Vad ÄR det med (ok inte alla, men jäkligt många) enbarnsföräldrar?

ALLA barn är speciella och fantastiska, men det går verkligen till överdrift hos många med bara ett barn; föräldrarna fokuserar så totalt på barnet, att stackaren får en chock när dagis/skolan börjar och han/hon upptäcker att världen inte alls snurrar runt honom/henne. Jag har sett hem där det knappt finns någon som helst annan prydnad på väggarna än barnets teckningar och till och med inramade kläder.  Det är sådant som kan ge mardrömmar i veckor; mardrömmar om hur de här snorungarna kommer göra livet surt för MINA barn i skolan, på lekplatsen, i arbetslivet, eftersom de inte alltför sällan är odrägliga ungar som är urkassa på att kompromissa. Urkassa på att låta andra ta plats – de är helt enkelt mindre socialt kompetenta. Det finns ingen hemma att ta hänsyn till, ingen att träna hyfs tillsammans med.  Sure, man kan som förälder berätta hur man uppför sig – men det är stor skillnad på det och att faktiskt behöva göra det också, dagligen.

Dessutom är många sönderdaltade. Så fort de snubblar kommer nervösa föräldern och förstorar upp händelsen med massor av uppmärksamhet, så att barnet snabbt lär sig att skrika riktigt högt för minsta lilla och tycker att det är både otäckt och smärtsamt, när det faktiskt inte är vare sig det ena eller det andra. Ja, det finns till och med enbarnsföräldrar som håller sina händer under bäbisens hälar när det ligger och sparkar – så att den inte ska göra illa sig… !!!!!

Föräldrar till ett barn tar sig oftast alldeles för mycket tid till att ”argumentera”. Gärna väldigt, väldigt pedagogiskt, milt och kanske till och med bedjande. Inte fan undra på att andra vuxna blir galna när de får hem sådana här barn då det ska lekas! Och inte fan undra på om det blir massor av extrajobb och psykbryt när enbarnsföräldern kommer försent till jobbet på grund av sin ouppfostrade snorunge…

Ett alltför vanligt exempel är måltider. Eller påklädning. Ett ensambarn kan få oceaner av utrymme för att krångla och tjafsa in absurdum. Har ett barn syskon får det krånglande barnet inte alls samma utrymme och lär sig rätt snabbt att det inte är någon idé att hålla på i det oändliga.

Nyblivna (återigen, inte alla, men väldigt många) förstagångsföräldrar tror att deras bebis är universums medelpunkt, att alla detaljer omkring deras barn är fantastiska och superintressanta och att man inte älskar sitt barn om man inte hela tiden är totalt fokuserad på det. Man måste tydligen också skriva det överallt där det går att skriva.; ”Åh vad jag älskar min älskade lilla prins/prinsessa!”,

Jag älskar verkligen alla mina fyra barn, älskar dem mer än livet. Och jag utgår från att det är självklart och inte behöver skrivas på neonskyltar, eller på fåniga statusar på Facebook... ("sätt det här som din status om du älskar dina barn jättemycket", "jag har den bästa sonen/dottern i världen" och så vidare. *kräks*) Och, just därför ser jag till att ge dem bra verktyg att hantera verkligheten med, jag lindar inte in dem i bomull och får dem att tro att de är bättre än andra (dvs "bättre" på ett negativt sätt. De ska däremot lära sig att strunta i Jante), eller att hela världen kretsar runt dem. Det är att vara en bra förälder, inte att göra sitt barn till ett pain in the ass för resten av omgivningen!

//Peppar

Kvinnokroppar är fantastiska! Mjuka, sensuella, vackra. Oavsett storlek, form och färg. Snygga fotografier av kvinnliga kroppar är min absoluta favorit bland fotokonst. Män gör sig inte alls lika bra på bild.

Så jag kan till stor del förstå de tjejer som älskar andra tjejer.

Men... det finns en sak jag inte förstår alls.

Det är "fusklesbianen".

Alltså gaybruden som är tillsammans med en annan gaybrud - som bara kan avslöjas ha kvinnligt kön just genom sitt kvinnliga kön, men som i övrigt går som en karl, ser ut som en karl, med en kropp som en karl.... som pratar, tänker och beter sig precis som en man. Som alltså ÄR en man, utöver sitt kvinnliga könsorgan.

