Fyra barn. 10 väskor. Sex timmar och ett byte; från tåg till ersättningsbuss.
Let the games begin!

En fullastad skara på sju personer lämnade huset på Hannovergade. Barnen, jag, deras morfar och så morfars bror som var snäll nog att assistera oss ut till flygplatsen.
Vi tog oss till tunnelbanan. Vi tog oss ombord på tunnelbanetåget (automatiska dörrar som stängs apsnabbt, så det var en bedrift i sig!)

Softade, nöjda. Med bara en station kvar före slutdestinationen kom en biljettkontrollant. Så fort dörrarna öppnades försvann min farbror ut på perrongen - han hade visst ingen biljett...
Kontrollanten kontrollerade. När han kom till min ömme fader visade det sig att pensionärskortet gått ut för några dagar sedan. Han fick 750 kr i böter.
....... suck.

Min farbror tog nästa tåg och kom ikapp oss på perrongen på flygplatsen. Vi haffade två bagagevagnar och gick till "rökrutan". Där placerade vi min pappa och hans cigarett, medan vi andra tog en promenad runt omkring.

Min farbror, som både reser ofta och har designat de byggnader vi befann oss i (som han stolt pekade på och berättade om) hjälpte mig att leta efter svenskt portionssnus. Det fanns inget. Alltså väntade minst fyra timmar till med helt värdelöst danskt dito. Det blir man inte mer stresstålig av, kan jag lova!

Vi tog oss ner till perrongen och lyckades nästan mosa en liten familj på vägen dit; vagnen min farbror körde fastnade på "åkbandet" vi stod på medan de åkte mot oss. Jag räddade hjältemodigt den lilla flickan.

Vänta på tåget. Vänta lite till. Lugnet före stormen.
När tåget kom fick vi alla halvspringa till rätt vagn (låååångt tåg), baxa in väskor och barn i trångt utrymme men oj, åker tåget nu på en gång?!? Men vi har ju inte kramats hejdå!
Jag hann i alla fall ge både min far och farbror en dubbelkram genom dörröppningen.

Vi var på väg, äntligen. Andas ut. Sedan baxa oss genom slussen till rätt vagn. Sedan pressa in väskberget i små bagageutrymmen. Sedan hitta platserna.
När alla väl satt ner, med sina tågryggsäckar, märkte jag att jag hade huvudvärken från helvetet.

Tre timmar senare var vi framme i Mjölby. Tre timmar med rent lidande; en mamma och hennes cirka fyraårige son satt bredvid oss och han var en extremvariant av curlat, bortskämt ensambarn. Huvudvärken blev inte bättre av den lilla snorungens högljudda divalater.

Vi kom av tåget exemplariskt effektivt, begav oss mot hissen men ta-daaa! Den var trasig!
Baxa stora, tunga väskor nerför trappor. Svettas.

Men vad skådade mitt norra öga när vi väl kom upp på andra sidan? En öppen butik! Hallelujah! Snuuuus!!
Sprang in och stallde mig i kön. Självklart skulle två av de tre framför mig ha korv med krångel, och dem tredje köpa lotter, ångra sig, ta några till. Självklart skulle tanten bakom disken vara vithårig och lika snabb som en halt sköldpadda.
Tur att vi hade god tid på oss.

Nu sitter vi i en buss och här ska vi befinna oss i ett par timmar. Sedan är det bara den halvtimmeslånga bilfärden hem kvar.
Ser fram emot att få ta en Ipren och lägga mig i min egen säng!