Man kan få en grattis header, ser jag i rampljuset. Spännande!

Just nu försvann fyra barn ut genom dörren för att fortsätta en lek. Den innehåller mycket spring. Vad lugnt det blev!

Tolvåringen är hos en kompis, men åttaåringen har en kompis hemma idag. Så det jämnade ut sig. Det brukar göra det...

Ibland känns det som om jag har ett eget dagis. Eller fritids, kanske passar bättre.

Sexåriga E har sedan en tid en grej för sig; han skriker, så högt han kan. Rakt ut. Till exempel när jag frågar honom någonting, eller när han leker, eller spelar. Rätt som det är så skriker han så mina öron trillar av. Hoppas det går över snart. Att be honom sluta ungefär femtioelva gånger har inte hjälpt. Att säga till fungerar överhuvudtaget inte särskilt bra i den här familjen. Förmodligen gör jag något fel, som jag ännu inte har upptäckt. Resultatet är i varje fall att mina barn är väldigt dåliga på att lyssna när jag säger till dem. Har tappat räkningen på antalet gånger jag har sagt till om att hänga upp ytterkläderna efter sig, och ställa upp skorna. Selektiv hörsel eller misslyckad mamma?

Jag har försökt med diverse metoder. Belöningar, bestraffningar, "ormar", pedagogiska scheman med bilder och Gud vet allt.

Men inget fungerar särskilt bra. Inte i längden. Ormarna fungerar jättebra - i början. Man ritar en orm med rutor i. Sedan får barnen kryssa i en ruta/sätta ett klistermärke varje gång de gör något som krävs för att få göra det. När ormen är full väntar en belöning. Men mina barn är för smarta. Efter ett tag väljer de att strunta i att det tar längre tid för ormen att bli full, och väljer att bara göra de saker de tycker är lättast. Det har inte funkat att göra ormar med delbelöningar efter tio rutor, korta ormar, långa ormar...

Belöningar och bestraffningar fungerar ju inte heller, det vet jag egentligen. Det är bara alltför lätt att trilla dit ändå, när jag står där, svettig och högröd i ansiktet av ilska över att tre barn springer runt, runt och ingen hör ett dugg när jag ber dem lugna ner sig.

Hade jag fått se den synen innan jag fick barn hade jag nog grävt ner mig. Jag gillade inte ens barn...

Men jag älskar så klart mina fyra busfrön!

Astrologi, karma, tarot, healing med stenar, astralkroppar, hjälpare...

Jodå, jag tror faktiskt att sådant är på riktigt, att det "funkar".

Om det är professionella personer som utövar det. Problemet är förstås att det finns oceaner av väldigt oprofessionella människor som försöker tjäna pengar på universums krafter. Och det är väldigt svårt att se skillnaden.

Det är synd att även de seriösa dras med i hur det "ska se ut". Till exempel använder tingeltangel, tyger som ska se "andliga" ut och associera till.. tja, jag vet inte. Lila är i alla fall populärt. Gärna med fula mönster. Tända ljus, rökelse, "magiska" attiraljer som egentligen inte fyller något annat syfte än att få mottagaren att tro och känna att personen framför dem vet vad han eller hon håller på med. Fast på mig fungerar det tvärtom.

Jag känner mig ytterst skeptisk till tingeltangelandlighet. Jag behöver inte ha lila draperier eller doftljus för att tro att det finns saker i universum som vi människor inte förstår ännu. Jag behöver absolut inte höra suggestiv, "andlig" musik i bakgrunden för att veta att våra döda är med oss och att de gärna kommunicerar med oss genom människor som har förmågan att förmedla. Jag blir definitivt inte lockad av "andliga bilder", som mer ser ut som fantasyteckningar av någon tonåring med romantiska drömmar.

Det skulle vara trevligt att möta en duktig, proffsig vägledare utan stjärnor, månar, solar och fantasy på kontoret. Att kliva in på ett ställe som känns som om att den som jobbar där inte är någon flummig häxwannabee.

Universum är vist, magiskt och kärleksfullt. Det räcker!