Den här bilden beskriver visserligen skolan klockrent - men även hur samhället ser på relationer.

Det finns bara en mall, och den ska alla tvingas in i.

Visst börjar det bli bättre på vissa områden; en ökad acceptans för olika typer av förhållanden - kärnfamiljen börjar tappa sitt grepp som Det Enda Acceptabla.

Men i övrigt gäller nog samma mall oavsett hur relationen ser ut i övrigt. Det ska gå till på ett visst sätt när man hittar sin partner. Sedan ska det gå till på ett visst sätt att bygga upp förhållandet.

Eftersom den här bloggen inte är "privat", har jag varit försiktig med att skriva om just mitt privatliv. Det vill säga, mitt kärleksliv. Eller snarare avsaknaden av det... 

Det är nämligen så att jag och mina barns pappa har valt en lite ovanligare form av "relation". Eller kanske "livsstil".

Sedan flera år tillbaka är vi inte längre ett kärlekspar. Men vi har fortsatt vara sambos, nästan hela tiden i alla fall, och tillsammans drivit "Familjen AB". Det vill säga, vi hjälps åt med barn och vardag, har våra olika funktioner i "familjen". Men är inte mer än vänner.

Inte direkt en vanlig kärnfamilj alltså. Men utåt har det verkat så. Vi bor på en mindre ort, skvallernivån är skyhög och pappan är en ganska offentlig person här. Vi har inte sett någon anledning till att alla ska veta precis allt om hur vi lever.

Det är i och för sig roligt att ge folk något att prata om. Härute händer så lite så det kan man ju bjuda på...

Men nu börjar det dra ihop sig till att gå vidare till en mer vanlig typ av livsstil: "Varannan vecka". Just den mallen använder sig de flesta frånskilda föräldrar av. Det ska vi också - fast igen, inte på det alldeles vanliga sättet.

Vi vuxna är de som byter bostad varannan vecka. Inte barnen. De slipper fara fram och tillbaka mellan sina föräldrar och nya partners.

Smart, tycker vi. Det bästa för barnen!

Men inte helt enligt mallen...

Ännu mindre och smalare mall har samhället för hur det ska gå till när man inleder sitt förhållande.

Inte heller där passar jag in.

Jag är ett stort fan av att följa magkänslan, intuitionen. Känslan.

Tvärt emot alla oskrivna regler om hur lång tid det ska ta innan man blir ett par och hur lång tid det ska ta innan man får känna si och så och hur lång tid det ska ta innan man börjar uttrycka dessa känslor.

Det är ett helt eget sällskapsspel, det där. Som jag vägrar spela!

Pappan i den här "familjen" följer reglerna till punkt och pricka. Hans nya förhållande har utvecklats helt enligt mallen.

Good for him! För jag säger inte att det är något fel med det, bara att vi alla fungerar olika.