Att man måste vara tydlig när man kommunicerar, ja det är tydligt, det.

Något som också är tydligt är att det tydligen inte är min starkaste gren. Nu tycker jag i och för sig att jag inte ska behöva vara övertydlig, alla borde utgå från samma saker och anta samma saker som jag, eftersom jag tänker väldigt rätt, klokt och bra.

Tyvärr händer det, ganska ofta, att något är så hundraprocentigt självklart i min egen värld att jag helt enkelt utgår från att det är lika självklart för andra - det behöver inte skrivas med stora bokstäver på ett plakat, liksom.

Och så var det inte så självklart för mottagaren. Då har jag ju faktiskt mig själv att skylla. Jag borde inte ta saker för givna, särskilt inte sådant som finns mellan raderna, oskrivet, outtalat. Hur mycket jag än själv tycker att det inte behöver sägas högt. Alltså är det mitt fel.

Får man vara arg då, när den man kommunicerat med har missförstått och handlat i enighet med något annat än det jag menade? Något som hen läste in mellan raderna eller till och med av de ord jag sade? Nej, väl?

Det där är också ganska lurigt; att känslor och förnuft ibland inte alls kan samsas eller komma överens. Trots att den ena (förnuftet) väldigt tydligt säger åt den andra (känslorna) att den har fel och inte ska vara upprörd. Den andra är väldigt dålig på att lyssna på sådant... Vad gör man? Tillåter sig att vara arg ändå, med risk för att göra allting mycket värre? Försöker trycka ner känslorna, så att man går och pyser ut lite i form av sarkastiska pikar, tills ilskan har lagt sig? Isolerar sig sälv tills förnuftet har knockat känslorna för gott?

Ja vad gör man när man är dålig på att vara tydlig... jag har tydligen ingen aning om det heller.