Trädgårdsarbete. Så inte min grej. Har varken intresset, tiden eller talangen. Eller tiden. Sade jag intresset? Glömde kunskaperna. De finns inte.

Men jag måste ju, jag är ju gudbevars vuxen. Tror jag. Visst är man vuxen när man är 42 år? Jag tror det. Det verkar så.

Om det var bara min egen trädgård skulle den gladeligen få växa igen. En klippt gräsmatta och lite krukor på stenbelagda rabatter är the shit.

Fast nu är det ju inte bara min trädgård. Nog för att jag betalar för den, men den är ju alltså också min hyresvärds - och det börjar verkligen bli pinsamt när jag träffar dem. Mina hyresvärdar alltså. Ett äldre lantbrukarpar med perfekt trädgård, perfekt park och tja, ni fattar. De har både tiden, intresset och kunskaperna. Samt fem anställda karlar som gör jobbet...

Det var fint ganska länge efter att jag flyttade hit. Saker och ting skötte sig själva. Lite ogräs men inte så det störde. Men efter några år av totalt icke-existerande skötsel (hallå jag hade en treåring, en fyraåring, en sexåring och en tioåring när jag flyttade hit - tid? Vad var det?), började det verkligen förfalla. För några år sedan tog jag tag i det och spenderade många timmar under sommaren med att få bort ogräs och göra fint. Det höll sig... inte länge. Jag har verkligen fattat hur snabbt ogräs växer upp igen! Året efter hade jag återigen inte tid med trädgården och nu, nu är den en katastrof. Var en katastrof i alla fall, tills jag gick igång med motoriserade redskap i somras och mosade ner en hel massa. Och täckte rabatter med duk och rev upp saker som skulle bort och i största allmänhet gjorde det största trädgårdsjobb jag någonsin gjort. Två månader senare ser det ut som trädgården Gud glömde igen. Så otrolig otacksamt!

Så jag bestämde mig för att totalt täcka över skiten. No more miss nice trädgårdsgirl.

Köpte täckduk och täckbark - fem påsar av det sistnämnda. De räckte bara till en ynka "fyrkant" på framsidan!?! Med tanke på hur mycket som är kvar att täcka för att det inte ska bli tre meter höga ogräshav nästa sommar, så lär jag behöva spendera all min inkomst på täckduk och täckbark.

Den lilla fyrkanten tog flera timmar att återigen gräva upp, jämna till och täcka över. Den var jättefin i somras. Inte ett ogräs, prydligt, snyggt. I oktober såg den ut som om jag aldrig rört den....

      "Den lilla fyrkanten" vid ingången, som var riktigt fin efter förra omgången. Men i triangeln i nedre delen av fotot var det ett tjockt lager småsten och alldeles ogräsfritt när jag flyttade in...

Täckduk. Jättesmart att göra det här en dag när det blåser så inåt h......e. Den blåste åt alla håll. Men räckte åtminstone, finns fortfarande kvar av den på rullen.  Tur det eftersom den här lilla ytan bara är början på allt som ska täckas över.

FEM påsar täckbark trodde jag skulle både räcka och bli över för den här lilla ytan. Ack så fel jag hade!

Bara Kirskålen tog en halvtimme att gräva upp. Jag hade ju hellre spelat Gears of War eller tömt diskmaskinen eller putsat fönster (det näst värsta jag vet)...

Gud, ge mig en rymlig sexrumslägenhet med stor betongbalkong!! Amen.

Tittar på en film med Robert Downey Jr och Robert Duvall. Robert är sonen, Robert D är pappan. En domare som plötsligt står inför mordanklagelse och måste ta hjälp av den avskydde advokatsonen Downey Jr.

Filmen är inte slut än, ändå har jag redan gråtit flera gånger och väljer nu att blogga medan filmen fortsätter framför mig....

Det är en riktigt bra film, make no mistakes. Men den väcker känslor. Det börjar med att advokatsonens (Downey Jr) mamma dör. Alltså den hemska pappans (Duvall) fru. Sedan visar det sig att pappa Duvall har cancer.

Downey smeker sin döda mammas händer. Precis som jag. Precis som jag höll min mammas iskalla händer och tänkte på allt de där händerna gjort i livet. Min mammas händer; slitna. Ärrade. Ett finger som var stelt efter att hon satt upp taggtråd och fått ett sår som blev infekterat. Händerna som smekt och tröstat mig. Mina syskon. Brett smörgåsar. Packat skolväskor. Stoppat om.

