Ett erkännande: jag är beroende av talangjakter. Jag kan inte leva utan min dagliga dos X-factor, Idol, the Voice, Xxxxxx´s (sätt in valfritt land) got talent....

Behöver inte tänka, bara titta och lyssna.

Det är inte det att det är överdrivet sentimentalt. För det är det. Är det inte en död hund som sörjs så är det en krigshjälte med avsågat ben eller en stackars hemlös som står på scenen och sjunger hjärtat ur kroppen på både juryn och mig - med tillhörande sentimental musik spelandes i bakgrunden till historieberättandet. Men det är inte det. Jag lovar.

De är så fruktanvärt duktiga, de som går långt i tävlingen i olika länder som inte stavas Sverige. De sjunger så bra, oavsett bakgrundshistorier, att hela kroppen ryser. Det är också kul att följa en enda person från första audition till finalen. Inte titta på hela program, utan bara bitarna med just den artisten. Se utvecklingen, oftast både personlig och musikalisk.

Att titta på det på det sättet - klipp på youtube istället för hela program - gör att jag slipper de dåliga, värdelösa människorna som är födda utan självinsikt. Jag plockar godbitarna och de är oftast rena delikatesserna! Det är otroligt hur många fantastiska sångröster det finns "out there", som inte hade slagit igenom om det inte vore för sådana här talangjakter.

Min Spotify är full av talangjaktsupptäckta guldkorn.

James Arthur.

Alex & Sierra.

Alexandra Burke.

Sam Bailey.

Kevin Skinner.

Melanie Amaro.

Dami Im.

Guy Sebastian.

Och så behöver man som sagt inte tänka. Man bara lyssnar och känner. Med andra ord helt perfekt efter en lång och intensiv dag med fyra barn.

Det enda negativa är att det är mycket svårt att sluta. Det är nästan omöjligt att stänga av.

"Oj  vad klockan är mycket. Okej, bara ett klipp till...  och ett till...." Snart måste jag sätta en tidsspärr på Youtube så att den inte går att öppna efter klockan 23:30. Alltför många kvällar slutar mitt i natten istället och det blir fyra-fem timmars sömn fastän jag behöver åtta.... *gäspar*