Tittar på en film med Robert Downey Jr och Robert Duvall. Robert är sonen, Robert D är pappan. En domare som plötsligt står inför mordanklagelse och måste ta hjälp av den avskydde advokatsonen Downey Jr.

Filmen är inte slut än, ändå har jag redan gråtit flera gånger och väljer nu att blogga medan filmen fortsätter framför mig....

Det är en riktigt bra film, make no mistakes. Men den väcker känslor. Det börjar med att advokatsonens (Downey Jr) mamma dör. Alltså den hemska pappans (Duvall) fru. Sedan visar det sig att pappa Duvall har cancer.

Downey smeker sin döda mammas händer. Precis som jag. Precis som jag höll min mammas iskalla händer och tänkte på allt de där händerna gjort i livet. Min mammas händer; slitna. Ärrade. Ett finger som var stelt efter att hon satt upp taggtråd och fått ett sår som blev infekterat. Händerna som smekt och tröstat mig. Mina syskon. Brett smörgåsar. Packat skolväskor. Stoppat om.

Den avskydde pappan..... Facebook har börjat skicka minnen. Jag får upp inlägg efter inlägg som min styvpappa kommenterat.. Får upp saker han skrivit i min status. Inget av det har jag ens kommenterat. Trots att han sökt kontakt och trots att han gång på gång berättat om sin cancer och vad som hände i behandlingen av den. Men jag kommenterade aldrig. Ibland hade jag "gillat" - that's it.

Han dog. Precis som mamma, 1997. Han dog hösten 2013. Jag får upp hans kommentarer nu och ångrar så mycket att jag aldrig svarade. Att jag fortsatte vara arg och bitter. Man tror att man har tid på sig...

Om det är något jag trodde jag lärt mig av mammas död, när jag var 24 år, så var det just det; att inte ta tiden med de älskade för given hur arg jag än är.
Men jag hade inte lärt mig det. Jag trodde jag hade mer tid på mig med min "pappa" (han var min pappa från jag var två år - han fanns där i min vardag till skillnad från min biologiska pappa så han är helt klart värd epitetet!), men det hade jag inte.

Så jag sitter och gråter till en Hollywoodfilm och undrar hur mycket det ska till innan jag lär mig, medan Facebook fortsätter servera mig bevis på mitt misslyckande.