Den avskydde pappan..... Facebook har börjat skicka minnen. Jag får upp inlägg efter inlägg som min styvpappa kommenterat.. Får upp saker han skrivit i min status. Inget av det har jag ens kommenterat. Trots att han sökt kontakt och trots att han gång på gång berättat om sin cancer och vad som hände i behandlingen av den. Men jag kommenterade aldrig. Ibland hade jag "gillat" - that's it.

Han dog. Precis som mamma, 1997. Han dog hösten 2013. Jag får upp hans kommentarer nu och ångrar så mycket att jag aldrig svarade. Att jag fortsatte vara arg och bitter. Man tror att man har tid på sig...

Om det är något jag trodde jag lärt mig av mammas död, när jag var 24 år, så var det just det; att inte ta tiden med de älskade för given hur arg jag än är.
Men jag hade inte lärt mig det. Jag trodde jag hade mer tid på mig med min "pappa" (han var min pappa från jag var två år - han fanns där i min vardag till skillnad från min biologiska pappa så han är helt klart värd epitetet!), men det hade jag inte.

Så jag sitter och gråter till en Hollywoodfilm och undrar hur mycket det ska till innan jag lär mig, medan Facebook fortsätter servera mig bevis på mitt misslyckande.

Karate. Kanske inte min grej - om ens grej är att göra saker man redan har fallenhet för. Jag har inte fallenhet för koordination och kroppsminne. Visa mig en rörelse och jag kan INTE härma den exakt efteråt. Och jag måste göra den cirka 30 gånger innan jag minns den längre än fem minuter efteråt. Å andra sidan är det ju bra att träna just de bitarna man inte är bra på. Mitt fysiska minne kommer förmodligen bli jättemycket bättre. Det kanske kommer ta extra lång tid för mig att komma dit, men bättre sent än aldrig. Hjärnträning lär i alla fall inte skada så här i medelåldern. Vem vet, karate kanske kan bota min redan annalkande alzheimers.

Det är jag och Chuck, asså...

Men det jag vill åt mer än något annat är själva träningen för muskler och kondition - svetten rinner och stänker hej vilt, hela kroppen får sig en omgång. Så även hjärnan, hjärtat och lungorna. Måste säga att det är en otroligt allsidig och effektiv träning! Det näst mest intressanta är självförsvarsdelen. Inte helt dumt att kunna slå tillbaka mot de våldsamma gangsters som det vimlar av i samhället där jag bor. Det är ju en övning i överlevnad bara att ta sig in på lokala ICA.

KIAI!

Att man måste vara tydlig när man kommunicerar, ja det är tydligt, det.

Något som också är tydligt är att det tydligen inte är min starkaste gren. Nu tycker jag i och för sig att jag inte ska behöva vara övertydlig, alla borde utgå från samma saker och anta samma saker som jag, eftersom jag tänker väldigt rätt, klokt och bra.

Tyvärr händer det, ganska ofta, att något är så hundraprocentigt självklart i min egen värld att jag helt enkelt utgår från att det är lika självklart för andra - det behöver inte skrivas med stora bokstäver på ett plakat, liksom.

Och så var det inte så självklart för mottagaren. Då har jag ju faktiskt mig själv att skylla. Jag borde inte ta saker för givna, särskilt inte sådant som finns mellan raderna, oskrivet, outtalat. Hur mycket jag än själv tycker att det inte behöver sägas högt. Alltså är det mitt fel.

Får man vara arg då, när den man kommunicerat med har missförstått och handlat i enighet med något annat än det jag menade? Något som hen läste in mellan raderna eller till och med av de ord jag sade? Nej, väl?

Det där är också ganska lurigt; att känslor och förnuft ibland inte alls kan samsas eller komma överens. Trots att den ena (förnuftet) väldigt tydligt säger åt den andra (känslorna) att den har fel och inte ska vara upprörd. Den andra är väldigt dålig på att lyssna på sådant... Vad gör man? Tillåter sig att vara arg ändå, med risk för att göra allting mycket värre? Försöker trycka ner känslorna, så att man går och pyser ut lite i form av sarkastiska pikar, tills ilskan har lagt sig? Isolerar sig sälv tills förnuftet har knockat känslorna för gott?

Ja vad gör man när man är dålig på att vara tydlig... jag har tydligen ingen aning om det heller.

