Vi kan ju inte ha husdjur. F är allergisk.

Ibland frågar barnen, de två äldsta, om vi åtminstone kan ha husdjur när pappa dör?

Eller till och med bo på en bondgård, när pappa har dött?

Men nu är alla glada och lyckliga, för vi har fått ett husdjur!

En igelkott, så det är inte ett så vädligt klappvänligt sådant...

Igår kväll höll jag på att få hjärtslag. Var precis på väg att somna och allt var tyst, förutom det svaga ljudet från TV:n, som F satt och tittade på.

Men plötslig tjuter han rakt ut! *hjärtattack*

Han hade sett något stort röra sig i riktning mot hans fötter och försvinna in under soffan. I det svaga ljuset från fönsterlampan hann han inte se vad det var.

Det var en igelkott. Jag har stallt ut mat flera gånger när jag sett den, och nu blev den så modig att den helt enkelt gick in.

Satte ut en tallrik mat och det tog inte lång tid förrän han/hon smaskade lyckligt precis utanför altandörren...

Idag fick jag plötsligt syn på samma igelkott, när den var på väg från vår hall in i sovrummet!   

Ställde då ut mat igen, och just nu äter h*n så det ryker om pannkakan.

För pannkaka, det gillar igelkottar.

Jag är ju uppväxt med dem (också, bland alla andra djur...), vi hade flera tama igelkottar. En av dem hette Tigge-Tagge. Han älskade pannkaka, med massor av sylt. Och så älskade han att putta en pingisboll framför sig med nosen genom hela huset... och att dricka vatten ur hundskålen.

Det var förstås på grund av mina föräldrars engagemang i djurskydd som vi hade igelkottar. En del behövde flaskmatas, små igelkottbebisar som folk lämnat in till oss för att de hittat dem någonstans, när mamman var ute och hämtat mat....

Igelkottar (som faktiskt är fridlysta sedan 1972) äter helst fisk eller kattmat, grädde utspätt med vatten, eller bara vatten. Ge dem inte ren grädde eller mjölk!  Och låt lövhögarna ligga kvar på hösten!

Mer om igelkotten och hur man bäst tar hand om dem hittar du här!

...som hette Fanny. Prova att säga "Fanny" och bräka samtidigt. F-a-a-a-a-a-nnn-y-y-y. Eller hur!

Som så många andra av de djur jag växte upp med, trodde även Fanny att hon var en hund. Eller till och med människa. Fanny insisterade till exempel på att vara med när vi satt med gäster runt ett bord i trädgården och fikade. Och när Fanny insisterade, sade man inte nej. Hon älskade saft - röd saft, inte gul.

Ja ni ser rätt, geten är i köket. Även det som så många andra av våra djur; kycklingar, höns, hästar... men det är andra historier som kommer senare.

Fanny var väldigt, väldigt, väldigt fäst vid min mamma. När Fanny fick för sig att bli skengravid, var det enbart mamma som fick mjölka henne. Om någon av oss andra närmade oss spenarna, vägrade hon släppa mjölken.

En gång blev mamma riktigt sjuk. Låg med feber i sovrummet på övervåningen. Men trots att vi förklarade detta för Fanny, vägrade hon släppa mjölken...

Det var bara att ta geten uppför trappan, in i sovrummet och ställa henne vid sidan av sängen så att mamma kunde böja sig över kanten och mjölka det vid det laget sprängfyllda juvret. Envisa get!   

Åka hundsläde bakom get funkar alldeles utmärkt. Förutom en liten detalj; getter är inte lika lydiga som hundar. När en get inte vill gå, så vill hon inte. Vill en get springa hem, så gör hon det. Getter är starka som bara den!

När vi klädde ut oss till påskkäringar och gick runt med våra pannor i byn, tog vi Fanny med oss. Gissa om vi fick godis? Om vi blev fotograferade?

Ibland följde Fanny även med i koppel till affären, och väntade snällt utanför medan man handlade. Men framför allt gjorde hon succé varenda midsommarafton. Tänk er själva vilken dröm för turister, att se ett gäng folkdräktklädda barn med en get i koppel bland falu rödfärg och gärdsgårdar...

Fortfarande kan jag känna smaken av spenvarm getmjölk. Den smakade allra bäst på vintrarna, när hon åt mycket granris. Mums!

... som hette Gutten.

När Gutten var liten, ville hans mamma inte veta av honom. Stackars, stackars lilla lamm! Vilken tur att jag skyndande till det lilla lammets räddning. Egentligen skulle vi bara hämta något på den där gården, min dåvarande pojkvän och jag. Något som hans pappa skulle ha. Jag var inte fyllda arton år, men redan då ett rent mirakel av ridderlighet. Naturligtvis räddade jag lammet.

Om mamma blev arg när jag kom hem med ett lamm bara sådär, helt utan förvarning? Nä.

I alla fall. Lilla gullelammet, lilla gull-Gutten, följde mig överallt som en väldresserad hund. Bäääää! Gutten sov i min säng på nätterna. Gick in och ut som han ville i mitt rum (en fristående friggebod...). Vi lekte och kramades, lilla Gutten och jag, i en sant idyllisk anda.

Gutten växte. Och växte. Och växte. Gutten blev en stor bagge. Men Gutten ville fortfarande leka stångas-lekar och sova i min säng. Aj.

Till sist gick det inte längre. Gutten blev närmast livsfarlig. Gutten fick åka med bak i bilen när mamma skjutsade mig till discot i gymnasieskolans gympasal. När jag vinkat farväl åt dem åkte hon vidare med Gutten. Till ändhållplatsen för får. Hejdå Gutten! Det var roligt så länge det varade. Bääää!