Livet är en tävling. Eller? Måste man inte vara bäst på allt man gör? Jag måste vara bäst på allt jag gör, och trodde att andra också tänkte på samma sätt. Det gör de tydligen inte.

Men det finns fler som är som jag. Svart eller vitt, allt eller inget, bäst eller sämst. Vinna eller försvinna.

"Sandra", till exempel. Det här är ett litet utdrag från vad hon skrev till en psykolog på nätet:

"...Jag är en extrem tävlingsmänniska som verkligen satsar 100%, och som kämpar tills jag stupar för att nå mina mål. Problemet är att jag inte bara satsar på en sak utan allt jag sysslar med känner jag att jag vill bli bäst i.

Har försökt att göra saker bara för att det är roligt men det funkar inte; vad jag än håller på med kommer tanken att ”jag skall bli bäst”, och så är det som att jag är helt drogad, jag får hur mycket ork som helst och pressar mig max genom att sätta upp scheman för mig själv med hur mycket jag ska plugga, träna osv för att nå mitt mål..."

Ja, det där skulle ju jag själv kunna ha skrivit. Desto intressantare att se vad hon fick för svar...här kommer en del av det:

"...Jag funderar över vad det är för erfarenheter som format dig till att bli en så krävande person gentemot dig själv. Du har kanske tidigt lärt dig att kärlek är villkorad. Alltså att du för att bli älskad och omtyckt bedöms efter vad du gör och inte för den du egentligen är.

Utifrån den tankegången försöker du få kärlek och uppskattning från andra och dig själv för vad du åstadkommer. Den du är som person bara som du är duger inte. Du läser in andras kritiska bedömningar av dig utan att egentligen ha täckning för att andra tänker så om dig. Har du vuxit upp med föräldrar och äldre syskon som är framgångsrika och som du konkurrerar med? Eller har dina förebilder misslyckats med sina liv vilket har gjort dig livrädd för att bli som dem?

Att alltid försöka var bäst kan utöver att ge kickar vara ett sätt att undvika att hamna i en belägenhet där du som du skriver om är totalt misslyckad. Att inte vara bäst är lika med att vara misslyckad. Det finns ingen gråskala eller nyanser, bara svart eller vitt – vinna eller förlora. Om det är så, då behöver du acceptera hos dig själv att du duger till även om du inte alltid är bäst i alla avseenden..."

Min första tanke var "nej, det där stämmer inte in på mig. Jag har inga av de där anledningarna till att vilja vara bäst". Jag hade inga föräldrar som kritiserade mig eller krävde perfektion. Sedan läste jag det igen, och några glödlampor tändes. De gjorde ju tvärtom. De krävde ingenting av mig, men de krävde inte mycket av sig själva heller. Det kanske inte är hela sanningen vad gäller anledningen till min perfektionism, men helt säkert en del av den.

Så nu ska jag börja träna på att inte ens försöka vara bäst. Från och med nu ska jag inte undvika eller strunta i vissa saker för att jag vet att jag aldrig kommer att bli bäst, eller ens bra, på dem. Det kommer att bli extremt svårt. Jag blir till och med sur (på mig själv) när jag inte spelar ett TV-spel som ett proffs redan under första försöket. Jag blir besviken (på mig själv) när jag inte springer tre kilometer med full kapacitet, trots för lite sömn och träningsvärk i benen - för att jag sprang en mil på full kapacitet två dagar innan, inklusive sex backar!

Ja jag är helt enkelt en sådan där otroligt jobbig person som aldrig kan se när jag gör något bra. Jag ser bara vad jag kunnat gjort bättre. Det måste vara en pest och pina att utöva saker tilsammans med mig. Vare sig det handlar om att springa, laga mat, skjuta aliens eller spela instrument. Jodå, det här gäller alla områden, även det musikaliska:

 Jag gillar att spela trummor, men det enda som händer (trots att jag faktiskt har talang för det och lär mig rätt snabbt) är att jag irriterar mig på att jag inte är bra nog. Att jag inte kan spela som David Mackintosh - trummisen i Dragonforce. Första dagen jag ens provade att spela på ett trumset tränade jag in introt till Enter Sandman. Det tog många timmar, jag hade ont och skavsår men det satt. Sedan ville jag, på allvar,  lära mig

"Through the fire and flames" med Dragonforce - klicka på länken så förstår ni hur vanvettig den idén var...   

