat med nya namn på den här bloggen hit och dit ett tag (delvis pga att jag råkade lära känna en psykopat) har Filozophie lyckats hänga med i svängarna - tjejen som skriver så underfundigt, klokt och hjärtevarmt! Och inte nog med det, hon har gett mig en award! Tack! Det värmer! Jag tycker själv att jag har tappat lite fart och förmåga, otroligt roligt att få uppskattning just då!

Meningen är de som får utmärkelsen ska få fler läsare genom att länken sprids.
Länkkärlek som gillas såklart.
Får du en award och vill anta den gör du som så att du tackar och länkar till personen du
fått den av och sedan presenterar de 5 bloggar du vill ge awarden vidare till.

Årets Mama är den mest självklara av alla att få en award. Jag har inte ord nog att beskriva hur bra den här bloggen är.

Den rör, berör, får mig att skratta högt och gråta förtvivlat. Läs!

No Bimbos Allowed - suverän, galet bra, med samma effekter som ovanstående.

Let´s Face It God damn brutalrolig, dänger eftertankar runt sig till höger och vänster och sätter huvudet på spiken!

118 dagar Så rolig att jag roflar hela tiden! (Rolling On Floor Laughing...)

Little Miss Red Sist men inte minst! Tjejen som orkar blogga trots cancer, inspirerande och rörande!