Det finns tonvis skrivet om hur det är att leva med någon som har autism/ADHD/ADD eller kombinationer av de tre.

Men det verkar som om att det enbart är vi som gör det, som läser om det. Förståeligt, naturligtvis.

Jag önskar ändå att alla tvingades läsa lite om ämnet. Omgivningen runt omkring kan vara bra jäkla oförstående och det sliter, känslomässigt, på oss som redan blir slitna på varje dag.

Själv har jag ett barn med "mild" autism och ADD. Mitt älsta barn som har hamnat i tonåren dessutom, med allt vad det innebär av humörsvängningar, hormoner, extra trötthet och framför allt högstadielivet som är den hårdaste, tuffaste och vidrigaste perioden i livet. Aldrig någonsin är man så hårt och skoningslöst bedömd, dagligen, som i högstadiet. Aldrig någonsin annars är kriterierna så snäva och krävande. Aldrig någonsin blir man under resten av livet på diverse arbetsplatser utsatt för den psykiska misshandel som är en del av vardagen i högstadiet.

Det blir inte ett dugg lättare att hantera alla dessa tonårsaspekter när man har ADD och autism, det kan jag lova.

Ja, varför kan han inte bara bete sig normalt och bara sluta göra/säga det han gör? Och varför slipper han undan en massa saker som krävs av hans syskon? Och varför särbehandlas han i skolan av lärarna och "kommer undan" mycket som de andra eleverna måste göra? Kan han inte bara skärpa sig och kan jag inte bara skärpa mig och sluta vara en curlande hönsmamma - det är helt säkert där problemet ligger, enligt en del av omgivningen.

Man måste helt enkelt bara lära barnet hur livet fungerar, vilka regler som gäller och vad som krävs av dem, så är saken biff.

Å ja ba' "Jahaaa! Ja men tack för att du sa det, hade ingen aaaniiiing!!! Ja men dåså, då ska ja genast göra de, konstigt att dom aldrig tipsa mej på Bup/Bnp, asså fattar dom ingenting? Pluggat i fem år å träffat massor av barn me diagnoser å så fattar dom inte att det bara är att be dom å skärpa sej å att förklara hur livet funkar! Asså helt jäkla märkligt! Tack!!!"

Det här är en länk till en text skriven av en tjej med ADD. Allt stämmer inte in på min äldsta son, men det mesta gör det. Underbart ärligt och varmt från hjärtat om hur det fungerar inne i huvudet på en person som inte är precis som du och jag:

http://newsner.com/2014/10/20-saker-du-inte-far-glomma-om-du-alskar-nagon-som-har-add/

Där finns en massa positiva aspekter med att vara lite annorlunda. Känner igen dem hos min fina N, som förmodligen kommer bli en underbar, annorlunda man som genuint engagerar sig i det och dem han brinner för. Jag ser inte att hans framtid kommer bli annat än bra.

Men just nu tänker jag kommentera de mer negativa aspekterna med att ha ADD och autism. De som sliter på familjen, de som andra stör sig på -  som är så svårt att förstå att det inte bara går att "skärpa bort".

 "De har svårt att stoppa en uppgift när de är inne i den.
När de väl hoppat ner i det där havet så stannar de där. Länge. Även när syret börjar ta slut. De kommer inte upp förrän det är helt slut."

"De kan inte styra sina känslor.
Känslorna för en person med ADD flyger vilt och kan inte bemästras. Det är som trassliga sladdar i deras hjärnor som gör tankar och känslor svårbearbetade. De behöver extra tid för att få igång sina system ordentligt."

Det här är en aldrig sinande källa till kommentarer. Kan han inte bara ge sig och kan han inte bara låta bli att bli SÅ upprörd och varför är han så långsint istället för att bara glömma, förlåta och gå vidare?

Hur kan någon bli så arg för något så obetydligt/varför fattar han inte att den som slängde ur sig kommentaren dels är fem år yngre och dels bara ville retas lite vänskapligt?

Om det här försvårar min vardag, där det finns tre yngre och ytterst livliga syskon omkring killen som har svårt att styra sina känslor? JA.

"De har verbala utbrott.
Deras intensiva känslor är så svåra att bemästra. De kommer impulsivt säga vad de tycker, och ofta säger de saker som de senare ångrar. Men det är nästan omöjligt för dem att ändra sina ord innan de säger dem."

