I´m a fag hag-wannabee.

Problemet är att jag inte har någon bögkompis just nu. Det vimlar inte av officiella bögar i det här lilla samhället.

Inte undra på det!

Det är ju helt otroligt, hur inskränkta medel-Svenssons är! Okej, det kanske inte är lika uttalat hos de som inte är födda på 1950- och 1960-talen. Men... det finns där. Rädslan.

Rädslan för att kanske något av ens egna barn ska visa sig vara homosexuell.

Människor från mina föräldrars generation och bakåt kan göra mig fullständigt rabiesgalen när de inte kan dölja sina ogillande miner, då de får syn på min sons fint lackade naglar. Eller, när de försiktigt försöker säga till mig att det kanske är lite olämpligt att en pojke har prinsesskläder och mammas (skitsnygga) pumps. Eller när han, sonen alltså, går omkring och känner sig jättefin i rosa Hello Kitty-keps med tillhörande Hello-Kitty-strumpbyxor.

För, tänk om han blir BÖG!!!!!

..och skulle han bli det har han förmodligen ärvt generna från mamma Peppar, till höger...

Jag skulle mest tycka att det var coolt om min yngsta son visade sig vara homo.

(Okej, okej, jag får väl erkänna att jag mest gillar "vanliga" bögar. En läderbög i familjen skulle väl inte vara superkul, men blir han det, så blir han det...)

Inte bara för att de flesta bögar har en extremt bra känsla för stil och musik...  (fördomsfull - jag? Näääää?!??    )

Men också för att homosexuella tillhör en grupp människor som är ovanligt starka. Ingen som inte har provat det kan förstå hur det kan vara, och är för de flesta, att "komma ut ur garderoben". Kanske bli förskjuten av både familj och vänner. Eller att leva ett liv där kränkningar i värsta fall tillhör vardagen. Ingen kan förstå hur det är att vara homosexuell på en mindre ort än Stockholm. Utanförskap, mobbning, kanske till och med förföljelse, drabbar de flesta.

De flesta föds med sin sexuella läggning. Att den skulle gå att "bota" kan väl bara människor med samma IQ som fiskmåsar tro? Förresten, vad är det de vill bota? Förmågan att älska?

Det finns också många som blir homosexuella efter fruktansvärda övergrepp och upplevelser. Då jag pluggade politik i Stockholm umgicks jag bland annat med tre lesbiska tjejer. Två av dem hade så hemska trauman i bagaget, att de inte kunde tänka sig att vara i närheten av män.

Men varför man blir homosexuell och alla olika varianter av homosexuella är egentligen inte alls det jag skulle skriva om. De få jag har haft äran att umgås med har i alla fall varit några av de starkaste och modigaste människor jag mött.

...som hette Fanny. Prova att säga "Fanny" och bräka samtidigt. F-a-a-a-a-a-nnn-y-y-y. Eller hur!

Som så många andra av de djur jag växte upp med, trodde även Fanny att hon var en hund. Eller till och med människa. Fanny insisterade till exempel på att vara med när vi satt med gäster runt ett bord i trädgården och fikade. Och när Fanny insisterade, sade man inte nej. Hon älskade saft - röd saft, inte gul.

Ja ni ser rätt, geten är i köket. Även det som så många andra av våra djur; kycklingar, höns, hästar... men det är andra historier som kommer senare.

Fanny var väldigt, väldigt, väldigt fäst vid min mamma. När Fanny fick för sig att bli skengravid, var det enbart mamma som fick mjölka henne. Om någon av oss andra närmade oss spenarna, vägrade hon släppa mjölken.

En gång blev mamma riktigt sjuk. Låg med feber i sovrummet på övervåningen. Men trots att vi förklarade detta för Fanny, vägrade hon släppa mjölken...

Det var bara att ta geten uppför trappan, in i sovrummet och ställa henne vid sidan av sängen så att mamma kunde böja sig över kanten och mjölka det vid det laget sprängfyllda juvret. Envisa get!   

Åka hundsläde bakom get funkar alldeles utmärkt. Förutom en liten detalj; getter är inte lika lydiga som hundar. När en get inte vill gå, så vill hon inte. Vill en get springa hem, så gör hon det. Getter är starka som bara den!