Filar på nytt namn på bloggen:

"mammatillnoahgabriellaeliasochmikaela"

Barn är underbara. Men kanske inte lika intressanta för andra människor, som för en själv. Väldigt många andra människor har också barn. Det föds 253 barn per minut, så att ha barn är inte jätteovanligt. Ändå tycks många tro att de är helt unika som har barn, och att allt som rör deras liv som förälder och som rör deras unge, är vansinnigt intressant för omvärlden.

Jag vill också tro att alla människor i hela världen tycker att jag är sjuuukt intressant för att jag har barn och att ALLT som mina barn gör och säger är spännande, fascinerande läsning! Från och med nu ska jag bara skriva om mina små underbara änglar! Med många bilder på dem, jag menar - vem bryr sig om deras privatliv och att de inte själva har valt att finnas på min blogg på internet forever and ever?

Mitt första inlägg som "mammatillnoahgabriellaeliasochmikaela":
Ja då sitter man här igen efter att ha lämnat barna i skolan. Nu blire det lite tvätt å disk å sånt. Kanske lite kaffe också.
Igår somna NoahGabriellaEliasochMikaela som små änglar efter att ja läst lite godnattis för dom. Snuttisar!

Ett erkännande: jag är beroende av talangjakter. Jag kan inte leva utan min dagliga dos X-factor, Idol, the Voice, Xxxxxx´s (sätt in valfritt land) got talent....

Behöver inte tänka, bara titta och lyssna.

Det är inte det att det är överdrivet sentimentalt. För det är det. Är det inte en död hund som sörjs så är det en krigshjälte med avsågat ben eller en stackars hemlös som står på scenen och sjunger hjärtat ur kroppen på både juryn och mig - med tillhörande sentimental musik spelandes i bakgrunden till historieberättandet. Men det är inte det. Jag lovar.

De är så fruktanvärt duktiga, de som går långt i tävlingen i olika länder som inte stavas Sverige. De sjunger så bra, oavsett bakgrundshistorier, att hela kroppen ryser. Det är också kul att följa en enda person från första audition till finalen. Inte titta på hela program, utan bara bitarna med just den artisten. Se utvecklingen, oftast både personlig och musikalisk.

Att titta på det på det sättet - klipp på youtube istället för hela program - gör att jag slipper de dåliga, värdelösa människorna som är födda utan självinsikt. Jag plockar godbitarna och de är oftast rena delikatesserna! Det är otroligt hur många fantastiska sångröster det finns "out there", som inte hade slagit igenom om det inte vore för sådana här talangjakter.

Min Spotify är full av talangjaktsupptäckta guldkorn.

James Arthur.

Alex & Sierra.

Alexandra Burke.

Sam Bailey.

Kevin Skinner.

Melanie Amaro.

Dami Im.

Guy Sebastian.

Och så behöver man som sagt inte tänka. Man bara lyssnar och känner. Med andra ord helt perfekt efter en lång och intensiv dag med fyra barn.

Det enda negativa är att det är mycket svårt att sluta. Det är nästan omöjligt att stänga av.

"Oj  vad klockan är mycket. Okej, bara ett klipp till...  och ett till...." Snart måste jag sätta en tidsspärr på Youtube så att den inte går att öppna efter klockan 23:30. Alltför många kvällar slutar mitt i natten istället och det blir fyra-fem timmars sömn fastän jag behöver åtta.... *gäspar*   

Tror jag just blev lite kär i en förälder!

Att ens barn har vänner de tycker om är viktigt, förstås. Att de hittar de där kompisarna, åtminstone en, som personkemin stämmer med. Vilka som blir mina barns bästelibästisar kan jag inte styra över, och det har ju hänt några gånger genom åren att jag 1) undrat vad de sett hos varandra och/eller 2) önskat att JAG fick välja vänner till barnen.... av olika anledningar. 

För det är ju det, att man kan inte heller välja vilka föräldrar barnet som leker med ens eget har. Det är inte helt oväsentligt eftersom, ju yngre barn man har, ju mer kontakt har man med dessa föräldrar. Det är folk man ofta ska "dras med" under ganska många år. Det är inte kul när det inte klickar med en mamma till mitt barns bff... när ´personkemin inte bara är frånvarande, utan till och med krockar. Sådär så att det nästan är fysiskt ansträngande att hålla en konversation igång medan ungen tar på sig ytterkläderna när den blir hämtad. När man känner att man har så lite gemensamt att man kunde varit från olika planeter och kanske till och med tycker att den andra föräldern/föräldraparet har helt galna värderingar och helt fel syn på barnuppfostran.

