Vad ÄR det med (ok inte alla, men jäkligt många) enbarnsföräldrar?

ALLA barn är speciella och fantastiska, men det går verkligen till överdrift hos många med bara ett barn; föräldrarna fokuserar så totalt på barnet, att stackaren får en chock när dagis/skolan börjar och han/hon upptäcker att världen inte alls snurrar runt honom/henne. Jag har sett hem där det knappt finns någon som helst annan prydnad på väggarna än barnets teckningar och till och med inramade kläder.  Det är sådant som kan ge mardrömmar i veckor; mardrömmar om hur de här snorungarna kommer göra livet surt för MINA barn i skolan, på lekplatsen, i arbetslivet, eftersom de inte alltför sällan är odrägliga ungar som är urkassa på att kompromissa. Urkassa på att låta andra ta plats – de är helt enkelt mindre socialt kompetenta. Det finns ingen hemma att ta hänsyn till, ingen att träna hyfs tillsammans med.  Sure, man kan som förälder berätta hur man uppför sig – men det är stor skillnad på det och att faktiskt behöva göra det också, dagligen.

Dessutom är många sönderdaltade. Så fort de snubblar kommer nervösa föräldern och förstorar upp händelsen med massor av uppmärksamhet, så att barnet snabbt lär sig att skrika riktigt högt för minsta lilla och tycker att det är både otäckt och smärtsamt, när det faktiskt inte är vare sig det ena eller det andra. Ja, det finns till och med enbarnsföräldrar som håller sina händer under bäbisens hälar när det ligger och sparkar – så att den inte ska göra illa sig… !!!!!

Föräldrar till ett barn tar sig oftast alldeles för mycket tid till att ”argumentera”. Gärna väldigt, väldigt pedagogiskt, milt och kanske till och med bedjande. Inte fan undra på att andra vuxna blir galna när de får hem sådana här barn då det ska lekas! Och inte fan undra på om det blir massor av extrajobb och psykbryt när enbarnsföräldern kommer försent till jobbet på grund av sin ouppfostrade snorunge…

Ett alltför vanligt exempel är måltider. Eller påklädning. Ett ensambarn kan få oceaner av utrymme för att krångla och tjafsa in absurdum. Har ett barn syskon får det krånglande barnet inte alls samma utrymme och lär sig rätt snabbt att det inte är någon idé att hålla på i det oändliga.

Nyblivna (återigen, inte alla, men väldigt många) förstagångsföräldrar tror att deras bebis är universums medelpunkt, att alla detaljer omkring deras barn är fantastiska och superintressanta och att man inte älskar sitt barn om man inte hela tiden är totalt fokuserad på det. Man måste tydligen också skriva det överallt där det går att skriva.; ”Åh vad jag älskar min älskade lilla prins/prinsessa!”,

Jag älskar verkligen alla mina fyra barn, älskar dem mer än livet. Och jag utgår från att det är självklart och inte behöver skrivas på neonskyltar, eller på fåniga statusar på Facebook... ("sätt det här som din status om du älskar dina barn jättemycket", "jag har den bästa sonen/dottern i världen" och så vidare. *kräks*) Och, just därför ser jag till att ge dem bra verktyg att hantera verkligheten med, jag lindar inte in dem i bomull och får dem att tro att de är bättre än andra (dvs "bättre" på ett negativt sätt. De ska däremot lära sig att strunta i Jante), eller att hela världen kretsar runt dem. Det är att vara en bra förälder, inte att göra sitt barn till ett pain in the ass för resten av omgivningen!

//Peppar