No shit. Det finns inga gränser för vad som kommer ur honom - antingen för att den han är arg på har gjort/sagt något som sårade honom och hans reaktion är att såra så mycket han kan tillbaka, för att det gör så ont inne i honom själv, eller för att han upplever att han inte kommer någon vart med att förklara sig, nå fram. Det skapar en enorm frustration att inte bli hörd och förstådd, trots att det står någon där framför honom som verkar lyssna, men som bara fortsätter härja utan att höra ordentligt på vad han har att säga om saken. Det brister, förr eller senare. Förr, om det är fel person. Senare, om den han pratar med visar en vilja att lyssna och visar förståelse för hur han känner och tänker, oavsett om det är okej eller inte.

Det går att säga till N att han har betett sig oacceptabelt, att förklara varför och diskutera hur det ska kunna undvikas i framtiden - samtidigt som man visar att man förstår varför han känner på det sättet och varför han agerade på det sättet. Det gör hela skillnaden. Och det är ett mentalt, känslomässigt jobb utan dess like. Det sliter. Det är som att alltid vandra på ett minfält.

Jag förstår vad det är som gör så ont/är så frustrerande att saker flyger ur munnen. Jag gör det. Jag vet hur det känns, och det hjälper förstås.

Men det är ändå obeskrivligt tärande, jobbigt, nedbrytande, att få sms där det står att nu har han mordhotat hela familjen igen/hotat att bränna ner huset/sagt att han ska döda styvpappan. Nej, det är inte någon reell fara. Nej, han skulle aldrig göra det på riktigt. Det är ändå fruktansvärt jobbigt!

Det "märkliga" är att sådant aldrig sägs till mig, eller överhuvudtaget när det är mammavecka/min barnvecka. Kanske för att jag dels bryter in i tid när en konflikt uppstår, innan den ens hunnit utvecklas, mellan honom och något syskon. Kanske för att jag beter mig på ett sådant sätt att det sällan uppstår konflikter mellan honom och mig. Nej, det är inte för att jag curlar eller är en hönsmamma som låter honom göra precis som han vill för att undvika bråk. Det är för att jag visar respekt, lyssnar, bemödar mig om att prata och förklara saker på ett så vänligt sätt som möjligt oavsett vad det gäller och vad han gjort  - för allt annat innebär en total låsning och slutar med katastrof och det leder ingenvart. Tala vänligt, förklara vänligt, diskutera vänligt och ärligt ("jag blev så ledsen att jag grät när jag läste vad du sagt till din styvpappa, man får inte säga så oavsett hur arg man än är. Jag förstår dig, jag skulle också blivit jättearg och frustrerad för att han betedde sig på det sättet men kan vi komma på något bättre sätt att hantera det på?") Då finns det en chans att komma någon vart, nå fram till honom, och till sist få en bra och konstruktiv kommunikation om saker och ting. Ibland visar jag att jag blir arg. Men eftersom han vet att jag bryr mig, lyssnar, försöker förstå och snart kommer upp och pratar om det på ett bättre sätt, blir det inte samma katastrofala situationer de gånger jag sätter ner foten på ett argt sätt.

Nej, det krävs inte så mycket ansträngning i kommunikationen med andra fjortonåringar. Det borde ha räckt med "nu slutar du genast, sådär gör/säger man inte! Du kan glömma att ha internet tills du har lärt dig respekt för andra människor och hur man beter sig mot andra!!"

Men det gör det inte och så är det bara.

"De har social ångest
Människor med ADD är ofta obekväma i sociala situationer. De är rädda att de kommer att säga något dumt eller reagera olämpligt. Att hålla sig i bakgrunden känns tryggare."
 Återigen undrar en del av omgivningen varför han inte bara kan bete sig normalt. Man tittar faktiskt folk i ögonen när man pratar med dem. Man kallpratar, småpratar, umgås med gäster, kommer och hälsar när någon just kommit på besök, sitter kvar vid bordet utan problem, hänger med kompisar på rasterna och vadå jobbigt att äta i matsalen? Meh!

Jag är aldrig ledig från att ta hand om konsekvenserna av den oförstående omgivningen. För tyvärr hör den förälder som har honom varannan vecka delvis dit. När som helst kan de komma; sms:en eller msn-meddelandena. "Nu får du göra något, nu har han sagt så här och du får ta hand om det, han är ju helt knäpp! (styvpappan)" eller "Mamma jag står inte ut, jag dör hellre än är på samma ställe som honom (N)".

