Hej och välkomna till Xecutes blogg.

Xecute har idag börjat prata och skriva om sig själv i tredje person. Det har Xecute sett i rampljuset att man ska göra.

Tränat idag, det har Xecute inte gjort, trots att Xecute borde ha tränat. Särskilt biceps, triceps, inre- och yttre njurmuskler samt Atlas och lilltån. Xecute får ta sig i kragen och träna dessa viktiga delar på sin vackra kropp imorgon istället. Imorgon är en annan dag, som Jan Johansen så vist sjöng. Eller var det Johanson? Xecute är inte säker, men hon tror på det förstnämnda alternativet.

Däremot lyckades hon springa en mil igår, på nästan rekordtid. Minus 12 sekunder från personbästa närmare bestämt. Så nu ska hon byta nick till Snabba Xecute. Det låter coolt, tycker Xecute. F´låt, Snabba Xecute. Fast förmodligen är det en ytterst subjektiv benämning. Är hon verkligen snabb? Jämfört med den jämnårige Haile Gebrselassie är Snabba Xecute inte ett dugg snabb. Jämfört med den gamla damen som brukar frekventera Ica Nära med sin rullator är Snabba Xecute fenomenalt supermegasnabb.

Snabba Xecute klurar vidare på den frågan. På gymet. Intrasslad i latsmaskinen.

Min bloggfrekvens är väldigt ojämn. Lite som att titta på monitorn som är kopplad till någon med arytmi. Hej och hå, nämen hoppsan har jag en blogg? Den glömde jag visst ett par dagar. Eller ett år.

Så kan det gå när man börjar bli gammal och dessutom alldeles för harmonisk.

Det mest intressanta som har hänt idag är att jag plötsligt kom i håg att jag nog har ett Instagramkonto.

Jag kollade.

Det hade jag.

Sist jag använde det var väl i anslutning till att jag nyss skaffat det, för cirka tre år sedan.

När jag för första gången faktiskt gick in på mitt eget konto, och tittade på bilderna där (det hade jag aldrig gjort förut, tro det eller ej), insåg jag att jag inte förstått mig på det hela sådär jättebra. Det fanns massor av bilder som jag inte anade att de hamnat där. Jag tyckte väl att det var kul med alla filter och använde fotona på andra sätt, utan att fatta att de automatiskt lagrades på en till sida.... jamen jag ÄR det mest otekniska.........     

Nu var det som tur är inte några explicita bilder jag menar. Nej nej. Bara allmänt vardagliga, inte särskilt bra bilder, på olika sätt. På barn och tvätthögar och lekplatser. Minns mycket väl när jag tog dem, och att jag inte hade en tanke på att de skulle Instagrammas.

Så jag har lärt mig något nytt idag.   

//X

Det blev dags för en spontan roadtrip. Till världens bästa B som har flyttat till ett underbart gammalt skolhus ute på landet, en bit utanför Trollhättan.

Dit har jag aldrig kört själv, så jag tänkte att det var ju bra att jag har upptäckt att det finns något som heter GPS. Nu kan jag använda den för andra gången någonsin. Perfa!

Det gick bra,nästan alla 20 milen från Värmland till Trollhättan.Vägen gick mest rakt fram faktiskt. Vid varje rondell var det "andra avfarten" som gällde. Nemas problemas.

Tills Trollhättan dök upp. Där ville inte GPS:en ge mig förvarning i tid. Den tog för givet att jag själv skulle fatta att jag skulle fortsätta rakt fram, för att den helt enkelt inte sade något annat.

Hallå?!? När man ligger i sin högerfil i lugn och ro men den plötsligt bara gäller för att svänga av och bort från motorvägen, dessutom mot just det ställe man dittills följt skyltarna mot - då borde kanske puckorösten ha tänkt på det i tid. Den borde ha sagt "om 600 meter ska du se till att ligga i vänsterfilen, annars hamnar du fel." Eller "om 500 meter ska du inte svänga av till höger".

Sedan var den jäkeln så snabb att räkna om rutten att jag fortfarande inte ens visste om jag gjort rätt eller fel. Skulle jag försöka åka tillbaka ner på motorvägen? Var det inte så det nyss stod? Eller skulle jag följa (de nya?) instruktionerna och fortsätta in i Trollhättan?

Gaaaaaahhh! Stress!