Ta Ellen och Portia... Lindsey och Samantha... Cynthia och Christine...

Den ena tjejen: Superfeminin, superkvinnlig. Den andra tjejen: Mer eller mindre manhaftig. Fattas bara en penis.

ÄR man verkligen gay om man faller för en man med mus?    

Nu har jag fått nog av vårt samhälles skola. Min äldste son kom hem förra veckan och berättade att de fått bakläxa. Alltså, de skulle baka, som en matteläxa.

Tro mig, jag försöker verkligen undvika att använda svärord.

Vi bor i ett samhälle där det 1) inte finns en enda mörkhyad person vad jag vet, förutom ägarna till ICA-affären - som ändå egentligen inte kvalificerar sig som det. Men de har utländsk bakgrund. 2) Folk är så jäkla" Svensson" att man blir mörkrädd. Man har lagom stort hus med lagom antal barn och sticker inte ut. Man åker definitivt inte till de roliga lekplatserna i förorten Vivalla, för huga, det är ju farligt!

Ända sedan min nu nioårige son började skolan, har jag varit förbannad på läxorna han haft med sig hem. För läxorna barnen får utgår från att alla barn har TVÅ föräldrar, en massa tid och framför allt, en massa ORK!

Man måste delta i nästan varenda liten läxa. Man ska klippa färgat papper i lappar, man ska hjälpa barnet på det ena eller det andra sättet. Och nu, herrejävlar, ska ungarna baka hemma också.

Jag har inte tid. Jag har inte ork. Jag är nästan ensamstående med fyra barn. Dessutom bakar jag inte ens själv (förutom det obligatoriska pepparkaksbaket vid Lucia, med färdig deg).

Jag är inte emot att hjälpa mina barn med deras läxor, om de behöver hjälp för att läxan är lite svår. Men läxorna är BARNENS, inte föräldrarnas! Läxor ska FAN inte utgå från att föräldrarna ska vara med! Förbannade jävla svenneskola!

Jag är så arg att jag faktiskt har lust att låta min son bojkotta hela skolan minst en vecka, istället för att bara bojkotta läxan. Jag bakar med mina barn om jag vill (för okej, jag har väl gjort det några gånger... förutom pepparkakorna...), INTE för att en lärare tvingar mig till att göra det under en vecka som är närmast katastrofal på alla sätt; både praktiskt och känslomässigt.

Om jag borde prata med den berörda läraren? Knappast. Den läraren är inte mycket att hänga i granen. Inte ens eleverna har respekt, utan gör lite som de vill i klassrummet - och vi snackar nioåringar här, inte femtonåringar! Om ett barn blir slaget av ett annat barn under rasten tycker inte läraren att det är något särskilt. Med mera...

Nej, fy  FAN för sådana här jävla svenneområden med sina "perfekta" invånare. Jag ska ta mina barn och flytta till Tensta, där är det fan i mig sundare värderingar än här.

JAAAAAAAA JAJAJAJAJAJAAAAAAAAAAAAAAAAA A   

AWESOME!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!   

Är hon snygg? Är hon sensuell? Är hon sexig?

NEJ! Den här tjejen representerar det mest osexiga som finns - osäkerhet! OCH fejkad perfektionism; det är plastigt och bland det minst sensuella jag sett. Total Linda Rosing-varning.

Tyvärr tror tjejer - särskilt unga tjejer - att det är så här de ska se ut. Att den här looken är jättehot.

Det är den visserligen, på ett sätt; den drar till sig bottenskrapet bland den manliga befolkningen. Den där delen som tänker med kuken, och enbart med kuken.

Är hon snygg? Är hon sensuell? Är hon sexig?

JA! Vi snackar självförtroende här. Visst, det är en bild av en supermodell, men lägg på 90 kilo och hon skulle fortfarande vara über-HOT!

Självkänsla är förbannat sexig. Attityd slår det mesta. Älska dig själv så kommer resten av världen att avguda dig!  Klar Carolina Gynning-vibb.

Den här tjejen har tillräckligt med både brains och stolthet för att inte nöja sig med näst bäst.

Det ska inte du heller!

