Jag har fortfarande inte träffat en perfektionist som lever ett lugnt, harmoniskt liv.

Strävan efter perfektion och inre ro går liksom inte ihop. Det är som att försöka sätta ihop två Briotåg med fel ändar mot varandra. Det går bara inte.

Att sträva efter perfektion betyder att man hela tiden fokuserar på det som inte är just perfekt. På skavankerna. Allt man tycker är fel, inte duger som det är. Följden blir en ständig känsla, gnagande i det medvetna eller omedvetna, av missnöjdhet, otillfredsställelse.

Perfektionism kan handla om precis allt. Du kan vilja att ditt hem ska vara perfekt, till den grad att det platsar i en inredningstidning. Du kan vilja att det alltid ska vara perfekt städat. Det kan vara en strävan efter en omöjligt perfekt kropp. En strävan efter att ändra allt hos din partner som du inte är hundra procent nöjd med. Det kan vara irritation över vänner och bekantas tillkortakommanden, bucklan på bilen som stör dig, ett projekt som inte är färdigt och därför går dig på nerverna.

Perfektionism. Det är vid det här laget känt för de flesta att de mest inbitna perfektionisterna också är de som mår sämst på insidan. Att ha ett kraftigt behov av att kontrollera allt omkring sig, på utsidan, betyder oftast att man inte kan kontrollera sitt inre, att det finns ett känsloliv som inte mår bra och därför försöker man istället kontrollera allt man KAN kontrollera.

Livet är faktisk helt okej som det är, just precis nu. Trots att bilen har en buckla och det är disk på köksbänken, trots att magen dallrar och partnern sitter på toaletten alldeles för länge jämt. Tänk på så mycket tid som plötsligt frigörs, som blir över och kan utnyttjas till roliga saker, när du slutar slita för perfektion.

Tänk på hur mycket tid du får till att lära känna dig själv, lära känna dina barn, träna på att älska alla sidor hos din partner, göra saker du verkligen njuter av att göra. Istället för att fokusera på allt du inte är nöjd med.

Ingen och inget är perfekt och kommer aldrig bli det. Möjligtvis kan det vara lite perfekt ibland, men det håller inte i sig utan stenhårt arbete. Inga människor kommer någonsin bli perfekta, vare sig barn eller vuxna. Att sträva efter det är som att stå och slå huvudet i en betongvägg. Du kommer börja blöda, men väggen lär inte få några märken...

Dessutom: En perfektionist blir aldrig nöjd. När något faktiskt blivit perfekt, hittar perfektionisten genast något annat att vara missnöjd med och börja åtgärda.

Vilket roligt liv.