Det är att ständigt ha känslomässig jour. En känsla av att alltid "sova med ett öga öppet". Att aldrig helt kunna slappna av i vetskapen om att saker och ting fungerar och alla mår bra trots att jag inte är där, trots att det inte är min vecka att ha barnen. Att det hugger till i magen varje gång mobilen piper fram sms eller msn-signaler. V a r j e gång.

Är det inte det, så är det oförstående lärare och elever runt omkring honom, eller kommentarer från andra som lägger ytterligare en vikt på min redan tunga ryggsäck. Jag har nog med att orka med minfältet, jag behöver inte jobba ytterligare med att försvara både min son och mig själv. Tack på förhand.

Det sliter. En förstående, stöttande omgivning skulle vara alldeles underbart att ha. Men vad är väl en bal på slottet...

Länk till ypperlig information om ADD: "Six Types of ADD: Temporal Lobe ADD"

https://nrgallowaymiller24.wordpress.com/2012/09/27/six-types-of-add-temporal-lobe-add/

//X

Nike säger "just do it" med bilder på snygga, svettiga människor i full gymfart.

Men det är inte så jävla lätt när maskinerna är köpta i en affär i yttre rymden! Försökte verkligen do it, utan att se allt för bortkommen ut dessutom, medan jag svor över avsaknaden av rejält detaljerade bruksanvisningar på

s v e n s k a.

Man ska inte behöva vara Stephen Hawkins för att börja träna på gym. Trodde jag.

På MIN gymtid var det inte ETT DUGG svårt att förstå sig på dem! Jag minns med saknad det slitna gymet i källaren på gymnasiet, där vi hängde med våra bandspelare (och killarna drack öl på fredagarna samtidigt som de tränade, hallå?!?) och allt var enkelt och lättförståeligt och kul. Pfftt!!

Det började käckt med att jag inte fick igång en enda konditionsgrej. Inte löpbandet, saken med trampplattor eller grejen som nästan såg ut som en cykel. Massor med knappar och inställningar och gud vet allt - men jag fick inte ens igång själva strömmen. Tryckte på "start" på varenda en, men nej. Mörkt. Inga displayer började lysa. 

Smög tillbaka lite senare efter att några andra använt dem (personer med förmodat magiska krafter) och snodde åt mig ett löpband som lyste av hjärtans lust. Efter en stund kom det in en tjej som satte fart på trampmaskinen (crosstrainer?!?), och som visade sig vara samma person som provade barnskridskor med sin dotter hemma hos mig i början av vintern och som är gift med killen som har hand om mina älskade energidrycker på Ica och som också var där (litet samhälle...). Jag frågade henne. Jo ser ni, man ska tydligen först ställa sig på prylarna. Då kan de starta när man trycker på knapparna. Jävla rocket science, detta!  

Lyckades lista ut två av femtioelva maskiner, sedan körde jag resten av tiden med fria vikter och pilatesboll. In your face, evil machines!

//X - fit before you know it

För att beskriva min exman utan att använda namn, men rollen han har, så använder jag oftast "pappan" eller "pappan i familjen".

Insåg just att det är ganska missvisande. Jo, han är pappa, till åtminstone tre av barnen. Äldsta pojkens har en helt egen.

Men "familjen"? Vi är ju faktiskt inte en familj i traditionell mening, eller alls. Inte utöver att jag är mamma till samma barn som han är pappa till.

Vi delar ett hus. Varannan vecka bor han här, varannan vecka bor jag här. Barnen bor här hela tiden. Så länge det fungerar är det den bästa lösningen för dem, de slipper vara de som far fram och tillbaka varannan vecka. De kan också gå kvar i samma skola istället för att vi alla flyttar in till stan. Deras liv är så lite förändrat som möjligt trots skilsmässan.

Förhållandet tog slut 2010 även om vi inte varit officiella med det i lika många år. Litet samhälle, mycket skvaller... det folk inte vet har de inte ont av. Och så tog det lite tid att skiljas.... inte för att vi inte ville, men för att det bara inte blev av att 1) skaffa pappren och sedan 2) få iväg dem igen - det var väl inte det viktigaste för oss helt enkelt. När vi började träffa andra visade det sig dock  att det kunde vara ett problem att fortfarande vara gift. Konstigt!    

