Eftersom det är ett tag sedan jag lagade mat, så hade jag glömt bort varför jag inte lagar mat. Så jag fick för mig att faktiskt laga mat, igår närmare bestämt.

Köttfärssås med spaghetti, närmare bestämt.

Enkelt. Lätt. Om man kan laga mat, vill säga.

Det kan inte jag.

Men jag ringde entusiastiskt upp towetej för att få receptet på den godaste köttfärssås jag någonsin ätit, nämligen hennes. Det var inte lätt att anteckna allt, samtidigt som jag puttade gungor i lekparken och telefonen sprakade eftersom den befann sig vid maxgränsen för räckvidden. Men till sist fick jag ner det på papper.

Nästa steg: Gå och handla. Det vet jag hur man gör, däremot. Jag är ICA:s drömkund, nästan bor i affären. Man tar sina barn och en vagn. Barnen cyklar och jag går med vagnen. Eller, alltså två barn cyklar och en tredje sparkar sig fram på en sådan där lära-gå-motorcykel. Det tar sin tid. Ibland får motorcykelföraren för sig att hon inte vill gå framåt, utan testa om det går att köra ner i diken, eller surar ur och bara tvärstannar.

Det tar ungefär tjugo minuter till en halvtimme att ta sig till affären, som ligger på andra sidan gatan. (När jag går själv, tar det två minuter att gå dit.)

Sedan handlar man. Barnen springer runt i affären och sedan bråkar och skriker de om varor som de vill bära, även när de ska upp på bandet för att betalas. Eller skriker för att de ville lägga varor på bandet och jag råkade glömma det.

Sedan går man hem igen, samma procedur åt andra hållet med diverse stopp och dikeskörningar. Är det riktigt illa får man bära motorcykel under ena armen och barn under andra medans kassarna åker vagn. Som man puttar framåt med överkroppen.

Sedan lagar man mat. Inte så svårt. Fast det tar lite längre tid när barnen ska vara med och röra och titta och känna och bråka om vem som ska stå på stolen och göra vad, när och hur. Sedan mitt i matlagningen så ringer det och ojdå, dags att hämta ett barn som är hemma hos en kompis. Igår hände just det. Igår hade jag också lånat ut bilen, så jag fick ringa hem äldsta pojken som också var hos en kompis. Han fick vakta sina småsyskon medan jag frenetiskt pumpade min cykel och sedan cyklade som en galning iväg uppför backarna för att hämta en snartsexåring. Sedan for vi nerför backarna med henne där bak i barnstolen.

Sedan fortsätta laga mat. Till sist var maten klar. Det tog cirka två timmar att laga spaghetti med köttfärssås och köket såg ut som Beirut mitt i kriget.

Just det, det är ju därför jag inte lagar mat. Det, och för att det är allmänt jobbigt och tråkigt...

Men innan någon får för sig att ringa socialen, är det bäst att jag avslöjar att mina barn faktiskt får mat. Deras pappa älskar att laga mat. Han brukar laga kvällsmaten, och kan han inte det så finns det antingen något gott i frysen av det han har lagat, eller så får de helt enkelt en makrillsmörgås eller havregrynsgröt. Eller kanske Mamma Scans köttbullar och makaroner.

Jag kan inte laga mat, men jag är en hejare på frukostar och mellanmål. När jag måste göra någon varmrätt, till lunch för det mesta, så blir det enkelt. Omelett. Fiskpinnar. Pannkakor. Sådan enkel mat. För jag vet ju att sedan kommer mästerkocken hem och slänger ihop indiska kycklinggrytor eller lax med tabbouleh. Typ.

Så ring inte soc. Men ring gärna regelbundet för att påminna mig om att aldrig mer laga mat.