Hur behandlar du ditt/dina barn? Som anställda, underlydande, eller som ganska jämlika människor, bara utan lika mycket erfarenhet som du?

Dina barn är små människor. Respektera dem lika mycket som du respekterar din bästa vän.

Undvik ordet "inte". Fråga istället; "får du klättra där?". Eller hitta på ett alternativ. "Vill du springa ikapp istället?" "Du får gärna hoppa hopprep, men du kan göra det i hallen istället."

Ställ inte frågor som du inte vill ha svar på. Ett litet barn börjar gärna busa när du ställer din fråga. Ett äldre barn kan svara något helt annat än du tänkt dig. "Ja, det får jag!"

Ställ inte frågor som barnet inte kan svara på! "Ska vi åka till affären?". Vad händer om barnet svarar "nej"? Du har ju redan bestämt att ni ska åka.

Nej, lägg ner frågandet, konstatera istället. Det gör livet lättare och tryggare för både dig och barnen. "Nu ska vi åka till affären!"

Låt dina barn vinna striderna ibland. Barn behöver få känna att det nyttar att argumentera, diskutera, stå på sig. Välj dina strider noggrant, och låt de mindre viktiga bli viktiga vinster för barnen.

Barn ska inte bestämma vilken mat som ska serveras. Men de bestämmer definitivt om de är hungriga eller inte, om de tycker om maten eller inte.

När du är mätt, vill du inte att någon sitter bredvid dig och tvingar i dig mat. När du får mat du avskyr på tallriken, vill du inte få skäll för att du inte kan få i dig den.

Visa samma respekt mot barnen.

Servera maten och låt sedan barnet äta ifred. Inget barn har svultit ihjäl för att föräldrarna inte tjatat, gnällt och skällt vid matbordet.

En god stämning är så mycket mer värt! Ett hungrigt barn äter. Du behöver inte oroa dig.

Se på ditt barn med kärleksfulla ögon. Hör barnets tankar: "Skrik inte på mig när jag gör fel, krama om mig och säg hur det ska vara istället. Fråga mig inte varför jag gjorde så dumt, för jag vet faktiskt inte!"

Skäll inte på barn som spiller eller tappar saker så de går sönder. Det var en olycka!

Motoriken går upp och ner, till exempel i femårsåldern blir nästan alla barn klumpiga igen, det kan de inte rå för! Skulle du själv vilja ha en utskällning från en jätte när du spiller?

Ibland måste man skrika åt sina barn. Ibland måste man bli supersuperarg.

Det viktiga efter sådana tillfällen är att prata om det efteråt. Oavsett barnets ålder.

Kramas, bli vänner, säga förlåt till varandra, förklara varför det blev som det blev. Bara det blir gjort, är det ingen fara för någon inblandad att ilskan kokade över.

Se till att vågskålarna inte är jämna! Skålen med kärlek, uppmärksamhet, beröring ska väga mer än skålen med tjat, skäll och gnäll. Om man öser kärlek över barnen kan man också tillåta fler tillfällen av konflikter.

Behandla ditt barn som du själv vill bli behandlad.

Llåtsas inte lyssna, antingen ser du barnet i ögonen och ger det uppmärksamhet, eller så berättar du att du inte kan lyssna just nu, men om en stund.

 "Lova ingenting om du inte kan hålla det. Då förlorar jag förtroendet för dig."

"Ge inte efter om jag provocerar, då söker jag bara efter fler lättvunna segrar."

"Jag lär mig mer av en förebild än av en kritiker".

Kritisera INTE ditt barn. Du kan kritisera barnets handlingar, om det verkligen är nödvändigt. Men ingenting är så nedbrytande för en liten själ som personlig kritik. Tala inte om vad barnet gör fel om du kan undvika det. Tala istället om hur det kan göra på ett annat sätt.

"Älska mig mest när jag förtjänar det minst, för då behöver jag det som mest".

Detta gäller verkligen barn! Det är inte lätt att inte ha verktyg nog att hantera känslorna med. Att närmast bli överfallen av sina känslor, vara helt utlämnad, inte kunna styra dem.

Du gör inte dina barn en tjänst genom att inte sätta gränser.

När du har upprepat samma mening fem gånger räcker det.