Men sedan snart två år är det "officiellt". Därför kan jag ju sluta skriva "pappan i familjen". Han får heta "exman" eller "pappan".

Sedan 2010 har vi haft lite olika lösningar men barnen har aldrig behövt flytta någonstans, vare sig permanent eller fram och tillbaka mellan oss. Sedan ett år tillbaka kör vi som sagt varannan vecka.

Det verkar bli lite vanligare att folk gör så här. Låter barnen bo kvar och byter plats med varandra istället. Men inte så vanligt att det inte kräver lite extra förklaring efter att man berättat det för oinvigda. Lite tröttsamt ibland. Måste man alltid göra precis som alla andra gör? Det finns ingen lag som kräver att man ska göra på ett visst sätt när man har barn ihop. Vi har dessutom tydligen inspirerat fler att göra som vi och de är mycket nöjda med det!  

Men visst, det finns de som inte klarar av det. Problemet med att dejta en, även om det bara är på papperet, gift person kan jag absolut förstå trots att jag själv nog inte skulle bry mig - men nu är vi ju skilda så det problemet slipper uppstå igen. Folk som har problem med att dejta/ha ett förhållande med  mig eller min exman för att vi byter plats i huset har jag svårare att förstå; vi delar inte direkt säng med varandra, eller ens är på samma ställe mer än någon timme åt gången när vi byter plats och både han och jag hellre skulle dö än ens råka nudda vid varandra igen, för att inte tala om återuppta förhållandet...   

//X

...för att december äntligen är över!

December, årets mysigaste månad. Fram tills jag producerat fyra barn.

Nåja, den äldsta är ju tonåring nu. Räknas knappt. Slut på att kräva tomtekläder och närvaro på dagispyssel/Luciatåg, och baka pepparkakor? Helst inte.

One down, three to go.

Två av dem fyller år i början av december, med två dagars mellanrum. Så fort advenstpyntandet är klart börjar förberedelserna för det.

Utöver själva födelsedagarna vill de förstås ha varsitt kalas för kompisarna. Det brukar sällan gå att ordna på dagen de föddes.

Sedan var det alltså det där med skolans Luciafirande, pyssel och så själva Luciadagen den 13:e som vi brukar göra lite speciell. Dagen efter fyller barnens pappa år. Att baka pepparkakorna och ta fram granen ska klämmas in på ungefär samma tidpunkt.

Och vips! så var det julafton. Juldagen. Annandagen. Pusta ut. Nyårsafton!

Nästan ett helt år kvar. Hurra!

//X

"Plaggen med måste ha-faktor"

Så står det (bland annat) på omslaget till min nyinköpta Amelia.

I år, i vår, måste vi ha vita skjortan, coola cigarettbyxan, statementsmycket och så lite silver.

Okej.

Men om man har helt andra plagg man bara måste ha? Som till exempel en khakigrön jacka med hål där det satt knappar på fickorna? Eller ett par jeans som är totalt söndertrampade vid bensluten?

Då ser man ju inte ut som alla andra. I mitt fall ser jag dessutom inte helt och hållet hel ut.

Men jag måste ha de här plaggen. Jag älskar de här plaggen. Till döds. Deras, alltså.

Jag har oerhört svårt att förstå behovet att se likadan ut. Mer eller mindre; alla har naturligtvis inte exakt likadana vita skjortor eller statementsmycken, men stilen är densamma och ger samma effekt. Det är svårt att skilja folk åt när jag går på stan. Där kom ett gäng tonårstjejer. Nämen, där kom de igen, flera kvarter bort och dessutom från ett helt annat håll än de nyss var på väg. Vänta nu, de står ju därborta, samtidigt.

Man måste inte ha hål på jackan för att sticka ut och ha en egen stil. Man måste inte ens ha en särskild stil. Det handlar kanske mest av allt om en mental stil. En inställning som sticker ut och lyser igenom. Till skillnad från inställningen "jag är så osäker och ytlig att jag inte törs vara mig själv eller sticka ut på något sätt och därför följer jag modenyckerna slaviskt hur fula/konstiga/obekväma/dyra de än är". Den lyser starkt även den. Som ett helt gäng neonskyltar.