När vi klädde ut oss till påskkäringar och gick runt med våra pannor i byn, tog vi Fanny med oss. Gissa om vi fick godis? Om vi blev fotograferade?

Ibland följde Fanny även med i koppel till affären, och väntade snällt utanför medan man handlade. Men framför allt gjorde hon succé varenda midsommarafton. Tänk er själva vilken dröm för turister, att se ett gäng folkdräktklädda barn med en get i koppel bland falu rödfärg och gärdsgårdar...

Fortfarande kan jag känna smaken av spenvarm getmjölk. Den smakade allra bäst på vintrarna, när hon åt mycket granris. Mums!

Asså hallååå alla cuties out there!!! De e ja som e Xecute!

Asså till höger asså. Det andra snyggot ä ju syrran, hallåååå! :-)) Aa, hon e här ibland å kommenterar, eller, typ, ger puckon på käften typ.

Skolan var fett sugig idag, typ! Nä ja går inte i skolan, men ja vet de ändå för de va nån som skrev de på sin blogg.

Aa, men nu tänkte ja modeblogga lite. Kolla in min supersnygga stil här nedanför!

Okej, klänningen e från H&M, fjädrarna från ICA å sen så blonderade ja håret me L´Oreal. Skitsnyggt eller hur!!! 

Annars så har ja fyra ungar: Neo, Melissa, Liam å Vanessa.

Neos pappa Johnny sitter på Kumla, Melissas pappa Conny vet ja´nte vart han e, han stack typ när ja typ va i femte månaden. Pucko. Aa.. å Liams pappa e ju då Sonny å han har en ny tjej nu som e gravid... Vanessas pappa kickade ja ut förra veckan, han heter Ronny. Jävla as, de enda han brydde sej om va sin jävla Volvo!!

Kolla in värsta snygga jag! Ungen e inte min, tror ja ´nte i alla fall. Okej men kom i håg att kommentera min blogg asså! För här skriver ja ju allt om mitt liv å mina tankar om allt mellan himmel å jord!! Ja, vill ni veta allt om just mej, så läs!!!!

ja tänker till exempel mycke på varför kärlek e så svår! Asså, typ, broken hearted moi, lider av brustet hjärta typ hela tiiiideeeen! Läs allt om mitt brustna hjärta å kommentera! Kommer åxå ha omröstningar här sen, typ vilken parfym äger?

KRAMIZZZAR!!!!!

Som en klockrent superb fortsättning på föregående blogginlägg från mig, länkar jag till denna:

http://aretsmama.bloggplatsen.se/2010/05/10/2954786-blanda-inte-i-min-i-var-kultur/

Särskilt alla "anonyma" (som kommenterar anonymt alltså) fegisar borde läsa detta. Alla jäkla svennar som tjatar om att invandrare ska lära sig äta svensk mat och prata svenska. Klicka på länken och få er en tankeställare!!!

I Sverige är vi som bekant extremt fokuserade på människors arbete (och ålder). Alltså kommer frågan ganska omgående när man träffar någon ny person; ”jaha, och vad jobbar du med då?”
Inget problem i sig, om reaktionerna på olika slags arbeten vore mer jämställda. Jämför själva:

Fortsätter med offerämnet genom att svara på några kommentarer.

"Du känner väl inte alla människor. Det handlar inte om att vara något "offer". Själklart kan någon göra mig glad, ledsen, arg etc, precis som jag kan göra detsamma mot andra.(Känner någon med en slags sjukdom men som är oerhört positiv egentligen men "sjukdomen" får personen ur balans ibland. Lite ödmjukhet skadar inte här i världen!!!"

Jo, det handlar om att vara ett offer. För om du menar att andra bestämmer över dina känslor, är du ju ett fullkomligt viljelöst offer för dem, som ett skepp utan besättning. "Oj en storm, hoppsan jag välter, för jag kan inte styra mig själv..."

Nej jag känner inte precis alla människor i hela världen, det måste jag erkänna. Men jag har dels själv varit djupt deprimerad och tagit mig ur det genom KBT; alltså att ändra sättet att tänka. Och dels känner jag och har känt många med depression. OBS - depression, INTE psykos eller psykopati. Utöver det kan jag tillägga att det finns en HEL DEL forskning som klart och tydligt bevisar att sockerpiller funkar lika bra eller bättre som diverse mediciner och psykofarmaka. Dvs, man kan tänka sig frisk från fysiska och psykiska sjukdomar när man blir lurad att tro att man får medicin som fungerar. Så kraftfull inverkan har våra tankar.