Du kan skrika så taket lyfter åt barnen, bara du har förberett dem. Tänk dig en trappa:

Första trappsteget är en vänligt sagd tillsägelse.

Andra trappsteget innebär en lite kortare ton.

Tredje trappsteget talar om att du snart blir arg.

Fjärde trappsteget är du arg och talar strängt.

Femte trappsteget talar du om att du snart blir superarg!!!

Sjätte trappsteget: Du vrålar som en galning, tar barnet i armen och släpar ut det från rummet.

Vilket inte är farligt för barnet alls, eftersom det var förvarnat. Däremot kan man aldrig göra så utan förvarning!

Och på tal om förvarning.

Du sitter vid datorn. Du är inne i en riktigt trevlig konversation med en vän på MSN:

Plötsligt kommer din partner och säger att du på en sekund ska ha lämnat datorn, utan chans att avsluta samtalet.

Eller, tänk dig att du sitter på jobbet och är mitt uppe i något som har tagit lång tid att bygga upp. Plötsligt kommer din chef och säger att du måste sluta NU, på en gång.

Ge dina barn lite förvarning! Fem - tio minuter, tala om att "om fem minuter är det dags att avsluta det där". "Om en stund är det dags att gå upp ur badet". "Vi ska äta om tio minuter".

Att inte förvarna är att BE om konflikter, gråt och förtvivlan, om arga, ledsna barn!

Älska dina barn. Även när de är små monster. Du är inte alltid själv så jädra rolig och glad du heller.... eller hur?

Igår skrev jag att jag är en fag hag-wannabee. Det var väl kanske att ta i så det knakar, men jag ville helt enkelt på ett "roligt" sätt få fram budskapet att jag inte har något emot homosexuella.

"Fortsätt du och vara en wannabe, men jag förstår inte vad som är så coolt med bögar?? Det är vanliga killar som attraheras av någon av samma kön...Coolt? det är väl lika coolt med kille/tjej el tjej/tjej? Och ja, det är en klyscha att ALLA bögar har så bra smak och stil. Det är snarare så att det kanske är de som syns...."

Denna anonyma person har absolut rätt.

Men jag gillar inte tjejer!

Tjejiga tjejer alltså. Fnitterlisor, fikagalningar, shoppingmuppar, skvallerkärringar, utseendefixerade bantningshysterikor. Jag avskyr "men guuud heeeeee! *smack smack* hur äääär det? Vi bara måååsteee ses och fika nån da asså!!"

Jag har svårt för fanatiska feminister också. Och manshatar-kvinnor.

Jag gillar inte Svenssonsbrudar heller. De som klär sig som kärringar i 80-årsåldern ELLER tror att det fortfarande är 1987. Som inte kan stava och bara pratar om sina barn och sina jäkla renoveringsprojekt. Och vilket rengöringsmedel ÄR egentligen effektivast mot fettfläckar?   

Alltså, tjejer och kvinnor överlag, är ju omöjliga att orka umgås med. Det är en PINA att behöva kallprata med dem på diverse måste-tillställningar som till exempel föräldramöten.

Jag gillar män. Män är de absolut bästa att ha som vänner! Därför blir ju faktisk en bög den ultimata vännen. Man får ju både en tjej och en kille på samma gång.   

Fast jag gillar ännu mer riktiga karlar. Sådana med något bakom pannbenet, som inte är tjejernas motsvarighet till ytliga shoppingpuckon. Som inte piper och rodnar om man råkar använda ordet "knulla" i en diskussion.

Hm. När jag tänker efter så måste jag nog tänka om. Jag gillar nog helt enkelt inte de flesta människor, oavsett kön.   

Men jag har ju några helt suveräna vänner - tjejer, you know who you are. Som INTE är ytliga shoppingkärringar. Eller vill diskutera rengöringsmedel.

Kollat t ex  in http://aretsmama.bloggplatsen.se - vi snackar en brud med riktigt smarta grejer under sin snygga blonda frisyr! Tänk om alla tjejer kunde lära sig av henne. Att man kan vara snygg, blond OCH jävligt smart, OCH rolig!  

Tyvärr är hon ett undantag. Inte undra på att det är svårt att samla på sig tjejkompisar. Och nästan lika svårt är det att hitta manliga diton, men bara nästan...