Har jag sagt att jag tycker att neonskyltar är rätt stillösa? ;-)

Angående min älskade jacka.. ja, jag måste väl byta ut den. Men hur byter man ut sin stora kärlek? Ska man egentligen inte stå ut med varandra både i nöd och i lust? Det skulle kännas lite bättre att konvertera till en religion som förespråkar polygami. I så fall kan jag ha fler än en älskling och de kan dela på mig i en anda av vänskaplighet och generositet, helt utan svartsjuka. 

Så får det bli. *googlar polygamireligioner*

//X

Det går inte jättebra för mig, när jag ska shoppa.

Sist, för några veckor sedan, var jag ute efter en mössa. Det som låg i påsarna när jag var klar, var i varje fall inte mössor. Det var smycken, ett par tights, lite hårprylar (men okej, jag hittade en mössa lite senare samma dag - när det egentligen var mat som handlades.)

Idag skjutsade jag min lillebror m.fl till det stora köpcentret - perfekt, eftersom jag verkligen behöver nya skidkläder. Det jag kom hem med? Ett par jeans. Några toppar. Smink. En väska.   

En sådan otrolig tur att jag inte har shopping som hobby, sådär som många tjejer har nu för tiden. Det skulle gå helt åt skogen. Mitt hem skulle fyllas av allt annat än sådant jag behöver.

Undrar vad jag kommer hem med efter nästa tur i affärerna i jakt på täckjacka- och byxor...   

Ibland, när livet är lite väl rörigt och kommer med lite för många överraskningar, finns det en devis som oftast fungerar att använda sig av: "Fake it ´til you make it".

Så jag fejkar att jag är typ liksom ba 25 år, har obegränsat med energi, att mina barn aldrig bråkar, att jag älskar att laga trerätters middagar varje dag och knappt behöver sova på nätterna. Lite envishet på det, så ska det nog lyckas. Är jag riktigt jäkla envis och verkligen affirmerar varje minut, kan jag nog till och med få B-kupa, en Lotus och ett motorcykelkörkot utan att ta kursen - med tillhörande Kawasaki parkerad utanför ytterdörren. Och bli känd och få sjunga i melodifestivalen.

Wish me luck!

En gång, i femte klass, blev jag orättvist anklagad för att ha stulit en lapp från en tjej. En lapp. Det stod något hemligt på lappen, tydligen, hon var jättearg på mig och brydde sig inte alls om att jag bedyrade min oskuld. Jag hade verkligen inte tagit den. Men hon var övertygad och nöjde sig inte med att skälla på mig, utan rapporterade till hela klassen vilken hemsk människa jag var. Alla var arga på mig, blängde och pratade skit.

Det är mitt första minne av att bli orättvist anklagad. Jag kommer aldrig glömma det, den otroliga frustrationen över att inte bli trodd. Just det att inte bli trodd är hemskt!

Livet är inte ett dugg rättvist, det vet jag kanske bättre än de flesta. Men av allt negativt som man som människa kan råka ut för, så känner i varje fall jag att det att bli orättvist anklagad för något, ligger på topp fem.

Missförstånd, missuppfattningar... oftast kan man reda ut dem, men ibland vill den andra personen eller personerna bara inte lyssna. Ibland spelar det ingen roll vad man än säger eller gör för att bli trodd - motparten har redan bestämt sig för vad som är rätt och fel. Det är otroligt sårande och frustrerande!

Det är längesedan jag slutade bry mig om vad folk tycker. I varje fall folk som jag inte själv gillar. Det har minskat risken för att behöva må dåligt när andra t ex inte förstår min humor... den som inte hänger med får väl tro vad han/hon vill. Inte mitt problem.

Däremot bryr jag mig mycket om vad folk jag själv gillar, tycker. Så klart. Och så klart känns det då ännu värre när det händer och jag talar för döva öron. När att berätta sanningen är som att banka huvudet i en betongvägg.

Det har inte hänt många gånger i mitt liv, men det har hänt. Hjärtat har gått sönder lite varje gång. Det är ju på sätt och vis ett svek; man litar på någon, tycker om någon - och så vägrar denna person ens försöka lyssna eller förstå. Den har bestämt sig för hur det är. Punkt.

Överhuvudtaget är det jobbigt med människor som vägrar ändra uppfattning, vad det än gäller. Vars åsikter är huggna i sten, oavsett hur många motbevis eller andra fakta det finns. Som inte går att diskutera med, eftersom det enda de gör, är att "tala om hur det ligger till".

Själv har jag alltid rätt, även när jag har fel. Fast jag har aldrig fel.

//Sign Gudinnan