Been there done that.

Idag hängde min snart elvaåriga dotter med en helt ny kompis. Nu i fyran kom barn från två andra skolor där man bara går till trean och det är jättekul att hon träffar nya vänner! Åkte och hämtade henne och hoppades att föräldern åtminstone skulle vara lite okej, ifall de här två kommer fortsätta tycka det är kul att umgås.

Wow, det var en pärla till mamma jag stötte¨på! Det klickade direkt, alldeles avslappnat prat, massor gemensamt, en till synes lika oprententiös person som jag själv tycker att jag är. Hon hade till och med fler barn än mig - och fyra katter med en kattungekull just nu. Hahaha! Det kunde ju nästan ha varit jag. En person jag lätt skulle kunna umgås med privat även om våra barn inte ens kände varandra.

Sedan vet man aldrig med barn och vänskaper. Ibland börjar det bra och slutar med förskräckelse efter bara några gånger. Ibland har de kvar vännen i många år. Ibland förändras kompiskonstellationerna utan att man egentligen fattar varför. Ibland visar sig den nya kompisen vara en riktig bortskämd fullblodsegoist som aldrig hört ordet "kompromiss". Man vet aldrig, men jag hoppas att den här nya tjejen fortsätter vara en riktigt schysst och trevlig person och att de fortsätter hänga med varandra - så att jag får träffa den ytterst trevliga mamman igen!

Det finns nog ingen som inte skriver under på att fästingar är bland det äckligaste och vidrigaste som finns. De flesta uttrycker sig på ganska exakt samma sätt när ämnet kommer upp: "Åh, usch, fästingar är det värsta jag vet!" Så även jag.

Visserligen uppväxt på landet bland djur, och djur får fästingar. Men dem fick mamma ta bort. Om jag ens misstänkte att någon av hundarna eller katterna kanske möjligtvis hade en fästing så gick jag långa omvägar förbi dem...

Tyvärr var jag dum nog att skaffa fyra katter trots att jag inte längre har en mamma som kan ta bort fästingar åt mig. Fast om jag ska vara lite snällare mot mig själv, så var det bara två katter jag skaffade och de skulle vara innekatter. Men varför tänkte jag ens tanken att släppa ut dem? Jag måste ha glömt somrarnas fästinghelvete efter att ha levt så många år utan djur (råkade gifta mig med en allergiker).

Fyra katter som är ute 23 timmar om sommarens dygn, på landet i buskar och gräs, det blir många fästingar det. Jag fick bita ihop och göra en Nike. Just Do It.

Nu kan jag ta bort dem men fy satan vad jag avskyr det. Bara tanken på att själv få en fästing har alltid gjort mig illamående. För jag har klarat mig, länge. Men till sist fastnade en liten jäkel. Det var några år sedan, den blev snabbt borttagen (medan jag försökte dölja min inre hysteri för barnen). Ett trauma, men utan efterföljande fysiska men.

I år åkte jag och barnen som vanligt till Köpenhamn, det gör vi på somrarna. Där finns det inga fästingar. I området ovanför, mot Helsingör ungefär, finns de små liven. Inte i huvudstaden, och vem har för övrigt hört talas om att fästingar trivs i storstäder? Inte jag i varje fall. De vill väl ha gräs och andra gröna grejer. Döm om min förvåning när jag en morgon vaknar med en..... wait for it.... fästing på höften!?!

(Borde ha tagit metron bort till Nörrebro, klivit upp på Rigshospitalets tak och hytt med näven mot himlen: "Fästingdjävlar!" Där är förresten min äldste son född. Ja, inte på taket, men på Riget.

Den här då: En dansk fästing på svensk "mark". Jag är så rolig att klockorna stannar.)

Jag var i varje fall på rätt ställe. Hos min enda kvarvarande förälder. What´s the odds?!?    

Så jag kunde få bli de där fem åren gammal som jag plötsligt kände mig och ropa "paaaaappaaaaaaaaaaaaa!!!!!! Ta BORT den där!!!!"

Pappa ryckte ut  (ha.. ha..) och jag tänkte inte mer på saken. Det var fyra veckor sedan. Igår när jag vaknade var det plötsligt en stor, rund och väldigt röd ring runt märket efter bettet.

Tack så jävla mycket.

Jag brukar inte vara hypokondrisk alls, snarare tvärtom. Men nu har jag fått en släng av det också.

