Den här bilden beskriver visserligen skolan klockrent - men även hur samhället ser på relationer.

Det finns bara en mall, och den ska alla tvingas in i.

Visst börjar det bli bättre på vissa områden; en ökad acceptans för olika typer av förhållanden - kärnfamiljen börjar tappa sitt grepp som Det Enda Acceptabla.

Men i övrigt gäller nog samma mall oavsett hur relationen ser ut i övrigt. Det ska gå till på ett visst sätt när man hittar sin partner. Sedan ska det gå till på ett visst sätt att bygga upp förhållandet.

Eftersom den här bloggen inte är "privat", har jag varit försiktig med att skriva om just mitt privatliv. Det vill säga, mitt kärleksliv. Eller snarare avsaknaden av det... 

Det är nämligen så att jag och mina barns pappa har valt en lite ovanligare form av "relation". Eller kanske "livsstil".

Sedan flera år tillbaka är vi inte längre ett kärlekspar. Men vi har fortsatt vara sambos, nästan hela tiden i alla fall, och tillsammans drivit "Familjen AB". Det vill säga, vi hjälps åt med barn och vardag, har våra olika funktioner i "familjen". Men är inte mer än vänner.

Inte direkt en vanlig kärnfamilj alltså. Men utåt har det verkat så. Vi bor på en mindre ort, skvallernivån är skyhög och pappan är en ganska offentlig person här. Vi har inte sett någon anledning till att alla ska veta precis allt om hur vi lever.

Det är i och för sig roligt att ge folk något att prata om. Härute händer så lite så det kan man ju bjuda på...

Men nu börjar det dra ihop sig till att gå vidare till en mer vanlig typ av livsstil: "Varannan vecka". Just den mallen använder sig de flesta frånskilda föräldrar av. Det ska vi också - fast igen, inte på det alldeles vanliga sättet.

Vi vuxna är de som byter bostad varannan vecka. Inte barnen. De slipper fara fram och tillbaka mellan sina föräldrar och nya partners.

Smart, tycker vi. Det bästa för barnen!

Men inte helt enligt mallen...

Ännu mindre och smalare mall har samhället för hur det ska gå till när man inleder sitt förhållande.

Inte heller där passar jag in.

Jag är ett stort fan av att följa magkänslan, intuitionen. Känslan.

Tvärt emot alla oskrivna regler om hur lång tid det ska ta innan man blir ett par och hur lång tid det ska ta innan man får känna si och så och hur lång tid det ska ta innan man börjar uttrycka dessa känslor.

Det är ett helt eget sällskapsspel, det där. Som jag vägrar spela!

Pappan i den här "familjen" följer reglerna till punkt och pricka. Hans nya förhållande har utvecklats helt enligt mallen.

Good for him! För jag säger inte att det är något fel med det, bara att vi alla fungerar olika.

Från
    Kom ihåg mig
URL

Säkerhetskod
     

Kommentar

Jag kanske inte bloggar ofta, men när jag bloggar bloggar jag, och då bloggar jag rejält (Edvard Blom)      Hänt sedan sist: Är tillbaka i yrket jag utbildade mig i och jobbade med under många år, bland annat på dåvarande Örebro Kuriren. Där star...

Vi kommer alla dit förr eller senare. Vi alla kommer bli föräldralösa. Ingen förälder lever för evigt.  Man kan tycka att det inte är en så stor grej; det händer alla och är en naturlig del av livet. Man föds och man dör. Det är inte konstigt att e...

Häromveckan ifrågasatte min äldsta son varför jag haft "så många" pojkvänner. Dels är han ung; fyller snart 18 år, dels är han högfungerande autist och därför i vissa lägen lite fyrkantig. Saker är ofta svarta och vita.  Jag försökte förklara livet...

Det slår aldrig fel. Så fort man är riktigt skönt bajsnödig, sådär så man faktiskt ser fram emot att sätta sig på toaletten, ja då hinner man inte mer än börja förrän nästa person knackar desperat på dörren.  "Mamma jag måste kissa!" Det spelar...

Nu måste jag bara! Jag står inte uuuuuuuuuuut längre om jag inte får göra det. Kommentera Gilmore Girls, alltså.   Jag vet, det är en gammal serie. Följde den lite sporadiskt för många år sedan, i början på 2000-talet. Tyckte den var bra, men u...