En gång, i femte klass, blev jag orättvist anklagad för att ha stulit en lapp från en tjej. En lapp. Det stod något hemligt på lappen, tydligen, hon var jättearg på mig och brydde sig inte alls om att jag bedyrade min oskuld. Jag hade verkligen inte tagit den. Men hon var övertygad och nöjde sig inte med att skälla på mig, utan rapporterade till hela klassen vilken hemsk människa jag var. Alla var arga på mig, blängde och pratade skit.

Det är mitt första minne av att bli orättvist anklagad. Jag kommer aldrig glömma det, den otroliga frustrationen över att inte bli trodd. Just det att inte bli trodd är hemskt!

Livet är inte ett dugg rättvist, det vet jag kanske bättre än de flesta. Men av allt negativt som man som människa kan råka ut för, så känner i varje fall jag att det att bli orättvist anklagad för något, ligger på topp fem.

Missförstånd, missuppfattningar... oftast kan man reda ut dem, men ibland vill den andra personen eller personerna bara inte lyssna. Ibland spelar det ingen roll vad man än säger eller gör för att bli trodd - motparten har redan bestämt sig för vad som är rätt och fel. Det är otroligt sårande och frustrerande!

Det är längesedan jag slutade bry mig om vad folk tycker. I varje fall folk som jag inte själv gillar. Det har minskat risken för att behöva må dåligt när andra t ex inte förstår min humor... den som inte hänger med får väl tro vad han/hon vill. Inte mitt problem.

Däremot bryr jag mig mycket om vad folk jag själv gillar, tycker. Så klart. Och så klart känns det då ännu värre när det händer och jag talar för döva öron. När att berätta sanningen är som att banka huvudet i en betongvägg.

Det har inte hänt många gånger i mitt liv, men det har hänt. Hjärtat har gått sönder lite varje gång. Det är ju på sätt och vis ett svek; man litar på någon, tycker om någon - och så vägrar denna person ens försöka lyssna eller förstå. Den har bestämt sig för hur det är. Punkt.

Överhuvudtaget är det jobbigt med människor som vägrar ändra uppfattning, vad det än gäller. Vars åsikter är huggna i sten, oavsett hur många motbevis eller andra fakta det finns. Som inte går att diskutera med, eftersom det enda de gör, är att "tala om hur det ligger till".

Själv har jag alltid rätt, även när jag har fel. Fast jag har aldrig fel.

//Sign Gudinnan

Från
    Kom ihåg mig
URL

Säkerhetskod
     

Kommentar

Jag kanske inte bloggar ofta, men när jag bloggar bloggar jag, och då bloggar jag rejält (Edvard Blom)      Hänt sedan sist: Är tillbaka i yrket jag utbildade mig i och jobbade med under många år, bland annat på dåvarande Örebro Kuriren. Där star...

Vi kommer alla dit förr eller senare. Vi alla kommer bli föräldralösa. Ingen förälder lever för evigt.  Man kan tycka att det inte är en så stor grej; det händer alla och är en naturlig del av livet. Man föds och man dör. Det är inte konstigt att e...

Häromveckan ifrågasatte min äldsta son varför jag haft "så många" pojkvänner. Dels är han ung; fyller snart 18 år, dels är han högfungerande autist och därför i vissa lägen lite fyrkantig. Saker är ofta svarta och vita.  Jag försökte förklara livet...

Det slår aldrig fel. Så fort man är riktigt skönt bajsnödig, sådär så man faktiskt ser fram emot att sätta sig på toaletten, ja då hinner man inte mer än börja förrän nästa person knackar desperat på dörren.  "Mamma jag måste kissa!" Det spelar...

Nu måste jag bara! Jag står inte uuuuuuuuuuut längre om jag inte får göra det. Kommentera Gilmore Girls, alltså.   Jag vet, det är en gammal serie. Följde den lite sporadiskt för många år sedan, i början på 2000-talet. Tyckte den var bra, men u...