Jag ville få fram ett budskap i ett inlägg - inte skriva en bok i ämnet. Därför tyckte jag inte det var plats för en massa ödnjukt dravel. Det jag gjorde var att så kort och koncist som möjligt sammanfatta hur det faktiskt fungerar. Men visst, om du tycker att det är skönare och lättare att skylla på andra för hur du mår, så fortsätt för all del med det.

" Intressanta tankar du skriver men tyvärr är det ju inte riktigt så enkelt. Visst gör vi våra val, men livet är ju aldrig svart eller vitt...du verkar blunda för gråzonerna. Jag håller med dig i det mesta du säger även om resonemanget är lite förenklat.
Men vi är individer och vi styr själva våra liv. Alla har möjligheter i Sverige, men alla vågar inte ta chansen, för det är lättare att skylla på bakgrund, miljö, dålig barndom, orättvisor och andra människors elakhet."

Ja, som sagt så förenklade jag - för att det här ju är en blogg och inte en bok. Det finns massor av gråzoner, men jag hävdar med bestämdhet att i 99% av fallen kan man tänka sig till att ha det bättre. "En mjölkerska kan mjölka kor till Guds ära."  - citat Martin Luther. Just det, och en sopåkare kan välja mellan att hata sitt jobb, eller sätta en ära i att utföra det så bra som möjligt, se sitt eget värde (för hur f*n skulle det bli om ingen jobbade som sopåkare?!?!? snacka om viktigt jobb!!!) och utföra det med så mycket glädje det går. En arbetslös person utan vänner och familj, med barndomen full av hemska trauman, kan fortfarande välja hur han/hon vill ta sig an sitt liv; från det negativa hållet, eller från det positiva. (Bäst jag tillägger här, innan jag får fullt med påhopp från diverse arbetslösa och traumaoffer, att jag har levt långa perioder utan jobb, varit tvingad att leva både med och utan socialbidrag, varit nära att bli hemlös och definitivt känt mig förnedrad på arbetsförmedlingen, för att inte tala om i kontakten med sociala myndigheter... och trauman... jorå, har en bunt såna också i bagaget... )

Sist men inte minst, tack för alla intressanta kommentarer!

Fortsätter "svara" på en mycket bra "kommentar" som jag fick häromdagen. (Nej, leta inte, den är på begäran inte publicerad.)

Bland annat skrev personen om att sopa bort alla "måsten" i sitt liv. Det är något som jag själv propagerar för så fort jag får tillfälle!

"...men jag är av åsikten att det inte finns NÅGRA "måsten", förutom två! Det ena är det faktum att du MÅSTE dö någon gång, och det andra att Du MÅSTE välja i ditt liv! Min tredje levnadsregel är att jag försöker att inte ångra saker. Jag vill verkligen inte gå och tänka på saker jag gjort som jag vill ha ogjorda, då detta kräver otroligt onödig energi. Jag försöker att leva i nuet totalt och har aldrig mått bättre!"

Även jag gör mitt bästa för att leva efter dessa deviser. Just det att man VÄLJER är ju essensen av livet! Så otroligt många människor fattar inte det!

"Han gör mig så jäkla arg".

"Jag blir så glad när hon säger så."

"När det regnar blir jag alltid deppig".

"Åh nej, det regnar! Då måste jag genast bli låg..."

Skulle inte tro det. Så här funkar det ju; "Jag gör mig själv arg på honom".

"Jag gör mig själv glad när hon säger så".

"Jag ser själv till att jag blir deppig när det regnar".

INGEN och INGENTING kan bestämma över någon annans känslor! Eller handlingar. Eller tankar. De hänger ihop i en klar och tydlig följd - först kommer tanken, som föder en känsla, som föder en handling. Så om du bestämmer dig för att tänka negativt, får du negativa känslor och handlar därefter.

Tanke - känsla - handling

"Men, det är väl klart att man blir arg och ledsen om någon är dum mot en!"

