Ibland tycker jag att fyra barn är för lite, och då leasar jag in några fler; the more, the merrier, som di säger i amerikat.

Sju stycken dvärgar har huserat här några dagar. Fem sedan i söndags, sju sedan i tisdags.

Det känns som att jag bor i en berg- och dalbana. Eller i en centrifugerande tvättmaskin.

Den första meningen var förstås sylvasst sarkastisk - jag tycker aldrig någonsin, never ever, att jag har för få barn. Tvärtom funderar jag ofta på att sälja av beståndet. Jag är inte en sån där supermorsa.... fastän folk envisas med att tro det på grund av mängden avkommor som omger mig.

Så varför öka antalet högljudda, busiga, tjafsbenägna varelser i huset?

Svar: internet försvann.

De behövde inte bara städa och laga mat...   

Det började i och för sig med en extra femtonåring. Inga problem, de två målbrottsmännen gör inte mycket väsen av sig. De äter som hästar men annars, inget extrajobb direkt.

Efter ett par dagar med honom här, försvann alltså internet. Bara sådär. Ingen förklaring. Till sist fick jag veta att det skulle kunna börja funka senast 17:e augusti. Hallå?!? Panik! Nej, inte barnen, de mår bara bra av att inte ha internet på ett tag. Moaahahahaa.

Men jag, jag behöver mitt älskade internet. Det är ju mitt bästaste kvällsnöje när tystnaden lägrat sig. Någon timme eller två alldeles ensam med roliga program eller klipp. Med att blogga lite eller bara slösurfa sådär så att hjärnan slipper jobba mer för dagen.

Tänkte att ja men dåså, då får jag väl passa på att få ännu mer gjort än jag tänkt från början. Men barnen då, de kommer ju bli galna efter några dagar bara, av att enbart ha varandra att leka med. När ingen kommer sitta och spela något som helst och "vara ifred".

Alltså fick det bli ett par barn till. Så att jag skulle få jobba utan att hela tiden lösa konflikter eller lyssna på "jag har inget att gööööraaaa, jag har tråååkiiiigt" (ja, det är möjligt att mina barn för tillfället har en mild brist på fantasi. Det hade jag tänkt åtgärda till hösten. Inte nu...).

Jag måste ha glömt bort sedan förra gången jag hade så många här, att det låter. Mycket. Nog för att jag är ljudtålig deluxe, men till och med jag är trött i huvudet vid det här laget. Och det där med maten. Jag fattar inte folk som orkar ha sju barn eller mer, egna alltså! Denna matlagning! Mängderna!

35 pannkakor igår, 30 fiskpinnar idag. Jag menar... hallå?!?!?   

De sju ungarna har i alla fall fått jobba hårt för brödfödan. Både inomhus och utomhus. De har plockat upp och kört bort tonvis av löv, grenar och annat som jag klippt. De har städat ett stort och jättestökigt barnrum och i största allmänhet varit väldigt duktiga och till stor hjälp. Hade inte ens hunnit hälften därute utan dem!

   Två femtonåringar, två tioåringar, två sjuåringar och en åttaåring = bra arbetskraft

Pannkakorna, ja. En historia för sig.

Jag tyckte jag var jättesmart när jag kom på att barnen själva kunde laga sin lunch. Håller nämligen på med projekt trädgård och har massor att göra därute. Ropade på de två tioåriga tjejerna som blev överlyckliga över förslaget att de skulle göra pannkaka till alla sju.

Men fler fick nys om detta. "Men vi vill också göra pannkakor mamma!!!"

Suck. Okej. Rättvisa är viktigt för barn. Beslutade att dela upp matlagningen. Det skulle ju ändå gå åt tre-fyra omgångar smet, så tjejerna gjorde den första, de två killarna (sju och åtta år) den andra och så sjuåringa tjejen och jag den sista. Så tänkte jag, och var nöjd igen. Det skulle säkert bara ta någon timme, kanske en och en halv. Max.

13:30 började tioåringarna laga mat.

18:00 var maten klar och alla kunde sätta sig och äta....

Jag hann klippa ett par buskar medan flicksen höll på. Men insåg att jag nog inte tänkt längre än näsan och behövde befinna mig i köket när det var killarnas tur. Vid det laget hade det gått en timme redan så det var bara att ta en paus för mellanmål. Sedan fick de greja med smet och stekning. Det tog tid. Lång tid. När de lyckats steka upp ungefär hälften av sin smet tog jag resolut över. Vid det laget var det solklart att jag var tvungen att göra resten och det snabbt, om det som skulle vara lunchen ens skulle hinna bli kvällsmat.... så lilla M fick snabbhälla lite mjölk, röra en halv minut mot att hon istället fick vispa grädde senare och så var det bara att köra.

Efter en stund med stekandet kom jag på att E hade fotbollsträning och att jag inte skulle hinna skjutsa honom till den. Smackade iväg ett sms till fotbollsgruppen om detta, men fick ett svar från en snäll pappa som erbjöd sig att hämta E. Dvs om tio minuter från då. Shit! Bara att slå av allt på spisen och stressa på ungen fotbollskläderna.

Sedan tillbaka till pannkakorna så fort han åkt.

Jag avskyr verkligen att steka pannkakor.

Avskyr.

Jag lyckades även krossa ägg i den nyinköpta paketet, när jag skulle lyfta det från Ica-kassen. Och jag lyckades dutta till sladden med sågbladet när jag skulle såga grenar väldigt högt upp - det var det, det. Ingen mer trimning meddelst elektrisk busksåg eller vad de nu heter (trädgårdsilliterat med svarta fingrar). Men värst av allt: Mina Monster var slut på affären och min favorit-Ica-kille Danne, som har hand om just mina älskade Monster, berättade att de slutat tillverkas!!! Mina blå, sockerfria älsklingar!!!! Den mentala abstinensen slog till som en jordbävning i Uruguay.

Nej, det var helt enkelt inte min dag igår.

   *svär*

Idag är däremot en bättre dag. Hittade massor av blå Monster på grannbyns mack och köpte alla jag kunde bära. Så jag fick börja min dag så som den ska börjas: med god, humörhöjande dryck innan frukost.

Internet kom tillbaka idag, utan någon förklaring. Precis som det försvann. Lycka!

Så nu ska jag göra mig av med alla extrabarn. No more ms nice Mom!