Hur behandlar du ditt/dina barn? Som anställda, underlydande, eller som ganska jämlika människor, bara utan lika mycket erfarenhet som du?

Dina barn är små människor. Respektera dem lika mycket som du respekterar din bästa vän.

Undvik ordet "inte". Fråga istället; "får du klättra där?". Eller hitta på ett alternativ. "Vill du springa ikapp istället?" "Du får gärna hoppa hopprep, men du kan göra det i hallen istället."

Ställ inte frågor som du inte vill ha svar på. Ett litet barn börjar gärna busa när du ställer din fråga. Ett äldre barn kan svara något helt annat än du tänkt dig. "Ja, det får jag!"

Ställ inte frågor som barnet inte kan svara på! "Ska vi åka till affären?". Vad händer om barnet svarar "nej"? Du har ju redan bestämt att ni ska åka.

Nej, lägg ner frågandet, konstatera istället. Det gör livet lättare och tryggare för både dig och barnen. "Nu ska vi åka till affären!"

Låt dina barn vinna striderna ibland. Barn behöver få känna att det nyttar att argumentera, diskutera, stå på sig. Välj dina strider noggrant, och låt de mindre viktiga bli viktiga vinster för barnen.

Barn ska inte bestämma vilken mat som ska serveras. Men de bestämmer definitivt om de är hungriga eller inte, om de tycker om maten eller inte.

När du är mätt, vill du inte att någon sitter bredvid dig och tvingar i dig mat. När du får mat du avskyr på tallriken, vill du inte få skäll för att du inte kan få i dig den.

Visa samma respekt mot barnen.

Servera maten och låt sedan barnet äta ifred. Inget barn har svultit ihjäl för att föräldrarna inte tjatat, gnällt och skällt vid matbordet.

En god stämning är så mycket mer värt! Ett hungrigt barn äter. Du behöver inte oroa dig.

Se på ditt barn med kärleksfulla ögon. Hör barnets tankar: "Skrik inte på mig när jag gör fel, krama om mig och säg hur det ska vara istället. Fråga mig inte varför jag gjorde så dumt, för jag vet faktiskt inte!"

Skäll inte på barn som spiller eller tappar saker så de går sönder. Det var en olycka!

Motoriken går upp och ner, till exempel i femårsåldern blir nästan alla barn klumpiga igen, det kan de inte rå för! Skulle du själv vilja ha en utskällning från en jätte när du spiller?

Ibland måste man skrika åt sina barn. Ibland måste man bli supersuperarg.

Det viktiga efter sådana tillfällen är att prata om det efteråt. Oavsett barnets ålder.

Kramas, bli vänner, säga förlåt till varandra, förklara varför det blev som det blev. Bara det blir gjort, är det ingen fara för någon inblandad att ilskan kokade över.

Se till att vågskålarna inte är jämna! Skålen med kärlek, uppmärksamhet, beröring ska väga mer än skålen med tjat, skäll och gnäll. Om man öser kärlek över barnen kan man också tillåta fler tillfällen av konflikter.

Behandla ditt barn som du själv vill bli behandlad.

Llåtsas inte lyssna, antingen ser du barnet i ögonen och ger det uppmärksamhet, eller så berättar du att du inte kan lyssna just nu, men om en stund.

 "Lova ingenting om du inte kan hålla det. Då förlorar jag förtroendet för dig."

"Ge inte efter om jag provocerar, då söker jag bara efter fler lättvunna segrar."

"Jag lär mig mer av en förebild än av en kritiker".

Kritisera INTE ditt barn. Du kan kritisera barnets handlingar, om det verkligen är nödvändigt. Men ingenting är så nedbrytande för en liten själ som personlig kritik. Tala inte om vad barnet gör fel om du kan undvika det. Tala istället om hur det kan göra på ett annat sätt.

"Älska mig mest när jag förtjänar det minst, för då behöver jag det som mest".

Detta gäller verkligen barn! Det är inte lätt att inte ha verktyg nog att hantera känslorna med. Att närmast bli överfallen av sina känslor, vara helt utlämnad, inte kunna styra dem.

Du gör inte dina barn en tjänst genom att inte sätta gränser.

När du har upprepat samma mening fem gånger räcker det.

Du kan skrika så taket lyfter åt barnen, bara du har förberett dem. Tänk dig en trappa:

Första trappsteget är en vänligt sagd tillsägelse.

Andra trappsteget innebär en lite kortare ton.

Tredje trappsteget talar om att du snart blir arg.

Fjärde trappsteget är du arg och talar strängt.

Femte trappsteget talar du om att du snart blir superarg!!!

Sjätte trappsteget: Du vrålar som en galning, tar barnet i armen och släpar ut det från rummet.

Vilket inte är farligt för barnet alls, eftersom det var förvarnat. Däremot kan man aldrig göra så utan förvarning!

Och på tal om förvarning.

Du sitter vid datorn. Du är inne i en riktigt trevlig konversation med en vän på MSN:

Plötsligt kommer din partner och säger att du på en sekund ska ha lämnat datorn, utan chans att avsluta samtalet.

Eller, tänk dig att du sitter på jobbet och är mitt uppe i något som har tagit lång tid att bygga upp. Plötsligt kommer din chef och säger att du måste sluta NU, på en gång.

Ge dina barn lite förvarning! Fem - tio minuter, tala om att "om fem minuter är det dags att avsluta det där". "Om en stund är det dags att gå upp ur badet". "Vi ska äta om tio minuter".

Att inte förvarna är att BE om konflikter, gråt och förtvivlan, om arga, ledsna barn!

Älska dina barn. Även när de är små monster. Du är inte alltid själv så jädra rolig och glad du heller.... eller hur?