Jag: Jag jobbar som reporter på en nyhetstidning.
Bekant: Är du JOURNALIST?! Oj, det måste vara spännande!/Åh vad coolt, berätta mer!/annat positivt svar som innehåller en stor dos beundran…Jag: Jag jobbar ju hemma med barnen.
Bekant: Jo, jag vet att du är föräldraledig, jag menar vad jobbar du med annars?
Jag: Jag jobbar inte med något annat annars, jag jobbar med att ta hand om barnen.
Bekant: Men jag menar vad ska du göra sedan, när föräldraledigheten är slut?
Jag: Det vet jag inte, har tid på mig att fundera över det eftersom det är ungefär tre år kvar tills jag eventuellt ska arbeta med något annat.
Bekant: Jaha. (Ser olustig ut, vet inte vad som ska sägas härnäst.)

Från att ha tillhört ett yrke med rätt hög status hamnade jag plötsligt i botten vad gäller yrkesval. Väldigt konstigt tycker jag, särskilt när jag jämför vad dessa två arbeten kräver. Precis som med alla andra yrken som är slitsamma och stressiga (till exempel klassikern sjuksköterskeyrket) förundrar det mig att det inte är dessa som har den högsta statusen.
Det är väl lätt som en plätt att jobba som reporter! Träffa en massa olika spännande människor, från hemlösa till kulturministern. Få vara kreativ, utvecklas i en omväxlande miljö, utmanas av ständigt nya frågeställningar. Och så vidare. Självklart infinner sig den rent fysiska tröttheten efter en lång dags arbete. Men stressen är av det omväxlande och stimulerande slaget. Kände mig oftast full av mental energi när jag cyklade hem från jobbet för att hämta på dagis, och orkade för det mesta vara en glad och mysig mamma resten av kvällen.

Det är inte lika lätt att jobba hemma. Åtminstone inte om man är en tänkande människa med fler än två hjärnceller. Den mentala stimulansen är lika med noll. Omväxlingen är nästan lika med noll den också, vad gäller de rent praktiska arbetsuppgifterna. Samma disk, samma tvätt, samma golv att dammsuga. Samma förbannade rabatter med ogräs, blöjbyten, matlagning, mera blöjbyten, mera matlagning och så ett hundratal små och stora konflikter per dag med personer som INTE är särskilt lätta att föra en logisk diskussion med.
Dessutom är arbetstiderna helt sjuka; arbetet börjar så fort man vaknar och inte en sekund senare (man vaknar oftast av barnet/barnen) omkring sex-sju på morgonen och slutar inte förrän alla somnat, någon gång mellan 20:30-21:30. Hallå fritid! Var tog du vägen?
Blir det någon stund över är man för trött för att utnyttja den till mycket annat än att slänga sig framför tv:n/sitta framför datorn en stund.

Träffar man andra vuxna är det i samband med barnen, och därmed handlar även de flesta samtalsämnen om barn. Nåja, rätt mycket om hus och renoveringar också – ett oerhört populärt ämne bland föräldrar. *Gäsp* Till sist kan det bli så illa ställt att man blir en riktig byfåne, som så desperat behöver få växla några vuxna ord att man pratar ihjäl alla som råkar komma i ens väg; kassörskan på ICA, eller en förälder som egentligen bara ringer för att säga att deras barn ska gå hem, men som snabbt har blivit indragen i ett låååångt samtal om allt mellan himmel och jord av en desperat hemmafru…

De allra flesta har inte provat på att vara hemma mer än kanske högst ett år. Själv är jag inne på sjätte året och skulle vissa dagar kunna mörda för att få använda mina små grå på en nyhetsredaktion, istället för att använda alla mina mentala krafter till att lura på en treåring en varm tröja istället för pyjamas när vi ska ut i snön och gå till dagis. Varför jag har valt att skippa ett högstatusjobb med schysst lön och roliga arbetsuppgifter får bli nästa bloggämne…

Men jag skulle självklart inte välja att vara hemma med mina barn om det enbart var negativt. Tycker dock att det enorma jobb jag och andra gör borde uppskattas lite mer, och vi borde få mycket mer beundran för att vi orkar med detta monotona arbete - utan att hamna på akutpsyk!