Nä, det är inte alls så jäkla klart!!! Visst, VILL man vara arg och ledsen, så tillåter man sig att bli det. Men nästan oavsett vad någon annan gör eller säger, kan man skita i att låta det påverka sig. Så någon sa att du är en ful och dum idiot? Jaha, det var ju elakt, men vore det inte jäkligt dumt att låta denna elaka person lyckas med att göra dig sårad och ledsen? Istället för att du konstaterar att det som sägs inte har ett dugg med dig att göra egentligen? Låt inte idioter vinna! Till och med depressioner kan till stor del tänkas bort! Jag säger inte att det är lätt. Tvärtom. Kräver åratal av träning. Jag är långt ifrån färdigtränad själv...

Tankar är den bästa medicinen

Sedan finns det förstås många situationer där det är ytterst sunt att bli förbannad. Självklart. Det är en helt annan sak. Då bör man välja att bli arg och inte ta skit. Till exempel när ens partner behandlar en som en hög dynga eller en dörrmatta. Men se till att ilskan leder till något positivt. Använd nödvändig ilska till att se till att inte bli trampad på.

Det är också sunt att tillåta sig att vara negativ, så länge man är medveten om att man väljer det, varför man väljer det och inte låter det ta överhanden.

Alla "blir" sura och deppiga och irriterade ibland. Det viktiga är som sagt att vara medveten om att man gjort det valet. Att man inte är ett offer för de omständigheter man är sur och irriterad på. T ex jag väljer ofta och gärna att lacka ur på curlingföräldrar och rasister och jag väljer att bli pissur när jag är trött och less. Men jag vet alltid att jag väljer det.

Människor som tror att de är offer, är outhärdliga, osexiga, otrevliga och... ja, vidriga.

"...Jag har slutat bry mig om småsaker som att bli vräkt eller fattig i Sverige, delvis efter all skit som hänt men också pg a att det just nu är ca 70% av Världens befolkning som ALDRIG kommer få det så bra som jag kan få det som hemlös eller "fattig" i Sverige."

Mycket bra skrivet! Tyvärr verkar det som om att enbart människor som har fått några käftsmällar av livet förstår detta. Är det något jag blir rejält upprörd på, är det bortskämda puckon som tror att livet är slut om de inte kan köpa de senaste dator- och mobilmodellerna.

Det var det... fortsätter senare... :-)

I mars skrev jag ett blogginlägg om min mammas självmord. Om att självmord aldrig går att ursäka. Nu pågår en diskussion i kommentarerna där om det är okej att "hänga ut" en död person på det sättet.

Det finns ett antal kända personer som har skrivit böcker om både levande och döda; alltså "hängt ut" dessa. Ta till exempel Magdalena Graafs bok "Det ska bli mig ett sant nöje att döda dig", Carina Rydbergs bok "Den högsta kasten" eller Jan Myrdal, som inte hymlar om sina föräldrars tillkortakommanden. Bara några få, svenska, exempel.

Jag ser ingen motsättning i att vara medveten om och offentliggöra en förälders fel och brister, eller förälderns problem, och samtidigt självklart älska denna förälder.

Särskilt inte när föräldern är död. Döda personer brukar inte bry sig särskilt mycket om vad som sägs om dem. I det här specifika fallet var det även så att personen inte heller brydde sig särskilt mycket när hon levde.

Min mamma är nämligen min främsta förebild när det gäller att inte bry sig om vad andra tycker om mig. Det var hon som visade att det är skit samma vad grannar, bekanta och andra helt oviktiga människor tänker och tycker - huvudsaken är att man lever som man själv vill leva, huvudsaken är att man själv vet varför man gör som man gör. Nu är hon alltså död, men fortsätter vara en förebild på det sättet. Min mamma var på flera sätt en riktigt cool person som vågade sticka ut, vågade vara udda. Ja, hon hade psykiska problem, men trots dem var hon också en riktigt härlig människa.

Jag hänger ut både mig själv och min mamma genom att vara öppen om hennes liv. Det finns också fler, nu levande personer, som kan känna sig uthängda. Och? Jag tycker att man får ta och stå för vad man har gjort. Jag fortsätter "hänga ut", därför att det säkert finns någon, någonstans, som får sig en tankeställare, eller blir styrkt på något sätt. Min mammas liv kan fortsätta ha en mening - hennes livshistoria kan fortfarande påverka andra människor. Till exempel att INTE begå självmord... för det finns det INGA ursäkter till!