Ett extra varv i en rondell också, innan jag beslutade mig för att helt enkelt försöka lita på puckorösten och följa vägbeskrivningen in mot centrum. Det kändes inte bra alls. Smög fram i 50 km/h med konstant ifrågasättande blick mot mobilskärmen. Seriöst? Menar du att jag ska fortsätta? Hallå, vi ska ut på landet men vi är vid Kronogården nu?!?

Det är nog bara jag som kan köra fel med en GPS.

Men jag hamnade rätt till sist, trots att jag inte alls var framme när rösten bestämt hävdade att jag visst var det.

Vi är inte jättebästisar ännu men jag hoppas vår vänskap och kommunikationsförmåga hinner utvecklas innan hemresan imorgon...

"Fet tants sexuella irrfärder"

?!?

Seriöst? Jag undrar var Bloggplatsens admins håller hus.

Nej, jag är inte pryd, alls. Inte ens en millimeter. Men den här människan bloggar på en portal vars medlemmar består av 80 % barn och yngre tonåringar.

Dessutom är det så totalt smaklöst, oerotiskt och osofisktikerat något bara kan bli. Inte ett dugg "sexigt". Tvärtom; det är direkt avtändande när en ganska IQ-befriad kvinna, som uppenbarligen aldrig har kommit i kontakt med orden "stil" och "klass", visar upp hela sin smaklösa wt-vulgaritet.

De enda som kan tända på detta är lika smaklösa, IQ-befriade och trashiga män...

Jag har "semester".

Inte för att jag jobbar (på en arbetsplats hemifrån), men jag jobbar banne mig desto mer hemma.

Jag har sagt det förut och säger det igen; att ta hand om fyra barn, stort hus och allt vad det medför, är inte vare sig soft, avslappnat eller genererar massor av egentid. Tvärtom. Jag vaknar på jobbet klockan sju och går och lägger mig på jobbet klockan alldeles för sent. Hinner oftast inte äta frukost, stressar igenom alldeles för många dagar, det går oftast i ett.

Men nu har jag alltså semester. Det känns ganska konstigt.

De första veckorna var sköna. Wow. En längre period av tid till nästan bara mig! Tid att tänka efter, reflektera, fundera på hur den närmsta och senare framtiden ska se ut. Putsa på min egen hälsa, personliga utveckling, mina mål.

Fast, det börjar det kännas lite jobbigt. Jag saknar barnen till den grad att till och med tanken på "en sådan där dag" framkallar melankoliskt blanka ögon och "aawww".

En sådan där dag:

Jag försover mig och har tre minuter på mig att väcka och få upp fyra ungar, som i sin tur har en minut på sig att få på sig kläderna och äta frukost. Saker som vi normalt har en och en halv timme på oss att utföra på morgonen. Det brukar resultera i att vi alla fem är stressade och inte blir på särskilt bra humör. Såklart.

Sedan glömmer jag förstås någons gympapåse och måste åka hem och tillbaka till skolan igen för att lämna den.

Förmodligen har någon av katterna under tiden dragit in en halvlevande fågel som flaxat omkring och spritt dun och fjädrar på hela övervåningen, tillsammans med blodfläckar på tapeterna. Förmodligen ligger resterna av den under övre trappen.

Självklart börjar det regna precis när jag ska klippa buskarna med kökssaxen eftersom jag återigen glömde köpa en sån där trädgårdsaktig sax. Självklart får jag istället ägna mig åt ännu värre saker som måste göras; typ laga fönsterhakar, ta hand om disken (det blir en full bänk efter varje måltid och diskmaskinen är igång från morgon till kväll), byta sängkläder i fem sängar (bläääää).

Och när barnen kommer hem är det första jag hör:

"Mamma! E puttade mig nyss när vi gick från bussen! Han är dum, säg till honom!"

"Det gjorde jag inte alls! Du slog mig! Mamma hon ljuger!"

"Det gör jag inte alls! Mamma säg åååååt honom!"

Sedan fortsätter antagligen resten av dagen i ungefär samma stil, med småtjafs och storbråk med jämna mellanrum.

Någon går in i någon annans rum utan att fråga först. Någon tog de bästa Pet Shoparna i leken. Någon vill inte flytta sig från datorn när det är dags att byta. Någon smaskar vid bordet så att en annan demonstrativt slutar äta.

Helt säkert blir det ingen godnattsaga på kvällen för att de tjafsat i badrummet, busat i sängarna och inte lyssnat när jag bad dem lugna ner sig tills jag kommer med boken.

En sådan dag längtar jag efter just nu!

Xecute