Tonåringar. Aldrig gillat dem. Inte ens när jag själv var en.

Nu har jag en nästan tonåring hemma, en "tweenie". Det är ju... intressant. Jag får veta att jag lever. Jag får mina fiskar varma. Typ.

Det ska argumenteras om precis allt... helst utan slut.

Det ska suras för minsta lilla.

Det ska åkas humörberg- och dalbana nästan dygnet runt.

Att plocka upp en tweenie och bära dit han ska är inte lika lätt som att göra detsamma med en fyraåring.

Att säga "nej" och vägra diskutera är inte lika lätt som med en sjuåring.

Men det betyder inte att tweenien plötsligt kan göra som han vill - det betyder att han fortfarande måste följa vissa regler och göra vissa saker, bara med fler utbrott och mer ilska.

För jag är Drottning, jag bestämmer. Oavsett barnens åldrar! Hah!

Mina öron är totalt okänsliga för ord som "du är ju sämsta mamman", "Det är orättvist, du är bara arg på mig jämt", "Nej jag tänker inte göra det där", "Jag tänker rymma/jag vill bo någon annanstans" och annat sådant.

Jaha, och? Säg det till någon som bryr sig...   

Säg det till någon som inte vet att hon egentligen är den bästa mamman och att vi kommer att ligga och kramas ikväll innan du somnar.   

Jag är inte perfekt, men jag är uthållig och envis och dessutom vuxen.

Att bete sig illa betyder tråkiga konsekvenser, oavsett hur mycket man argumenterar, oavsett hur stora utbrott man får.

Curling och taskig gränssättning är inte okej, vare sig ens barn är fem eller femton. Sådant är björntjänster och direkt dåligt för barn. Även om de inte håller med om det just nu.

Jag vet att tweenien kommer att tacka mig när han har passerat 20-strecket... men fram tills dess är jag helt beredd på att vara "den sämsta, dummaste mamman i hela världen ".

.

.

.

.   .

.

.