Jag menar, vore det inte logiskt enligt någon karma-lag? Jag mår nog lite för bra, enligt livet/universum/Vishnu. Är lite för pigg, glad och allmänt sund och lycklig nu, när jag äter bra och motionerar. Så kan man ju inte få hålla på i all evighet. Borrelia - because I´m worth it (a´la L´Oreal)?

Nåja. Det går nog bra. Kanske tack vare en inte-så-populär-person, som trots allt kan vara bra att ha ibland, nämligen min exman. Jag borde nog vara lite mer tacksam över privilegiet att slippa ringa vårdcentral, kanske behöva vänta flera dagar på ledig tid på vårdcentral, sitta i väntrummet på vårdcentral osv. Jag behöver bara skicka ett sms. "Hjälp jag har fått Borrelia skriv ut penicillin NUUUUU".

Mvh Bortskämd bitch, som tänker flytta till Norrland.

Borrelia - Wikipedia

"I det första skedet, efter en inkubationstid som varar i 3-32 dygn (oftast en eller två veckor), visar sig oftast en rodnad i området runt bettet som över tiden ökar i storlek, kallad erytema migrans. Rodnaden saknas dock hos minst 25 procent av de drabbade. Hos män blir rodnaden ofta ringformad med uppklarning centralt, medan den hos kvinnor oftare framträder som en homogen rodnad som centralt är mörkare röd. Detta kan vara det enda symptomet, men ofta uppträder samtidigt mer generella sjukdomssymptom som muskelvärk, ledvärk och feber. I bland uppstår liknande rodnader på flera ställen på kroppen ("multipla erytem"). Ofta uppstår en lilablå rodnad i samband med fästingbettet redan inom några timmar. Detta är inte ett tecken på borrelia, utan en direkt reaktion på själva bettet utan samband med eventuell infektion.

Efter tre eller fyra veckor kan en rad symptom uppstå. Dessa kan vara trötthet, stelhet i ansikte och nacke, värk i ögonen, överkänslighet mot ljus, blindhet, hörselnedsättning, tinnitus, överkänslighet mot ljud, smärta i näsan vid andning och sinusbesvär, ledvärk, svullna knän, hudutslag, smärta i testiklarna, smärta i perineum, ofta förekommande eller smärtsam urinering (polyuri och dysuri), smärta i buken, muskelvärk, ryggvärk, värk i korsryggen, värk i bröstet, smärta i höften och skinkan, migrän, huvudvärk, yrsel, balanssvårigheter, blå-röda utslag i fotsulan som övergår till en röd-vit atrofi av huden, förtunning av hud under foten, förlust av känsel och avdomning i extremiteterna, neurologiska besvär, problem med minnet och förvirring, utfall av ilska, perioder av likgiltighet, koncentrationsproblem, hjärtproblem, återkommande rethosta med små mängder slem, tand- och käkinfektioner, tandgnissling, värk i käkmuskulatur och artrit.

Om man misstänker borreliainfektion, särskilt vid allmänsymptom, bör man söka läkare. I det första infektionsskedet där enbart erytema migrans (den karaktäristiska hudrodnaden) föreligger, har antikroppar ännu inte hunnit utvecklas. Serologiska tester är därför av begränsat värde och kan missleda läkare om denne inte känner till dessa begränsningar. I nästa skede kan lederna, hjärnhinnan och i sällsynta fall hjärta angripas. Ansiktsförlamning är en inte ovanlig komplikation. Symptomen kan, särskilt om de lämnas obehandlade bli mycket långvariga och i vissa fall även bestående. Prov kan ibland påvisa antikroppar i blodet och vid misstanke om hjärnhinneinflammation också i ryggmärgsvätska. Evidens om tillgängliga provmetoderna vid infektion längre än tre veckor är dock motsägande. Dessa tester kan därför bidra till att ställa diagnos, men kan ofta misslyckas med att påvisa antikroppar. Forskningsevidens om diagnostik genom serologi eller spinalvätska av kroniska fall finns inte eftersom man inte kan låta bli att behandla konstaterade borreliafall för att få evidens om de kroniska tillstånden. Kronisk eller sen borrelia är sålunda en klinisk diagnos, det vill säga man diagnostiserar genom att undersöka patienten och inhämta den relevanta historiken. Symptomen varierar avsevärt från individ till individ och från tid till annan varför någon typisk sjukdomsbild inte finns. Det kan därför vara mycket svårt och tidskrävande att ställa diagnos. Många fall går oupptäckta eftersom symptomen kan likna en mängd andra tillstånd och sjukdomar."