Då var det dags att prata kroppar igen...  ett av mina favoritämnen. Ett ämne som blir ännu mer aktuellt när vårdagjämningen har passerat - shit, det är snart dags för Beach 2013!

Undrar om det finns statistik på hur många som nojjar över hur lite tid det är kvar att träna bort fläsket på, just precis nu? Hur många procent av Sveriges befolkning som vaknar på morgonen med ångest över sina kroppar? För att det är vår och därmed slut på den säsong då man kan dölja det mesta med feta lager ytterkläder. För att det snart är möjligt att hänga på stränder i bikini/badbyxor.

Men tänk vad mycket mer en kropp är, än bara sitt utseende! Bilden ovan beskriver det perfekt.

Jag är grymt imponerad av min egen som klarar de mest fantastiska saker. Som till exempel att föda tre barn helt utan bedövning. Mina slitna händer fixar det mesta, starka som bara den. Fötterna som nog inte platsar i ett par öppna sandaler, de kan i varje fall bära mig överallt jag vill, fort eller långsamt. Mina ben med alla minnen, märken från livet, precis som armarna. Den där fläcken, det var ju då när... och det där märket fick jag när...  ja, min kropp är faktiskt lite som en dagbok.

Det den inte är, är perfekt.

På det där plastiga, modelliga sättet.

På alla andra sätt är den perfekt. Den fungerar perfekt (nåja, nästan i alla fall) och jag trivs med att bo i den. Vi är kompisar, oavsett vad vågen står på. Även om jag har befunnit mig i ett tillstånd av förbluffad förvåning under några månader, då jag upptäckt fler aspekter av kroppsboende. Hur det känns att bo i en lite större kropp med tillhörande praktiska I-landsproblem. Men jag kan ärligt säga att jag innerst inne inte lidit nämnvärt. Det har bara varit irriterande att inte ha tillräckligt många passande byxor.

Det är snart beach 2013 och jag kommer, oavsett vikt, gå omkring på diverse stränder i min bikini. Oavsett hur fluffig jag är. Huvudsaken är att jag trivs med mig själv, att jag känner mig stolt över min kropp och vad den har överlevt, vad den har varit med om, vad den klarar av. Plastig perfektion är så otroligt tråkigt! Så intetsägande.

Jag har ganska korta ben, väldigt liten byst, en rejält fläskig rumpa och breda axlar. Jag kommer aldrig kunna se ut som Gisele Bündchen eller Heidi Klum. Det vill jag inte heller, för jag vill vara jag. Mysiga, härliga, mjuka jag som har gett liv åt fyra fantastiska varelser, som har tämjt hästar med min kropp och fått dem att dansa balett, som har huggit träd och sprungit och ramlat och... och...

Perfektion är inte attraktivt och sexigt, det är däremot självkänsla, humor och en avslappnad inställning till sig själv.

Beach 2013: skratta och ha roligt på stranden istället för att gå och hålla in magen!