Detta istället för att börja med grunderna, träna långsiktigt, ha roligt och bara spela. Nejnej. Inte bra nog. Jag ville kunna spela jättejättebra. På en gång. Nu när jag tänker på det, skakar jag ju bara på huvudet åt mig själv.

 The man, the myth, the legend

Jag avskyr att bli kritiserad och idiotförklarad vad det än gäller, ändå kritiserar och idiotförklarar jag mig själv flera gånger om dagen. Men om någon annan antyder att jag inte är så bra på något, händer en av två saker: Antingen ger jag mig fan på att bli bäst på det, eller så vägrar jag göra det igen, någonsin. Istället för att bara ha roligt.

Ett bra exempel på det sistnämnda är kampsport. Jag gillar kampsport. När jag jobbade på Kumla-anstalten fick vi träna Krav Maga lite då och då, för att lära oss hantera eventuella farliga situationer. Det var riktigt roligt. Jag hade redan innan funderat på att börja med karate och tidigare kollat upp vilka klubbar som finns. Nu har jag provat karate, flera gånger, och det var kul - tills jag fick höra att min koordinationsförmåga suger och att jag har obefintlig kroppskontroll. Jamen dåså. Jag väljer en annan sport! *fnys*

Strunt samma att jag missar att lära mig en massa väldigt bra försvarstekniker som jag (tyvärr) kanske kommer att behöva någon gång när jag är ute och springer i skogen, ensam (tänk Upplands Väsby)...

Nu ska jag sluta skriva och börja träna. Jag ska bli bäst på att inte kräva av mig själv att vara bäst.

 

Zeunertz

19 augusti 2015 08:38

Tror vi är rätt lika vad gäller tävlingsinstinkten. Om jag är på hälsoundersökning så nöjer jag mig inte med ett "värdena är kring det normala". Jag vill ju ha supersyn, superhörsel och superkondition så att jag får ett kryss i superhjälterutan. :)

/M

http://Zeunertz.bloggplatsen.se

Xecute

19 augusti 2015 11:09

Va? Har du inte supersyn, superhörsel och superkondition? :-O

Men tävlingsinstinkt är ju också bra att ha. Fast du och jag ska undvika att spela TV-spel tillsammans :D

Från
    Kom ihåg mig
URL

Säkerhetskod
     

Kommentar

Jag kanske inte bloggar ofta, men när jag bloggar bloggar jag, och då bloggar jag rejält (Edvard Blom)      Hänt sedan sist: Är tillbaka i yrket jag utbildade mig i och jobbade med under många år, bland annat på dåvarande Örebro Kuriren. Där star...

Vi kommer alla dit förr eller senare. Vi alla kommer bli föräldralösa. Ingen förälder lever för evigt.  Man kan tycka att det inte är en så stor grej; det händer alla och är en naturlig del av livet. Man föds och man dör. Det är inte konstigt att e...

Häromveckan ifrågasatte min äldsta son varför jag haft "så många" pojkvänner. Dels är han ung; fyller snart 18 år, dels är han högfungerande autist och därför i vissa lägen lite fyrkantig. Saker är ofta svarta och vita.  Jag försökte förklara livet...

Det slår aldrig fel. Så fort man är riktigt skönt bajsnödig, sådär så man faktiskt ser fram emot att sätta sig på toaletten, ja då hinner man inte mer än börja förrän nästa person knackar desperat på dörren.  "Mamma jag måste kissa!" Det spelar...

Nu måste jag bara! Jag står inte uuuuuuuuuuut längre om jag inte får göra det. Kommentera Gilmore Girls, alltså.   Jag vet, det är en gammal serie. Följde den lite sporadiskt för många år sedan, i början på 2000-talet. Tyckte den var bra, men u...