I mars skrev jag ett blogginlägg om min mammas självmord. Om att självmord aldrig går att ursäka. Nu pågår en diskussion i kommentarerna där om det är okej att "hänga ut" en död person på det sättet.

Det finns ett antal kända personer som har skrivit böcker om både levande och döda; alltså "hängt ut" dessa. Ta till exempel Magdalena Graafs bok "Det ska bli mig ett sant nöje att döda dig", Carina Rydbergs bok "Den högsta kasten" eller Jan Myrdal, som inte hymlar om sina föräldrars tillkortakommanden. Bara några få, svenska, exempel.

Jag ser ingen motsättning i att vara medveten om och offentliggöra en förälders fel och brister, eller förälderns problem, och samtidigt självklart älska denna förälder.

Särskilt inte när föräldern är död. Döda personer brukar inte bry sig särskilt mycket om vad som sägs om dem. I det här specifika fallet var det även så att personen inte heller brydde sig särskilt mycket när hon levde.

Min mamma är nämligen min främsta förebild när det gäller att inte bry sig om vad andra tycker om mig. Det var hon som visade att det är skit samma vad grannar, bekanta och andra helt oviktiga människor tänker och tycker - huvudsaken är att man lever som man själv vill leva, huvudsaken är att man själv vet varför man gör som man gör. Nu är hon alltså död, men fortsätter vara en förebild på det sättet. Min mamma var på flera sätt en riktigt cool person som vågade sticka ut, vågade vara udda. Ja, hon hade psykiska problem, men trots dem var hon också en riktigt härlig människa.

Jag hänger ut både mig själv och min mamma genom att vara öppen om hennes liv. Det finns också fler, nu levande personer, som kan känna sig uthängda. Och? Jag tycker att man får ta och stå för vad man har gjort. Jag fortsätter "hänga ut", därför att det säkert finns någon, någonstans, som får sig en tankeställare, eller blir styrkt på något sätt. Min mammas liv kan fortsätta ha en mening - hennes livshistoria kan fortfarande påverka andra människor. Till exempel att INTE begå självmord... för det finns det INGA ursäkter till!